Precession

Precession (af Lat. praecedere, skrida förut), astron., kallas det fenomen att vårdagjämningspunkten långsamt rör sig i ekliptikan i retrograd led, d. v. s. i motsatt riktning mot solens rörelse. Detta fenomen upptäcktes af den alexandrinske astronomen Hipparchos år 134 f. Kr., då han jämförde sina egna observationer af åtskilliga stjernors longituder med dem, som 155 år förut blifvit bestämda af astronomerna Timokaris och Aristyllos. Han fann nämligen, att alla dessa stjernors longituder under mellantiden växt med samma belopp. I stället för att nu antaga, att alla dessa stjernor hade en sådan rörelse gemensam, förlade han denna rörelse hos vårdagjämningspunkten, från hvilken samtliga longituder räknades. Beloppet af dess årliga rörelse var enligt Hipparchos' beräkning 48". Moderna observationer hafva lemnat ett exaktare värde af denna qvantitet. Sålunda beräknade Bessel värdet 50",21129 (gällande för år 1750), hvarförutom man funnit, att detta tal växer med 0",0002442966 årligen. -- Enligt ofvanstående skrider vårdagjämningspunkten långsamt tillbaka genom zodiakens tecken, genomlöpande ett helt hvarf på ungefär 26,000 år (det s. k. platonska året). Eqvatorn deltager i denna rörelse och med den verldspolen, som, på grund deraf att ekliptikans obliqvitet förblir nära oförändradt lika med 23,5°, beskrifver en cirkel af 23,5° radie kring ekliptikans pol. Då sålunda verldspolen ändrar läge, skall äfven polstjernan, som nu ligger mycket nära polen, en gång upphöra att vara polstjerna och successivt lemna rum för andra polstjernor. Så skall t. ex. Vega om 14,000 år befinna sig i verldspolens närhet. -- Vårdagjämningspunktens rörelse har inflytande äfven på årets längd, i det att det tropiska året, som bestämmes af solens omlopp i förhållande till vårdagjämningspunkten, blir 20' 23" kortare än det sideriska, som är tiden för solens omlopp i förhållande till fixstjernorna. -- Vårdagjämningspunktens och verldspolens rörelser äro emellertid mera komplicerade, än Hipparchos antog, i det åtskilliga periodiska rörelser komma till det enkla förlopp, som blifvit beskrifvet, och med hvilket man brukar förena begreppet af en fingerad pol, den s. k. medelpolen. Motsvarande eqvator och eqvinokt kallas medeleqvator och medeleqvinokt, och de koordinater, som uttrycka en stjernas läge i förhållande till medeleqvinoktet, kallas medelkoordinater. För att reducera dessa från en tidpunkt till en annan har man att anbringa korrektioner proportionella mot mellantiden af det slag, som Hipparchos redan fann. En sådan korrektion kallas äfven precession, så att man talar om t. ex. precession i longitud, i rektascension och i deklination. Den rörelse, som den verkliga polen eger i förhållande till den ofvan definierade medelpolen, kallas nutation och består hufvudsakligen deruti att den verkliga polen på en tid af ungefär 19 år beskrifver en liten ellips af 9" utsträckning kring medelpolen. Vore jorden fullkomligt sferisk, skulle ingen precession eller nutation finnas. Dessa fenomen bero nämligen på solens och månens attraktioner på jorden såsom sferoid. Föreställer man sig jorden såsom en sfer, belagd med ett mot eqvatorn allt tjockare lager, och betänker man, att jordeqvatorn ligger snedt såväl mot solbanan som mot månbanan, så är det lätt att förstå, att solens och månens attraktion på jorden måste sträfva att förrycka jordens axel ur dess läge. Solen sträfvar sålunda att inställa jordeqvatorns plan i ekliptikans och skulle äfven göra det, om icke jorden hade en rotation, hvilken tillsammans med denna inverkan åstadkommer en konisk rörelse af jordaxeln. På samma sätt sträfvar månens attraktion att inställa jordaxeln vinkelrätt mot månbanans plan, hvarför äfven den härpå beroende nutationen har en period af 19 år, som just är den tid, på hvilken månbanans plan vrider sig ett helt hvarf. Utom solens och månens attraktioner på jorden, hvilka åstadkomma den s. k luni-solar precessionen, inverka äfven planeternas attraktioner särskildt på det sätt att ekliptikans läge förryckes och derigenom ekliptikans obliqvitet ändras. Derigenom modifieras luni-solarprecessionen till hvad man kallar allmän precession, och skilnaden mellan dessa båda benämnes planetprecession. K. B.