Tid. 1. Filos., den allmänna formen för succession, det efter hvartannat varande (jfr Rum). Huruvida tiden ar den sanna och absoluta verklighetens form är en inom filosofien mycket gammal fråga. Redan den eleatiska skolan besvarade henne nekande, och bekanta äro de ytterst åt detta håll syftande bevis för rörelsens nödvändighet, som lemnades af skolans anhängare Zenon. De olika svar, som man gifver på den frågan, bestämma ens ställning till motsatsen mellan empirism och rationalism, af hvilka åsigter empirismen jakande besvarar henne, åtminstone så till vida som den hos menniskan nekar all kunskap om en af tiden oberoende verklighet, under det att rationalismen finner tiden vara en för den sanna verkligheten inadeqvat form. En annan fråga är, särskildt för den, som lutar åt rationalismen, huru tiden, sådan den faktiskt är, skall förklaras. Kant är egentligen den förste, som skarpare reflekterat på detta problem, och det svar han gifver är, att tiden är en i menniskans natur grundad form för hennes uppfattning af tingen, närmare bestämdt en åskådningsform och en form för det »inre» sinnet. Denna subjektiva uppfattning af tidsbegreppet kan i allmänhet sägas vara utmärkande för hela den nyare spekulationen, om den än sträckt tidsanalogier äfven till andra områden än det menskliga förnimmandet. -- Man har äfven sysslat med försök att framkonstruera tidens nödvändighet, vare sig ur det absoluta sjelf eller ur menniskans väsende såsom ändlig person. (I sistnämnda afseende må erinras om de försök, som gjordes af P. Wikner under vissa perioder af hans utveckling.) Dessa försök kunna dock ej fritagas från beskyllningen för mer eller mindre fantastisk konstruktion. Boström intog till dem en helt och hållet skeptisk hållning. För honom var det visserligen en afgjord sak, att tiden var en ändlig och fenomenel form för menniskan. Men att lemna ett bevis för att just denna och ej till äfventyrs någon annan form skulle tillkomma hennes förnimmande, det var enligt honom en uppgift, som öfversteg all menniskoförståndets förmåga. -- Emellertid erbjuder tidsproblemet äfven andra sidor, särskildt af psykologiskt intresse. En sådan är frågan om möjligheten af hvad man kan kalla lokalisation i tiden. Tidens innehåll fördelar sig för menniskan i trenne kategorier: närvarande, förflutet och tillkommande. Frågan är nu den huru vi kunna åtskilja en kategoris innehåll från de andras och, särskildt med afseende på det förflutna, huru vi kunna skilja mellan det mer eller mindre aflägsna, då detta efter all erfarenhets vittnesbörd ej beror derpå att de minnen, som ligga det närvarande ögonblicket närmare, skulle ega större liflighet och styrka. Problemet är mycket inveckladt och svårt samt på vetenskapens nuvarande ståndpunkt långt ifrån löst. En annan, jämväl olöst fråga är den efter hvilket mått vi bedöma längden af en förfluten tid. I allmänhet gäller, att den, om allt i öfrigt är lika, synes oss kortare, ju närmare den ligger det närvarande. Särskildt gäller detta längre tidsperioder. Äfven olika åldrars inflytande kan och bör härvid tagas i betraktande. För barnet är t. ex. ett år en mycket lång tid; för den mogna menniskan är det i regeln icke så. Jämväl de olika periodernas rikare eller fattigare innehåll spelar här en stor rol. En enformigt tillbringad tid synes t. ex. lång, under det den fortgår; men för minnet reducerar den sig till kort, emedan de olika momenten ej framstå tydliga i sin skilnad från hvarandra. En tid, under hvilken mycket händt, synes oss deremot lång, när vi i minnet blicka tillbaka på densamma. Ännu är dock allt detta till sjelfva sin egentliga innebörd så godt som fullständigt outredt. I afhandlingen »Tidsexistensens apologi» (»tidsexistens» är det filos. uttrycket för »tillvaro i tiden») behandlar Wikner (arbetet utgafs 1888, efter hans död. af L. H. Åberg) den metafysiska frågan och stannar vid ett empiristiskt resultat Jfr R. Geijer: »H. Lotzes tankar om tid och timlighet i kritisk belysning» (i Lunds univ:s årsskr. XXII, 1885--87), och L. H. Åberg: »Några ord om tiden ur psykologisk och metafysisk synpunkt betraktad» (1890).
