Postulata nobilium

Postulata nobilium (Lat., »adelns yrkanden»). Mot slutet af 1500-talet röjde sig hos den svenska högadeln dels en sträfvan att afvärja tidens absolutistiska grundsatser, dels en benägenhet att återinföra unionstidens stormansvälde. Båda dessa riktningar fingo sitt förnämsta uttryck i en statshandling, känd under namnet Postulata nobilium, som författades af den snillrikaste bland den tidens store, Erik Sparre, men granskades af rådet i dess helhet och framlemnades till konung Sigismund under kröningsriksdagen i Upsala 1594. Den består af tvänne delar. Den första kallar sig sjelf »riksens råds, ridderskaps och menige adels oration och underdåniga skriftliga begäran ... att njuta deras gamla urminnes friheter och privilegier såsom ock alla andra riksens ständer i lika måtto» samt utgör egentligen en politisk trosbekännelse. Med mycket skarpsinne bevisas deri, att arfriket ej vore detsamma som envälde; och på grund deraf tillbakavisas det katolska partiets påståenden att Sigismund såsom arfkonung ej behöfde afgifva någon försäkran om religionen, men på grund deraf fordras äfven, att adeln skulle få behålla alla de friheter och privilegier, som den egde före arfriket, utom rätten att välja konung. Den andra delen, som egentligen ensam borde kallas »postulata nobilium», uppräknar dessa sålunda återfordrade friheter och bestyrker deras rättmätighet med en mängd medeltidsurkunder, men härvid begås det felslutet att såsom sådana lagliga friheter anföres en mängd fördelar, som aristokratien i strid med rikets lag hade tillskansat sig genom Medeltidens konungaförsäkringar, och som utgjorde grunden för det af Gustaf I störtade stormansväldet. På grundvalen af »Postulata nobilium» utarbetades dessutom ett formligt förslag till adelsprivilegier (tryckt i Stjernmans »Riksdagars och mötens beslut», I, s. 394), men detta blef aldrig af Sigismund godkändt, utan han inskränkte sig till att bekräfta Johan III:s adliga privilegier blott med en enda utvidgning (om rätten till sakören). S. B.