Praxiteles (Lat. Praxiteles), grekisk bildhuggare af den yngre attiska skolan, f. i Athen omkr. 392 f. Kr., antagligen son till den äldre Kefisodotos, som bildade öfvergången mellan den äldre attiska skolans rent ideala riktning och den utveckling derur, hvars förnämsta målsmän blefvo Skopas och Praxiteles, och som gick ut på skildring af det patetiskt lidelsefulla eller ock den lifsglada ungdomliga njutningen. Om Skopas väsentligen gaf uttryck åt det förra, så var hans yngre samtida, P., i det fallet mångsidigare, att han gaf gestalt både åt det ena och det andra, ehuru han hälst framställde ungdomliga och qvinliga gestalter samt bland gudaidealen gaf form åt de yngre och vänligare, sedan de äldre och strängare bland dem blifvit utpräglade af den äldre plastikens mästare. Forntiden kände af honom omkr. 50 olika verk, både statyer och grupper, i marmor och brons; och af passionerade skildringar af honom nämnas Rasande menader och Persefones bortröfvande. Största berömmelse hade han dock såsom framställare af de blidare gudamakterna, såsom Afrodite, Eros, Dionysos och hans följeslagare satyrerna samt Hermes. Af hans Afrodite-bilder, 5 till antalet, var den knidiska, enligt hela fornverldens dom, den yppersta: det var apoteoseringen af den qvinliga skönheten. Långväga resande kommo till ön Knidos att se henne, och öns inbyggare skattade henne så högt, att de afslogo den bitynske konung Nikomedes' anbud att betala deras statsskuld mot att erhålla bilden. Hon var framställd helt blottad, men såsom motiv härför var hon tänkt såsom nyss uppstigen ur hafvet, hvarför hon med ena handen fattade drägten, som låg på en vas vid hennes sida. Den bästa efterbildning, som finnes qvar, är den vatikanska (i nyare tider försedd med ett draperi af hvitmåladt jernbleck); en annan, från Pal. Braschi i Rom, tillhör nu Münchens Glyptotek. Den berömda Capitolinska Venus, med bägge händerna lediga, kan också antagas vara en fri ombildning af motivet. Andra efterbildningar existera i Pal. Chigi, Villa Borghese och Villa Ludovisi (Rom), i Pal. Pitti (Florens), i Dogepalatset (Venezia), somliga bättre, andra medelmåttiga, hvarjämte hon återfinnes på knidiska mynt. -- Den mest berömda af P:s Eros-figurer fanns i Thespiai, der enligt de gamle guden skildrades såsom halft gosse, halft yngling. En föreställning om typen får man genom flere efterbildningar, t. ex. genom en marmorstaty i Neapels museum, en annan i London, under det att den s. k. »Vatikanens genius», förmodligen en dödsgenius från en romersk graf (funnen vid Centocelle), icke kan hänföras till P. -- Vi ha vidare underrättelser om att han bildat Dionysos, ungdomlig och entusiastisk. Ingen afbildning finnes i behåll; men af gudens följe, satyrerna, finnas många efterbildningar, såsom af Satyros periboëtos (den vidtberömdej, i Capitolinska museum, och af en iskänkande satyr i Villa Ludovisi. -- Den Apollo-bild, som vi känna såsom ett verk af P., är Apollo sauroktonos, »ödledödaren», så vida han icke snarare kan sägas leka med ödlan. Hela uppfattningen är för öfrigt rent genreartad, hvarom vi kunna döma genom åtskilliga efterbildningar (en af marmor i Vatikanen, en annan af brons i Villa Albani, Rom). Den berömde Apollino (i Tribunan i Uffizi, Florens), som dock alldeles icke liknar den föregående, anses af somliga hafva något af andan hos P:s konst i sig. -- Hvad slutligen Hermes beträffar, äro vi lyckliga nog att genom de tyska utgräfningarna i Olympia vid midten af 1870-talet hafva fått i dagen den af Pausanias beskrifne Hermes med Bacchus-barnet på armen, som var utförd af P. Dermed sättes arkeologien i stånd att fälla ett omdöme om P:s sätt att forma, och samtiden har derigenom kommit i besittning af ett originalverk och ett mästerstycke, härstammande från en af den grekiska plastikens stormän. Den ungdomlige guden står med Bacchus-barnet på venstra armen och sträcker upp den högra (som nu är stympad) möjligen för att i handen hålla en drufklase eller för att stöda sig på tyrsosstafven. Man har påpekat en viss likhet i kompositionen med Kefisodotos' Eirene och Plutos, och det vore icke omöjligt, att ett samband mellan de bägge figurerna eger rum. Utförandet anses till alla delar vara mästerligt. Det oaktadt hafva röster höjt sig, som velat frånkänna P. denna figur och tillskrifva den Lysippos på grund af någon likhet med dennes staty Apoxyomenos (»Skraparen») i hufvudets bildning (U. Benndorf i »Kunstchronik», 1878). -- Dessutom hade P. utfört flere andra gudastoder, främst Demeter, som han flere gånger framställde, Hera, Leto med sina barn, Apollo och Artemis m. fl., samt äfven porträttbilder, såsom af Fryne (i Thespiai), och genreframställningar i brons. Slutligen må tilläggas, att de gamle sjelfva voro osäkra huruvida Niobegruppen skulle tillskrifvas Skopas eller P. Om P:s söner se Kefisodotos 2. C. R. N.
Nordisk familjebok · första upplagan
Praxiteles
Ämne: Grekiska bildhuggare · Bildhuggare
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 152–153 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