Poseidon

Poseidon (Poseidaon m. m.), en af den forngrekiska mytologiens öfvergudar, son af Kronos och Rhea, broder till Zevs och Pluton, är herskare öfver hafvet, hvilket vid verldens delning mellan kroniderna (se Mytologi, sp. 640) tillföll honom såsom hans rike. I hafvets djup står hans skimrande palats, der han tronar vid sidan af sin gemål, Amfitrite. Ofta färdas han äfven med henne öfver den lugna hafsytan i en vagn, dragen af hästar med kopparhofvar och gyllene manar samt omsvärmad af lägre hafsgudomligheter och sjövidunder. Men stöter han vredgad sin väldiga treudd i hafvet, så upptornas skyhöga vågor, hvilka uppsluka skeppen samt öfversvämma land och städer. Ursprungligen betraktades han såsom representerande icke blott hafvet, utan vattnets hela rike, således äfven insjöar, källor och floder, och med afseende derpå dyrkades han på åtskilliga ställen såsom en växtlifvet närande och främjande gud. Medelst en stöt af sin treudd låter han källor framspringa ur jorden, och på samma sätt öppnar han Tempedalen till aflopp åt floden Peneios, då denna hotar att öfversvämma Tessalien. Hästen, från början väl en bild af den snabba, brusande hafsvågen, är hans skapelse, och af denna orsak gäller han såsom beskyddare af ridderliga täflingsspel (P. hippios, »den ridderlige P.»). I likhet med det element, som han representerar, är han obändig till sitt lynne och fruktansvärd i sin vrede. Med oförsonligt hat förföljer han trojanerna, emedan konung Laomedon besvikit honom på den för uppbyggandet af Trojas murar betingade lönen, och otaliga äro de vedermödor, med hvilka Odyssevs under sin hemfärd får umgälla P:s onåd, emedan han bländat hans son Polyfemos. Om eganderätten till städer och land tvistar han med andra gudar, t. ex. med Athene om Athen och Troizen, med Helios om Korint, med Dionysos om Naxos, med Hera om Argos, ja med Zevs sjelf om Aigina, ett förhållande, hvartill grunden torde vara att söka i sinsemellan stridiga lokal- och stamsagor. Med Amfitrite har han sonen Triton, men derjämte med nymfer och dödliga qvinnor en talrik skara afkomlingar, hvilka i allmänhet ärft sin faders trotsiga och ohändiga lynne (t. ex. cyklopen Polyfemos, Antaios, Amykos, Kerkyon). Helgedomar egde P. inom Grekland i stort antal och ingalunda uteslutande i kuststäderna. Berömdast voro de på Isthmos, der de hvartannat år firade isthmiska spelen (se d. o.) stodo under hans beskydd, på ön Kalaureia och på udden Mykale, der hans tempel var mötesplatsen (Panionion) för de Joniska städernas förbund, likasom den Joniska förbundsfesten (panionia) der firades till hans ära. Af skalderna betecknas P. bl. a. såsom »jordfamnaren» (gaieochos), emedan hafvet omsluter hela jorden, men äfven såsom »jordskakaren» (enosigaios, enosichthon, seisichthon), med afseende på de våldsamma yttringarna af hans vrede. Af den bildande konsten framställes han under en typ, som närmar sig Zevstypen, men saknar dennes lugna och milda majestät. Kroppsbyggnaden är smärtare, muskulaturen kraftigare och anletsdragen hårdare. Hår och skägg äro mörka, yfviga och böljande, ögonen mörkblå. Han bär en mantel af mörk färg och i handen den väldiga treudden (triaina), hvilken jämte delfinen är hans stadigvarande attribut. -- Inom den romerska mytologien motsvaras P. af den italiske sjöfartsoch vattenguden Neptunus (beslägtadt med navis, skepp, och nebula, dimma), på hvilken efter hand öfverflyttades alla de drag, som tillhöra den grekiske P. I likhet med denne gällde han såsom de ridderliga idrotternas beskyddare (N. equester) och hade i sådan egenskap ett tempel och altare vid Circus flaminius och äfven ett altare i Circus maximus, der hans dyrkan synes hafva sammansmält med den, som egnades åt en äldre italisk gud Consus (se d. o.). Han kallades derför på denna plats N. Consus och de till hans ära firade spelen consualia. A. M. A.