2. Mek. Geometrien, rummets vetenskap, läran om kropparnas figurer och ömsesidiga lägen, hvilar hufvudsakligen på begreppet längd (det rätliniga afståndet mellan tvänne punkter); och om den utföres medelst matematiska formler, kunna alla dess begrepp uttryckas med ett grundbegrepp, nämligen just längden (l), i det att t. ex. en yta betraktas såsom en längd multiplicerad med sig sjelf, eller, som man säger, har dimensionen l2, och en rymd har dimensionen l3. Tager man nu rörelsen i rummet i betraktande, uppstår den vetenskap, som kallas kinematik (se d. o.). Utom grunddimensionen längd behöfves för denna vetenskap grundbegreppet (grunddimensionen) tid (t), men alla öfriga begrepp inom rörelseläran kunna matematiskt uttryckas med längd och tid. Sålunda är hastighet ingenting annat än en längd tillryggalagd på tidsenheten, eller en längd (l) dividerad med motsvarande tid (t); dess dimension är l/t. Likaså har accelerationen dimensionen l/t2 -- Öfvergår man nu till mekaniken, som betraktar icke endast rörelsen, utan äfven dess orsak, och såsom sådan anser en attraherande verkan hos hvad man kallar kropparnas massa, eller den mängd materie, som finnes inom kroppens rum, så har man, för att matematiskt kunna behandla denna vetenskap, att till längd och tid lägga ännu en grundegenskap hos tingen, den att de hafva massa, och man inför sålunda i mekaniken en ny grunddimension, massan (m). Men derefter kunna äfven alla matematiskt fixerbara begrepp, som förekomma i mekaniken och fysiken, uttryckas i dessa tre: längd, tid och massa (l, t, m). Sålunda är exempelvis kraft ingenting annat än acceleration multiplicerad med massa; den har dimensionen ml/t2. Sammalunda kunna dimensionerna för de flesta fysiska begrepp, t. ex. arbete, potential, värmeqvantitet, lefvande kraft, strömstyrka (elektrisk) o. s. v., uttryckas medelst l, t och m. Enheterna för alla dessa olika qvantiteter kunna uttryckas med enheterna i längd, tid och massa. Med anledning häraf säges en storhet, som numeriskt uttryckes i dessa enheter, vara angifven i det s. k. c. g. s.-systemet, emedan man inom fysiken valt till enheter för längder en centimeter (c), för massor ett gram (g) och för tider en (medeltids)sekund (s).
