Polyteism

Polyteism (af Grek. polys, mången, och theos, gud), »mångguderi», en sådan religionslära, som antager tillvaron af flere gudar. Man har gjort olika försök att förklara de skiftande föreställningar och gudagestalter, som möta oss inom dessa religioner. Några hafva velat härleda dem ur traditioner om för länge sedan döda berömda män och hjeltar, hvilka folktron tillagt en öfvermensklig betydelse, särskildt efter döden (se Euhemerism); andra åter tolka dem såsom personifikationer af naturföreteelser (se Naturreligion). Troligen hafva båda faktorerna och väl äfven andra (t. ex. lån från andra folks till sin betydelse delvis missförstådda myter och legender) bidragit till deras daning. I hvilket fall som hälst hafva de under mansåldrarnas lopp förlorat sin ursprungliga betydelse i folkens medvetande. Likasom man i handel och vandel ej längre tänker på det präglade myntets metalliska valuta, så glömmer ock folkfantasien med tiden sin skapelses ursprungliga drag. Det menskliga och historiska, om det funnits der från början, förlorar sig i det öfvermenskliga; naturgrunden förmenskligas, gudsbegreppet blir alltmer antropomorfistiskt. En fortgång åt detta senare håll är obestridligen de polyteistiska religionslärornas normala utveckling. Ett sant religiöst moment hafva de polyteistiska religionerna visserligen i sig upptagit och häfda derigenom sin plats ej blott i de menskliga vidskepelsernas, utan ock i religionens historia. Ty onekligen äro äfven de ett uttryck för menniskans medvetande om sitt fria beroende af personliga makter, som stå öfver henne. I jämförelse med de panteistiska och monoteistiska religionslärornas innehåll står dock polyteismen mycket lågt. Utan medvetande om gudomens enhet blir det nämligen omöjligt att gifva denna en i någon egentlig bemärkelse absolut karakter. De många gudarna befinna sig ock gifvet inom ändlighetens sfer: de äro egentligen menniskor, ehuru utrustade med större fullkomligheter än vi. Deras ändlighet röjer sig, just som en följd af deras flertal, bl. a. deruti att de städse mer eller mindre bero af hvarandra, utkämpa strider sins emellan o. s. v. En öfvergång till ett högre uppfattningssätt ligger i det inom polyteismen vanliga antagandet af en öfvergud, en gudars och menniskors fader, eller, såsom saken ock kan gestalta sig, i tillbedjan af en viss nationalgud, som, befunnen mäktigare än alla andra gudar, omsider uttränger dyrkan af dessa, utan att deras tillvaro derför förnekas. En gryende känsla af gudomens enhet kan ock röja sig i läran om en öfver alla gudar stående, till väsendet outgrundlig makt (t. ex. ett oundvikligt öde l. dyl.), under hvilken gudar och menniskor måste böja sig, eller ock i hela gudaverldens sammanfattning till ett helt -- det gudomliga, eller »gudarna», när man tänker på dem i allmänhet, utan särskild reflexion på deras flerhet och motsats. -- Polyteismen är en inom den menskliga bildningens historia så allmän företeelse, att det med fog kan påstås, att nästan hvarje folk under vissa utvecklingsstadier antagit den. Jämförelsevis tidigt undanträngdes den inom vissa högre stående semitiska stammar af mer eller mindre utbildad monoteism, gynnad af denna folkstams riktning på det oändliga. Hos indo-européerna bibehöll den sig i allmänhet längre och utbildades till större rikedom af individualiserade gudagestalter. I synnerhet var detta fallet med Medelhafsfolken (greker och romare). En reaktion emot polyteismen genomgick dock den grekiska bildningen och vann med kristendomen fullständig seger. Bland den indo-europeiska folkstammens asiatiska grenar (hinduer och meder-perser) hade polyteismen redan långt förut fått vika för högre religionsformer. L. H. Å.