Sida 137
Tid. 2. Mek.
sin sällsynt rika boksamling till staden Bostons bibliotek. Jfr G. Hillard: »Life, letters, and journal of George T.» (2 bd, 1876).
Tid. 1. Filos., den allmänna formen för succession, det efter hvartannat varande (jfr Rum). Huruvida tiden ar den sanna och absoluta verklighetens form är en inom filosofien mycket gammal fråga. Redan den eleatiska skolan besvarade henne nekande, och bekanta äro de ytterst åt detta håll syftande bevis för rörelsens nödvändighet, som lemnades af skolans anhängare Zenon. De olika svar, som man gifver på den frågan, bestämma ens ställning till motsatsen mellan empirism och rationalism, af hvilka åsigter empirismen jakande besvarar henne, åtminstone så till vida som den hos menniskan nekar all kunskap om en af tiden oberoende verklighet, under det att rationalismen finner tiden vara en för den sanna verkligheten inadeqvat form. En annan fråga är, särskildt för den, som lutar åt rationalismen, huru tiden, sådan den faktiskt är, skall förklaras. Kant är egentligen den förste, som skarpare reflekterat på detta problem, och det svar han gifver är, att tiden är en i menniskans natur grundad form för hennes uppfattning af tingen, närmare bestämdt en åskådningsform och en form för det »inre» sinnet. Denna subjektiva uppfattning af tidsbegreppet kan i allmänhet sägas vara utmärkande för hela den nyare spekulationen, om den än sträckt tidsanalogier äfven till andra områden än det menskliga förnimmandet. -- Man har äfven sysslat med försök att framkonstruera tidens nödvändighet, vare sig ur det absoluta sjelf eller ur menniskans väsende såsom ändlig person. (I sistnämnda afseende må erinras om de försök, som gjordes af P. Wikner under vissa perioder af hans utveckling.) Dessa försök kunna dock ej fritagas från beskyllningen för mer eller mindre fantastisk konstruktion. Boström intog till dem en helt och hållet skeptisk hållning. För honom var det visserligen en afgjord sak, att tiden var en ändlig och fenomenel form för menniskan. Men att lemna ett bevis för att just denna och ej till äfventyrs någon annan form skulle tillkomma hennes förnimmande, det var enligt honom en uppgift, som öfversteg all menniskoförståndets förmåga. -- Emellertid erbjuder tidsproblemet äfven andra sidor, särskildt af psykologiskt intresse. En sådan är frågan om möjligheten af hvad man kan kalla lokalisation i tiden. Tidens innehåll fördelar sig för menniskan i trenne kategorier: närvarande, förflutet och tillkommande. Frågan är nu den huru vi kunna åtskilja en kategoris innehåll från de andras och, särskildt med afseende på det förflutna, huru vi kunna skilja mellan det mer eller mindre aflägsna, då detta efter all erfarenhets vittnesbörd ej beror derpå att de minnen, som ligga det närvarande ögonblicket närmare, skulle ega större liflighet och styrka. Problemet är mycket inveckladt och svårt samt på vetenskapens nuvarande ståndpunkt långt ifrån löst. En annan, jämväl olöst fråga är den efter hvilket mått vi bedöma längden af en förfluten tid. I allmänhet gäller, att den, om allt i öfrigt är lika, synes oss kortare, ju närmare den ligger det närvarande. Särskildt gäller detta längre tidsperioder. Äfven olika åldrars inflytande kan och bör härvid tagas i betraktande. För barnet är t. ex. ett år en mycket lång tid; för den mogna menniskan är det i regeln icke så. Jämväl de olika periodernas rikare eller fattigare innehåll spelar här en stor rol. En enformigt tillbringad tid synes t. ex. lång, under det den fortgår; men för minnet reducerar den sig till kort, emedan de olika momenten ej framstå tydliga i sin skilnad från hvarandra. En tid, under hvilken mycket händt, synes oss deremot lång, när vi i minnet blicka tillbaka på densamma. Ännu är dock allt detta till sjelfva sin egentliga innebörd så godt som fullständigt outredt. I afhandlingen »Tidsexistensens apologi» (»tidsexistens» är det filos. uttrycket för »tillvaro i tiden») behandlar Wikner (arbetet utgafs 1888, efter hans död. af L. H. Åberg) den metafysiska frågan och stannar vid ett empiristiskt resultat Jfr R. Geijer: »H. Lotzes tankar om tid och timlighet i kritisk belysning» (i Lunds univ:s årsskr. XXII, 1885--87), och L. H. Åberg: »Några ord om tiden ur psykologisk och metafysisk synpunkt betraktad» (1890).
2. Mek. Geometrien, rummets vetenskap, läran om kropparnas figurer och ömsesidiga lägen, hvilar hufvudsakligen på begreppet längd (det rätliniga afståndet mellan tvänne punkter); och om den utföres medelst matematiska formler, kunna alla dess begrepp uttryckas med ett grundbegrepp, nämligen just längden (l), i det att t. ex. en yta betraktas såsom en längd multiplicerad med sig sjelf, eller, som man säger, har dimensionen l2, och en rymd har dimensionen l3. Tager man nu rörelsen i rummet i betraktande, uppstår den vetenskap, som kallas kinematik (se d. o.). Utom grunddimensionen längd behöfves för denna vetenskap grundbegreppet (grunddimensionen) tid (t), men alla öfriga begrepp inom rörelseläran kunna matematiskt uttryckas med längd och tid. Sålunda är hastighet ingenting annat än en längd tillryggalagd på tidsenheten, eller en längd (l) dividerad med motsvarande tid (t); dess dimension är l/t. Likaså har accelerationen dimensionen l/t2 -- Öfvergår man nu till mekaniken, som betraktar icke endast rörelsen, utan äfven dess orsak, och såsom sådan anser en attraherande verkan hos hvad man kallar kropparnas massa, eller den mängd materie, som finnes inom kroppens rum, så har man, för att matematiskt kunna behandla denna vetenskap, att till längd och tid lägga ännu en grundegenskap hos tingen, den att de hafva massa, och man inför sålunda i mekaniken en ny grunddimension, massan (m). Men derefter kunna äfven alla matematiskt fixerbara begrepp, som förekomma i mekaniken och fysiken, uttryckas i dessa tre: längd, tid och massa (l, t, m). Sålunda är exempelvis kraft ingenting annat än acceleration
Källa: Project Runeberg ·