3. Astron. Tidsintervall (tidsafdelningar) kunna mätas endast genom iakttagande af de rörelser, som under desamma försiggå. Då nu himlakropparnas rörelser äro de mest regelbundna rörelser vi känna, så har man bundit bestämningen och uppmätningen af tider till dessa rörelser, i första hand till jordens eller, om man så vill, himmelssferens rotation, hvilken antages vara fullt likformig. Med anledning häraf tager man till tidsenhet dygnet, eller jordens rotationstid. I det man hänför denna rotation till fixstjernorna, definierar man det sideriska dygnet l. stjerntidsdygnet såsom den tid, som förflyter mellan tvänne på hvarandra följande likanärnnda (d. v. s. båda sydliga eller båda nordliga) kulminationer i ett ställes meridian af vårdagjämningspunkten. Egentligen skiljer sig detta dygn något från det dygn, som normeras af en fixstjerna, och borde egentligen kallas tropiskt dygn, men skilnaden är på grund af vårdagjämningspunktens ytterst långsamma rörelse bland stjernorna (se Precession) för praktiskt ändamål fullkomligt omärklig. Stjerntidsdygnet delas i 24 timmar, hvarje timme i 60 minuter och hvarje minut i 60 sekunder. Stjerntiden är noll, d. v. s. stjerntidsdygnet börjar, då vårdagjämningspunkten kulminerar i söder för det norra halfklotet (i norr för det södra), och vid hvarje annat tillfälle är stjerntiden = 1/15 af det antal grader, minuter och sekunder, som angifva vårdagjämningspunktens timvinkel, så att t. ex. 1, 2....24 timmar stjerntid motsvarar timvinklarna 15°, 30°.... 360° för vårdagjämningspunkten. -- För borgerligt behof är man emellertid icke betjenad med stjerntiden, emedan till följd af solens årliga rörelse i förhållande till vårdagjämningspunkten en viss stjerntid inträffar än på dagen än på natten. Derför bragtes till användning s. k. (sann) soltid, hvars enhet, soltidsdygnet, är den tid, som förflyter mellan tvänne på hvarandra följande likanämnda solkulminationer, och som börjar, när solen vid sann middag kulminerar. Soltiden bestämmes genom direkt uppmätning af solens timvinkel, eller medelst solvisare (se Solur). Denna tidräkning har emellertid en olägenhet, nämligen den att soltidsdygnet successivt ändrar sin längd under årets lopp, och detta af tvänne skäl: först och främst derför att solens årliga rörelse i ekliptikan verkligen är olikformig, för det andra emedan ekliptikan lutar (med 23 1/2°) mot eqvatorn, utefter hvilken timvinklarna och dermed tiden mätas, så att soltidsdygnet, äfven om solens årliga rörelse i ekliptikan vore jämn, redan härigenom skulle ändra längd, i det ju lika stora bågar i ekliptikan, t. ex. en i närheten af sommarsolstitiet, en annan i närheten af vårdagjämningspunkten, motsvaras af olika bågar på eqvatorn. Man har derför infört ett nytt begrepp, nämligen medeltid l. medelsoltid, i det man tänker sig denna bestämd af timvinkeln för en tänkt punkt, som benämnes medelsol, och som definieras deraf att den tänkes röra sig i eqvatorn med jämn hastighet (= solens medelhastighet) och närmare bestämdt så, att medelsolens rektascension i hvarje ögonblick är lika med solens medellongitud. På detta sätt kommer aldrig skilnaden mellan medeltid och soltid, den s. k. tidseqvationen (se d. o.), att blifva synnerligen stor. -- Medeltidsdygnet, tiden mellan tvänne på hvarandra följande likanämnda kulminationer af medelsolen, blir dessutom ständigt lika långt. Emedan både solen och medelsolen röra sig på himmelen i motsatt led mot himmelens dagliga rotation, äro tydligen soloch medeltidsdygnen längre än stjerntidsdygnet. Ett tropiskt år innehåller 366,2422 stjerntidsdagar. På denna tid löper medelsolen ett hvarf i motsatt led mot himmelens dagliga rotation. Om medelsolen och vårdagjämningspunkten vid början af detta tropiska år täckte hvarandra, skola de efter årets förlopp, d. v. s. efter 366,2422 stjerntidsdagar, eller dagliga omlopp af vårdagjämningspunkten, täcka hvarandra å nyo, men medelsolen skall då hafva att göra ännu ett dagligt omlopp, för att dess omlopp skola blifva 366,2422. Vid det tropiska årets slut hafva sålunda endast 365,2422 medeltidsdagar förflutit. Förhållandet mellan ett medeltidsdygn och ett stjerntidsdygn -- ett förhållande, som naturligen också gäller timmar, minuter och sekunder af de båda slagen -- ar sålunda 366,2422/365,2422, hvaraf följer, att
1 stjerntidsdag = 1 medeltidsdag -- 3m 55s,909 medeltid; 1 medeltidsdag = = 1 stjerntidsdag + 3m 56s,555 stjerntid.
