Sida 606
Tänder ...
rofdjuren (fig. 11), de olika kindtänderna erhållit olika funktioner och i sammanhang dermed antagit mycket olika former, så att man brukar skilja på mellan- (c'), rof- (c") och knöliga kindtänder (c"). Dessa djur hafva sålunda uppnått den högsta grad af heterodonti. Vidare iakttaga vi, att samtidigt med den mera utpräglade heterodontiens uppträdande tändernas antal blir begränsadt och bestämdt. Medan sålunda tandantalet hos flertalet tandhvalar och bältor är underkastadt större eller mindre vexlingar, är tändernas antal hos de egentliga rofdjuren dels vanligen mindre än hos de nyss nämnda djuren, dels endast undantagsvis öfverstigande det för hvarje art eller slägte bestämda. Ofta antages, att de ofvan omtalade fallen af homodonti representera ett ursprungligare stadium än heterodontien. Dock stödja flere fakta, hemtade dels ur paleontologien, dels ur embryologien, snarare den uppfattningen att de mer eller mindre homodonta tandsystemen hos tandhvalar, bältor, själdjur m. fl. böra betraktas som produkter af en tillbakagående utveckling, att de således ej äro förelöpare till något högre, utan att dessa djurs stamfäder varit utrustade med ett mera heterodont tandsystem än deras nu lefvande afkomlingar. Detta utesluter dock ej, att det större antal tänder, som utmärker flere af de nämnda djuren, kan anses vara ett direkt arf från djur med ett qvantitativt rikare utrustadt tandsystem. -- Tandkronans form visar hos Fig. 12. däggdjuren så många vexlingar, att vi här endast kunna anföra några exempel. Framtänderna äro vanligtvis mer eller mindre mejselformiga; hörntänderna, som ofta saknas, hafva i sin högsta utbildning formen af en spetsig, vanligen böjd kägla. Den största vexlingen förete kindtänderna. I sin enklaste form är kronan kägellik (t. ex. hos tandhvalarna); vanligen är den dock mera sammansatt: än skärande med flere spetsar (rofdjur), än med utbredd krona med spetsar (insektätare) eller med knölar (apor, menniskan). Den mest sammansatta byggnaden hafva kindtänderna hos vissa gnagare och hofdjur att uppvisa (fig. 12), i det emaljen (c) sänker sig i veck in uti tandbenet (b), och dessa emaljveck kunna fyllas med cement (c), såsom närstående skematiska bild af ett genomsnitt af en idislares kindtand visar. När en dylik tand slites, åstadkommer den olika hårdhetsgraden af de tre ämnen (tandben, emalj och cement), af hvilka kronan är sammansatt, att lister, bestående af den hårdaste beståndsdelen, emaljen, höja sig öfver den del af tandens tuggyta, som består af det mjukare tandbenet och cementet. Genom denna anordning blifva kindtänderna synnerligen egnade att söndermala de växtämnen, af hvilka de ifråga varande djuren lifnära sig. Tandroten kan hos det fullt utvecklade djuret vara än sluten, i hvilket fall all vidare tillväxt af tanden upphör, än öppen (såsom hos gnagarnas framtänder, kindtänderna hos somliga gnagare, elefantens stöttand m. fl.), då tanden fortfar att växa under djurets hela lif. Dylika öppna rötter egas derför i allmänhet af sådana tänder, hvilka äro utsatta för mycket stark nötning, och der ämnesförlusten måste ersättas genom bildandet af ny tandsubstans. -- Hos alla ryggradsdjur, hvilka ega tänder, med undantag af däggdjuren, ersättas de utfallna eller slitna tänderna sannolikt under hela lifvet af nya, eller m. a. o. hos sagda djur förekommer ej blott en tandömsning, utan upprepade sådana. Hos de flesta däggdjuren ersättes deremot den första tandsättningen, eller de s. k. mjölktänderna, genom de permanenta tänderna, hvarmed all vidare tandömsning upphör. Af de många tandsättningarna, som utmärka de lägre ryggradsdjuren, hafva hos däggdjuren sålunda endast tvänne bibehållit sig. Och ej ens alla tänder äro underkastade en dylik ömsning, enär de bakre kindtänderna (»molarerna») ej ömsas. Tandömsningens fullständighet visar en mängd vexlingar hos däggdjuren. Sålunda ömsas hos några däggdjur (såsom pungdjuren) endast en kindtand i hvardera käkhalfvan. Hos andra åter (vissa själar och fladdermöss m. fl.) utvecklas visserligen det vanliga antalet mjölktänder, men dessa förblifva mycket små, genombryta hos somliga aldrig gommen och försvinna åter före djurets födelse samt äro således utan det ringaste gagn för sina egare. Nämnda djur bilda i detta afseende en öfvergång till de former (tandhvalar och flertalet tandfattiga), hos hvilka mjölktänderna aldrig utvecklas, och hvilka således hafva endast en tandsättning. Ugn. L-e.
Tändernas sjukdomar och vård. De vigtigaste tandsjukdomarna äro följande. Tandböld är följden af en inflammation i och kring tandrotens benhinna (se Tänder, sp. 1197), orsakad antingen af en försummad kariös skada i tanden eller af yttre våld. Inflammationen alstrar varbildning, och varet kan dels samla sig inom benhinnan, dels genombryta såväl denna som t. o. m. den roten beklädande, tunna benväggen, i hvilket senare fall det lagrar sig mellan tandköttet och benet. Genom försumlighet å patientens sida kan varet slutligen genombryta icke allenast tandköttet, utan äfven mjukdelarna utanför detta (kinden). Tandbölden åtföljes ofta af feber, frossbrytningar m. m.; och bereder man icke i tid aflopp för varet, antingen genom direkt öppnande af bölden eller genom utdragning af tanden, kan processen leda till tandfistel. Denna är, liksom andra fistlar, ett mer eller mindre rörformigt, djupare eller grundare sår, som ständigt vätskar sig och nästan aldrig läkes af sig sjelf. Tandfisteln kan förekomma såväl på tandköttet (s. k. »ofullständig fistel» eller »tandköttsfistel») som på den yttre huden (kinden), i hvilket senare fall den är svårare att bota. Åtskilliga tandfistlar kunna ej läkas, med mindre den sjuka tanden och äfven någon gång omgifvande partier uppoffras.
Källa: Project Runeberg ·
