Porslin (T. porzellan, Fr. porcelaine, af Ital. porcellana, som urspr. är namnet på den s. k. »porslinssnäckan», af hvars hårda, glänsande skal man fordom trodde, att det orientaliska porslinet, det enda man då kände, var beredt) utgör den tredje hufvudgruppen af de keramiska tillverkningarna (se Keramik) och utmärker sig genom det halfgenomskinliga, hårdbrända, i brottet nästan forglasade godset. Dess hufvudsakliga beståndsdel är kaolin (se d. o.). Vanligen är det öfverdraget med en glasyr af i hufvudsak samma beståndsdelar som sjelfva godset; dock förekommer äfven oglaseradt porslin, särskildt såsom material för byster, statyetter och liknande föremål. Detta kallas biscuit. En närstående keramisk produkt är parian (se d. o.). En afart af det egentliga, äkta porslinet är det lättsmälta, naturliga porslinet, i hvilket jämte kaolin ingår ben. Glasyren är här bly- och boraxhaltig. Till porslinet räknas slutligen såsom en tredje klass det lättsmälta, konstgjorda porslinet, vanligen kalladt sèvresporslin, en tillverkning, som i sjelfva verket är närmare beslägtad med glaset, då den för porslinet egendomliga beståndsdelen kaolin helt och hållet saknas, men som för öfrigt med afseende på genomskinlighet och dekoration har porslinets karakter. Båda dessa senare arter pläga med ett gemensamt namn kallas fritt-porslin (af Ital. fritta, T. fritte, en upphettad, degig, men ej smält massa). I Sverige använder man, ehuru oriktigt, ofta i dagligt tal benämningen porslin om allt glaseradt lergods med ljus bottenfärg, således äfven om den ogenomskinliga porösa fajansen.
Tillverkningen af porslin var sedan långliga tider tillbaka känd och öfvad i det aflägsna Österlandet, i Kina och Japan (det engelska namnet på porslin är också china). I Europa blefvo dessa tillverkningar, som dittills endast i enstaka exemplar funnit vägen till de rikes och förnämes skattkamrar, allmännare kända först sedan holländarna, ungefär i början af 1600-talet, öfvertagit den österländska handeln. Det kinesiska och japanska porslinets goda egenskaper, dess hårdhet och klang samt dess glänsande färgprakt väckte allmän beundran. Genom de ostindiska handelskompanier, som under 1600- och 1700-talet upprättades i flere land, bl. a. äfven Sverige, ökades införseln af s. k. ostindiskt (d. v. s. kinesiskt eller japanskt) porslin, i en otrolig grad. Endast för Sverige kunna de under ett årtionde införda pjeserna räknas i milliontal. Det blef här t. o. m. rätt vanligt, att man det ena året beställde sin bordsservis med vapen, monogram och öfrig ornering efter medsänd ritning och sedan fick hem den året derpå med nästa fartyg. Detta förklarar huru en sådan mängd af porslinspjeser med helt och hållet europeisk ornering, men af österländsk tillverkning hos oss ännu öfverallt anträffas. Exempelvis kunna nämnas bålar med efterbildning af svenska bankosedlar o. dyl. -- Å andra sidan manade alstren af denna industri till efterbildning i Europa, der dock den väsentligaste förutsättningen för porslinstillverkning, kaolinleran, ännu var okänd. Så uppstod på 1600-talet, med Delft till hufvudort, den holländska fajans-industrien, hvilken rörde sig med kinesisk-japanska former och liknande ornering, och som i sin ordning mäktigt inverkade på fajanstillverkningen i hela det öfriga Europa (se Fajans). Så uppstod vidare vid slutet af 1600-talet det ofvannämnda franska fritt-porslinet, Sèvres-fabrikens sedermera så berömda »porcellaine à pâte-tendre», i hvilket ingingo soda, gips, kalk, sand, gummiartade beståndsdelar o. s. v., men ännu ej kaolin. Genom sin konstnärliga dekoration, godsets mjuka, gräddlika glans, väl äfven genom sin sällsynthet hafva »vieux