Sida 307
Traeger ...
måste den, det oaktadt, visa sig vara, såsom allt menskligt, ofullkomlig och på denna grund råka i konflikt med det högsta, slutligen måste den på samma grund gå under och dermed ådagalägga den absoluta fullkomlighetens höghet. Hvad det första momentet beträffar, kan det äfven uttryckas så, att det tragiska främst fordrar en viss sublimitet -- hvilket just gifvit anledning till det bemärkta förhållandet att det tragiska ibland blifvit satt som en art af det sublima --, och denna sublimitet visar sig såsom en egoismens sublimitet, dels i sträfvan efter oinskränkt utveckling af viljekraften (Promethevs, Agamemnon, Caesar, Coriolanus, Macbeth, Wallenstein), hvilket är den vanligaste formen, dels i böjelse att drifva den individuella känslan till absolut giltighet (Antigone, Ajas, Romeo och Julia, Tasso), dels till sist i måttlöst intellektuell sträfvande (Faust, till en del Hamlet). I afseende på den tragiska företeelsens andra vilkor märkes, att ofullkomligheten skall vara en följd af sjelfva fullkomligheten, hvilken såsom allt menskligt har sin inskränkning, och den visar sig i brist på sjelfbegränsning, då den tragiska personen i sitt öfvermått af kraft skjuter öfver målet, gör sig sjelf till enda föremål för sin sträfvan, försyndar sig och ådrager sig skuld samt faller i moraliskt hänseende, allt medan den dock estetiskt visar oändlig storhet och kraft. Det tredje momentet betecknas deraf att det högsta, det absoluta, framträder såsom den högre makten, hvilken återställer jämnvigten och tillintetgör den tragiska företeelsen i dess ensidighet. Med denna sin verldsdomaremakt visar sig det absoluta i olika former på olika stadier af mensklig utveckling. I sin lägsta form uppfattas det som öde, »moira», eller som en yttre, mer eller mindre oförnuftig makt, beroende på konventionella sedebud, spådomar, uppenbarelser o. dyl. (grekerna, spanska dramat, nyromantikens ödesdrama). Å ett högre stadium visar det sig såsom »sedliga makter» (Hegel) eller menskliga institutioner (stat och familj, monarki och republik, adelsvälde och plebejvälde) i konflikt med hvarandra eller med någon naturlig känsla eller teoretisk grundsats, utvecklade till öfverdrift (Orestien, Antigone, Caesar, Coriolanus, Tasso). Å det högsta stadiet framträder det absoluta som den kristliga uppfattningen af skuld och straff såsom sjelfförvållade, men också med antydning om försoning genom hänvisning på något bättre och högre (delvis hos grekerna i slutet af Orestien, Oidipus i Kolonos och Filoklet, men egentligen tillhörande den moderna frihetstragiken, främst hos Shakspere och i Göthes Faust). I afseende på de härvid vigtiga begreppen skuld och straff må slutligen anmärkas, att de i det sant tragiska skola stå till hvarandra i strängt förhållande af orsak och verkan, så att intet tillfälligt i deras sammanhang insmyger sig; ja den tragiska rättvisan är öfverlägsen både den moraliska och den juridiska i det hänseendet att den fordrar, att straffet skall träffa den skyldige just i den punkt, der han felat, så att det mellan dem finnes äfven formel öfverensstämmelse. -- Det är klart, att det tragiska endast kan förekomma, der en mensklig lifsutveckling existerar eller skildras. Inom skulptur och måleri finnes det sålunda blott fixeradt i något af utvecklingens afgörande ögonblick. Det tragiska tillhör egentligen de konster, som begagna tidens form, d. v. s. musik och poesi, och inom denna senare främst dramatiken, ehuru äfven en tragisk lyrik är möjlig och epos med tragisk utveckling finnas (Persiens Sjáh-náme, Nibelungenlied, Kung Fjalar). C. R. N.
Tragiska sjustjernan. Se Grekiska literaturen, sp. 1514, och Plejaden 1.
Tragopogon Tourn (af Grek. tragos, bock, och pogon, skägg), hafrerot, bot., ett slägte af medelhöga örter, hörande till nat. fam. Synanthereae Rich., kl. Syngenesia L. Stjelken är upprätt, med få grenar, glatt likasom de smala, hela bladen. De tämligen stora blomkorgarna sitta ensamma i grenspetsarna, med gula eller mörkrödbruria, tunglika blommor, i knoppen omslutna af en kägellik holk af 8--10 i två rader skiftevis ställda, jämnhöga svepeblad, som nedtill äro förenade och slutligen blifva nedböjda. Blomfästet är naket och gropigt. Skalfrukterna äro långdragna, något spolformiga, glatta, med tandade åsar å dem i yttre kanten samt upptill smalnande till ett långt skaft, som uppbär radiärt utbredda, med sidogrenar försedda hår. Tämligen allmän å ängsbackar, vid vägkanter o. s. v. är den inhemska arten T. pratensis L., vild hafrerot, som har gula blommor, hvaremot de rödbrunblommiga T. porrifolius L. (»salsofi») och T. crocifolius L., hvilka träffas sparsamt, vanligen nära odlade ställen, i Skåne, Halland och på Gotland, säkerligen endast äro förvildade, enär i synnerhet den förra arten sedan längre tid tillbaka odlats i köksträdgårdarna för rötternas skull, hvilka gå under namn af »hafrerötter». Dessa äro af ett smalare fingers tjocklek, hafva svartaktig bark och äro gulhvita i det inre, som är köttigt och användes i stufvad form samt i soppor på samma sätt som s. k. sockerrötter (af Scorzonera hispanica L. och Sium Sisarum L.). O. T. S.
Tragulina, dvärgmyskdjur, zool., en familj, tillhörande idislarnas afdelning bland däggdjuren. De likna till det yttre mycket små
antiloper, men sakna alltid horn. Deremot äro öfverkäkens hörntänder starkt utbildade, synnerligast hos hannen. Såväl främre som bakre
Källa: Project Runeberg ·
