Pordenone

Pordenone. 1. Giovanni Antonio da P., italiensk målare af venezianska skolan, f. 1483 i Pordenone, kallas äfven de Corticelli (efter faderns födelseort), Sacchi (de Sacchis var hans familjenamn), Regillo (ett namn, som han antog, då han 1535 slogs till riddare af Ungerns konung) och Licinio (förmodligen emedan han förblandats med den följande). 1504 var han sjelfständig målare i hemtrakten, 1528 uppträdde han i Venezia i täflan med Tizian, 1533 flyttade han dit, och 1538 kallades han till Ferrara, der han plötsligt dog 1539. P., hvars talang berömmes som »stor och liflig, ehuru något kärf och föga genomträngd af andlighet», har den berömmelsen att vara den egentligen dramatiske skildraren och freskomålaren inom venezianska skolan. I teckning och förkortningar, anatomisk kunskap och lidelsefull rörelse har han ansetts närma sig Michelangelo eller kanske ännu mera den i afseende på färgen med honom beslägtade Rubens. Hans figurer hafva en viss manlig, veneziansk skönhetsprägel, men mot de store mästarna inom skolan går han icke upp. Hans förnämsta verk från ungdomstiden är en freskcykel i kyrkan S. Salvatore i Castel Colalto. Fullt utvecklad visar sig hans förmåga med de 1520 utförda freskerna i Malchiostro-kapellet i Trevisos dôme. S. å. kallades han till Cremona att måla fresker i dess dôme. Till 1522 utförde han der flere figurrika och dramatiska framställningar: Kristus inför Pilatus, Vandringen till Golgata, Korsfästelsen, Nedtagandet från korset samt en altartafla af Madonnan med helgon, i hvilka bilder hans kraft stegras till våldsamhet, men också den dramatiska verkan är mäktig. Samma anda möter i den storartade bilden å en orgel i Spilimbergos dôme, under det att de freskcykler han målade i Casarsas kyrkokor, i S. Pietro i Treviso och i Madonna di Campagna (Piacenza) ådagalägga en för P. ovanlig måtta och ädelhet i figurerna. Af hans altarbilder må utom den nämnda anföras Tronande madonna, en härlig gestalt med 4 helgon, i form af en »santa conversazione» (i Susignana), Maria (1515) och S. Gottardo mellan Sebastian och Rochus (1525), bägge i Pordenone, och Treenigheten (1534, i S. Trinità i staden S. Daniele). Hans mest bekanta bild i Venezia, S. Lorenzo Giustiniani med helgon och ordensbröder (nu i akademien), har, som Burckhardt uttrycker sig, en alltför sökt dramatik. I akademien finnas ock en Madonna med två helgon och bilder af stiftarna (1525), en enkel och intagande existensbild samt mera tilltalande än den förra. Utförandet af en i opposition mot Tizian beställd bild i Dogepalatsets stora rådsal förhindrades genom P:s död. -- 2. Bernardino Licinio da P., italiensk målare af venezianska skolan, lefde under förra delen af 1500-talet och var en aflägsen slägting till den föregående, hvarjämte han äfven var dennes lärjunge. Han är upphofsman till en del familjebilder, framställande en konstnär i kretsen af slägtingar och lärjungar, af hvilka ett exemplar finnes i Pal. Borghese (Rom), andra i England, t. ex. i Hamptoncourt. Vidare målade han porträtt, igenkänliga på sin röda karnation, såsom Ottavio Grimani (i Wiens galleri), Qvinligt porträtt (i Dresden). Slutligen målade han äfven altartaflor, såsom Tronande madonna med helgon, med föga uttryck, men utmärkt i färgen (1535, i kyrkan Frari, Venezia), och Salome och bödeln med Joh. döparens hufvud (i Pal. Sciarra, Rom). -- 3. Giulio Licinio da P., troligen slägting till den förre och lärjunge till P. 1, arbetade i Augsburg 1561 och lefde 1589 såsom hofmålare i Wien. C. R. N.