Pozzo di Borgo

Pozzo di Borgo, Carlo Andrea, grefve, diplomat, föddes på Corsica 1764, blef en inflytelserik advokat i Ajaccio och skickades 1791 såsom Corsicas representant till Lagstiftande nationalförsamlingen. Han slöt sig till girondisterna, men var på samma gång vän af det ärftliga konungadömet. Då ett bref från honom påträffades bland Ludvig XVI:s papper (d. 10 Aug. 1792), måste han fly till sin fäderneö. I några år ledde han öns regering vid sin vän Paolis sida, men nödgades 1796 begifva sig till England, sedan fransmännen intagit Corsica och franska regeringen på Napoleon Bonapartes begäran undantagit P. från amnesti. Det familjehat, som redan förut herskat emellan P. och Bonaparte, blef från denna stunden bestämmande för P:s hela verksamhet. Han hade sin hand med i spelet vid bildandet af 1798 års koalition och trädde 1803 i rysk tjenst. Då Alexander 1807 försonade sig med Napoleon, begaf P. sig först till Österrike, der Napoleon förgäfves sökte utverka hans utlemnande, sedermera till Orienten och England, öfverallt outtröttligt arbetande emot Napoleon. På Alexanders kallelse återvände han 1812 öfver Stockholm till Ryssland och hade stor andel i tillkomsten af detta års svensk-ryska förbund. Han intalade Alexander mod i kampen mot Napoleon och följde Karl Johan såsom rysk kommissarie under en del af 1813 års fälttåg. Han presiderade vid Frankfurtkongressen och författade de allierades förklaring att striden gällde Napoleon, ej Frankrike. Efter de allierades intåg i Paris (1814) yrkade P. på Napoleons afsättning, en billig fred för Frankrike, såsom hvars värme vän han alltid visade sig, och på en konstitutionel bourbonsk monarki. Han ackrediterades såsom utomordentligt ryskt sändebud hos Ludvig XVIII, som förgäfves bjöd honom fransk tjenst och pärsvärdighet. Sedan P. varit Alexander följaktig till Wienkongressen, återvände han i Mars 1815 till Paris, följde Ludvig XVIII på dennes flykt till Gent vid Napoleons återkomst, afgick derpå såsom rysk kommissarie till engelska armén i Belgien och sårades i Wellingtons svit i slaget vid Waterloo. Sedermera var han en af undertecknarna af andra Parisfreden (1815) och stannade såsom rysk ambassadör i Paris till 1834. Under tiden företrädde han Ryssland på kongresserna i Aachen, Laibach och Verona. Hans ställning i Paris blef honom slutligen svår, då han dels för sina alltför starka franska sympatier blef ett föremål för Nikolaus' misstankar, dels efter Julirevolutionen och polska upprorets utbrott utsattes för fransmännens ovilja. 1834--39 var P. ryskt sändebud i London och tillbragte de återstående åren till sin död, 1842, i Paris såsom privatman. På den militära banan i Ryssland avancerade han till generallöjtnant (1817) och divisionsgeneral (1829). 1826 upphöjdes han i ryskt grefligt stånd. P. var ett lysande diplomatiskt genie, klok och smidig, liksom skapad för sin oroliga tid.