Precht

Precht, Burchard, bildhuggare, född i Bremen d. 28 Okt. 1651, kom 1666 i lära hos en äldre broder i Hamburg, bildhuggare liksom fadern, och hade snart vunnit sådan skicklighet, att han 1672 inkallades till Sverige af Nicolaes Millich såsom biträde vid det konstnärliga prydandet af Drottningholm. Der arbetade P. väsentligen som ornamentsbildhuggare åt Hedvig Eleonora och utförde guéridoner, bordsfötter, spegeloch tafvelramar m. m., med hvilken tillverkning han fortsatte, så länge drottningen lefde. Han blef på 1680-talet hofbildhuggare. I Maj 1687 följde han med Tessin till Frankrike och Italien, hufvudsakligen för studier med anledning af den tillämnade slottsbyggnaden i Stockholm. I denna utförde också, P. orneringen af slottskapellet och en hel våning kungliga rum, hvilket allt förstördes vid eldsvådan 1697. Sin mest betydelsefulla och storartade verksamhet utvecklade han emellertid såsom ledare af en verkstad, från hvilken en mängd kyrkoprydnader utgick under mer än ett halft århundrade, och hvars konstnärliga traditioner spåras nästan under hela 1700-talet. Af dessa arbeten omtalas i synnerhet kungsstolarna och predikstolen i Stockholms storkyrka (de förra efter ritning af Nik. Tessin), altarprydnaden och predikstolen i Maria kyrka derstädes (förstörd i den stora vådelden 1759), predikstolarna i Katarina kyrka och Upsala domkyrka (båda äfvenledes uppbrunna), altarprydnaden i Vesterviks kyrka (gifven af konstnären 1696), marmorepitafiet öfver generaladjutanten frih. Knut Leijonhufvud, i Riddarholmskyrkan, samt minnesvården i marmor öfver k. rådet grefve J. G. Stenbock (beställd 1704, uppsatt i Stockholms storkyrka först 1725 och betald med 10,000 rdr specie). Af hans senaste arbeten märkas minnesvården öfver konung Karl XII i Riddarholmskyrkan, den nya predikstolen i Upsala domkyrka (den i sin art förnämligaste i Sverige, skänkt af drottning Hedvig Eleonora, ordnad af Nik. Tessin och från 1707 utförd af P.) samt altarprydnaden derstädes (uppgifven vara efterbildning af den i jesuitkyrkan i Loreto och äfvenledes ett på sin tid särdeles framstående arbete, invigdt 1731). Till nämnda altarprydnad hade P. sjelf uppgjort planen, som finnes utvecklad i ett bref af honom från 1725 (i Fredianis »Uplands kyrkors märkvärdigheter»); utförandet leddes hufvudsakligen af hans son Gustaf. Säkerligen har P. äfven lemnat en del andra större epitafier och kyrkoprydnader i landet, ehuru bestämda uppgifter derom saknas, så t. ex. B. Oxenstiernas minnesvård i Upsala domkyrka, G. O. Stenbocks i Strengnäs o. s. v. Fristående konstverk arbetade P. sällan. Dock omtalas ett par af honom 1690 utförda marmorbyster (troligen Adolf Johans och hans gemåls). Från hans verkstad utgick äfven ett flertal af de prydliga porträttramar, skulpterade bord, speglar m. m., som förekomma å svenska kungliga slott och herregårdar från det karolinska tidehvarfvet. Genom sin flit och konstnärliga skicklighet förvärfvade P. en betydlig förmögenhet. Han afled i Stockholm d. 26 Febr. 1738. Öfver honom slogs s. å. en medalj. -- P:s nedannämnde söner voro jämväl begafvade konstnärer. Johan Filip P., f. 1685, reste i Tyskland och England, blef bildhuggare i Stockholm och afled 1736. Burchard P., f. 1689, lärde hos fadern, blef gesäll och lemnade Sverige 1709, kom sedan till Lothringen, der han blef bildhuggare hos hertigen, öfvergick till katolska läran och dog utomlands. Gustaf P., f. 1698, blef bildhuggare, hade stor andel i den ofvannämnda altarprydnaden i Upsala, blef 1745 k. hofkonduktör, men »öfverlemnade sig efter faderns död helt och hållet till sin smak för nöjen.» Han afled i Stockholm 1766. Kristian P., f. 1706, yngste sonen, var en utmärkt guldsmed och en verklig konstnär i sitt yrke, arbetade hos de utmärktaste mästare i Paris och London samt åtnjöt i Stockholm stort anseende. Han försökte sig äfven som kopparstickare och skriftställare (ett otryckt arbete öfver svenska konstnärer). Han erhöll titeln af direktör och afled 1779. -rn.