sèvres»-tillverkningarna från århundradets midt vunnit ett stort anseende. Liknande fabrikat tillverkades äfven på åtskilliga andra orter i Frankrike, och äfven i Sverige anställde man vid den gamla Mariebergs-fabriken försök i samma riktning. -- Slutligen upptäcktes kaolinleran äfven i Europa. Detta skedde genom Johann Friedrich Böttger (se denne), apotekare, alkemist och guldmakare, i tjenst hos August den starke af Sachsen. Det första äkta naturliga porslinet tillverkades af honom 1709, och Meissen blef Europas första, egentliga porslinsfabriksort. Tillverkningssättet hölls i början hemligt, men snart spred sig kännedomen derom till andra håll. Kaolin upptäcktes flerestädes, och det blef under 1700-talet ett mode att för nästan hvarje hof anlägga en privilegierad porslinsfabrik. Så uppstodo fabrikerna i Wien, Berlin, Fürstenberg, Nymphenburg, Ludwigsburg o. s. v. På samma sätt gick det i andra land, i England och Ryssland, i Holland, Danmark och Sverige, men äfven i Italien, Spanien och Frankrike, der Sèvres efter 1768 började att tillverka jämväl »porcellaine à pâte-dure», d. v. s. naturligt äkta porslin. England blef hemorten för det ofvannämnda naturliga fritt-porslinet (Chelsea m. fl. orter). -.- Den europeiska porslinstillverkningen lånade till en början sina former och sin dekoration från det kinesisk-japanska porslinet; senare gjorde sig rococons stiluppfattning gällande. Den fann i porslinet ett synnerligen tacksamt material och framträdde icke blott i grundformerna, utan äfven i den plastiska och i den målade dekorationen. Under århundradets senare hälft visade sig äfven på porslinstillverkningens område den antikdyrkan, som karakteriserar tiden. Man sökte att för moderna ändamål använda antika vasformer eller åtminstone att till cirkeln och cylindern återföra rococons svängda konturer. Öfver de sålunda vunna odelade ytorna utbreder sig en på antika figur- och prydnadsmotiv grundad dekoration. Här är fabriken i Wien synnerligen anmärkningsvärd. I Sverige tillverkades det första porslinet vid Marieberg den tid (1767--69), som P. Berthevin förestod fabriken. Tillverkningen fortsattes sedermera under hans efterträdare H. Sten och upptogs slutligen äfven vid Rörstrand. F. n. (1888) tillverkas porslin både vid Rörstrand och Gustafsberg, hvilkas hufvudfabrikation dock utgöres af annat keramiskt gods (fajans o. s. v.). 1885 steg värdet af tillverkningarna vid Rörstrand, med 853 arbetare, till 1,580,286 kr. och vid Gustafsberg, med 653 arbetare, till 1,033,607 kr.
Den moderna porslinstillverkningen har till en stor del beträdt nya banor. Ifrån att vara en förnäm lyxartikel har det hållfasta porslinet på många håll öfvergått till en billig förbrukningsvara, naturligtvis föga dekorerad. Så är t. ex. fallet i Tyskland, der simpla kaffekoppar, tallrikar o. d. ofta finnas utförda i tjock porslinsmassa. Vidare har man med kemiens hjelp för olika ändamål sammansatt och pröfvat nya lerblandningar, glasyrer och färger. Så t. ex. står det porslin, som tillverkas vid de svenska fabrikerna, i allmänhet ganska nära det ofvannämnda engelska naturliga fritt-porslinet. Sèvres har i sitt »porcellaine nouvelie» åstadkommit en ny och förträfflig massa, och på liknande sätt experimenteras vid de stora engelska och tyska fabrikerna. Dekorationen följer i det hela samma riktning som öfriga arter af konstslöjd, d. v. s. den dels efterbildar eller ombildar äldre mönster, dels upptager den nya naturmotiv, hvarvid uppfattning och återgifning åtminstone f. n. högst betydligt påverkas af den japanska konsten. Svenska staten eger en i Nationalmuseum utställd, ganska rik och representativ samling porslin från olika land och tider. Upk.