Med ledning häraf är det lätt att förvandla en tidsuppgift angifven i medeltid till stjerntid och tvärtom, endast man känner stjerntiden vid medeltidsmiddag för den ifrågavarande orten och dagen, hvilken exempelvis för Stockholm finnes angifven i svenska almanacken. Man har nämligen i hvarje ögonblick
medeltiden = = stjerntiden -- stjerntiden i medeltidsmiddag; stjerntiden = = medeltiden + stjerntiden i medeltidsmiddag.
Stjerntiden i medeltidsmiddag är liktydig med medelsolens rektascension och kan, då den senare likformigt växer med 3m 55s,555 för hvarje medeltidsdag, med lätthet uträknas för hvarje godtyckligt ögonblick, då man har sig bekant, att densamma år 1850 Jan. 0,0 Paris medeltid utgjorde 18t 39m 9s,261. -- För förvandling af soltid till medeltid eller omvändt gäller formeln
medeltid = soltid + tidseqvation, hvilken sistnämnda finnes angifven i våra vanliga almanacker. För förvandling af stjerntid till soltid eller omvändt gäller formeln
stjerntid = soltid + solens rektascension,
hvilken senare finnes uträknad i de astronomiska efemeriderna.
Då hvarje slags tid bestämmes af timvinkeln i förhållande till ett ställes meridian af den punkt på himmelen, som normerar den ifrågavarande tiden, så följer, att alla ställen, som ligga på samma meridian, i samma ögonblick hafva samma tid, och att ställen, som ligga på olika meridianer, i samma ögonblick hafva olika tid. Om tiden för ett visst ställe i ett gifvet ögonblick är t, och om t0 är den tid, som samtidigt gäller ett annat ställe, hvars östliga longitud från det förra är l, så gäller formeln
t0 = t + l.
Sålunda är t. ex. Stockholmstid = Greenwichtid + 1t 12m 14s,2. Denna omständighet ligger till grund för möjligheten att bestämma longitudsskilnaden mellan två ställen genom jämförelse af deras tider för ett och samma ögonblick, hvarvid flere metoder gifvas för att meddela det ena ställets tid till det andra, t. ex. per telegraf eller medelst en öfversänd kronometer o. s. v. -- Den omständigheten att olika meridianer hafva olika medeltid medför vissa ölägenheter, exempelvis vid resor eller öfver hufvud vid transaktioner mellan skilda orter på olika meridianer. Detta är orsaken, hvarför det blifvit föreslaget, att alla civiliserade orter på jorden skulle ena sig om en gemensam s. k. verldstid, d. v. s. tiden för en viss bestämd meridian, t. ex. Ferros, Greenwichs eller, såsom man äfven föreslagit, Jerusalems. Ehuru förslaget vid flere astronomiska kongresser varit före och synes skänka uppenbara fördelar, har det dock ännu ej vunnit genklang ens hos astronomerna, hvartill väl den förnämsta orsaken är att söka hos de olika nationernas obenägenhet att besluta sig för en meridian, som icke går igenom deras eget land. En partiel reform i denna riktning har emellertid flerestädes blifvit gjord genom införandet af en gemensam tid för ett helt land eller ett visst distrikt af detsamma. Sålunda hafva alla orter i Sverige sedan början af 1879 enl. k. förordning lagligen gemensam tid, Sveriges borgerliga tid, som är medeltiden för den meridian, hvilken ligger 12m vester om Stockholms observatorium. I motsats härtill kallas medeltiden för hvarje ställe, såsom den ofvan blifvit definierad, för lokaltid. -- Det borgerliga dygnet anses börja kl. 12 på natten, det astronomiska medelstidsdygnet deremot vid middag. -- Jfr Medelsol, Medelsoltid. 1.L. H. Å. 2, 3. K. B.