Sida 306
Traeger ...
fransmännen misstolkade både det ena och det andra. Det gjorde icke Lessing, men han begick det felet att, sedan han tolkat reglerna rätt, tillämpa dem på en verklighet, som var 2,000 år yngre och hade ett alldeles nytt, utvidgadt innehåll, hvilket fordrade nya former. Detta har också hämnat sig på Lessing: kunde han kritisera fransmännens orätta uppfattning af Aristoteles i afseende på den tragiska karakteren, såg han deremot icke deras brist i uppfattningen af det tragiskas kärnpunkt, emedan han sjelf delade den. I detta afseende har 19:de århundradet trängt djupare, på grund af en sannare insigt i frihetens väsende, än både den absoluta monarkismens och upplysningens tidehvarf. Resultatet af denna utveckling kan betecknas så, att det tragiska inom den dramatiska poesien befunnits vara, så att säga, den känsligaste barometer för angifvande af ett lefvande slägtes förhållande till frågan om personlig frihet, om moraliskt ansvar och tillräknelighet. Finnes ej en positiv åsigt härom grundad hos slägtet, så blir dess allvarliga drama eller i djupaste mening dess tragik nödvändigt ödesdrama med ärftlighet, hypnotisk suggestion o. d. insatta såsom faktorer af samma art som grekernas »moira».
Af de moderna tänkare, som bidragit till klarandet af det tragiskas begrepp, är flertalet tyskar, hvilka uppträdt efter Kants revolution i filosofien och äfven i estetiken. Till en början och rätt länge voro dessa fångna af en egendomlig förvillelse, nämligen den att de, trots det allmänna medvetandets fordran, uteslöto det tragiska från att vara en hufvudart af det sköna, ehuru det såsom sådant är en naturlig motsats till det komiska, och i stället fattade det som en art af det sublima. Grunden till denna uppfattning lades af engelsmannen Burke, hvilken var den förste, som satte det sublima såsom en motsats till det sköna utan att härleda bägge begreppen ur en gemensam enhet. Från honom gick denna motsats öfver till Kants filosofi, och från Kant gick den vidare in i Schillers, Solgers, Hegels och hans efterföljares verk. Schiller, som höll sig till Kants åsigt och i sina skrifter populariserade den, har om det tragiska författat en särskild afhandling. I öfverensstämmelse med hans ofvan antydda lust att sätta den antika resignationens »pathos» i st. f. den tragiska skuldens yttrar han sig om det tragiska så: om vi såge någon lida, men dervid märkte, att denna »fysiska ändamålsvidrighet» inneslöte i sig en »moralisk ändamålsenlighet», d. v. s. bragte till åskådning sedelagens seger, så skulle vi deröfver känna glädje, likaväl när en oskyldig som när en skyldig träffades af lidande -- en åsigt, som har i sig mycket riktigt och sant, men är ensidig och äfven stötande, derigenom att morallagen, som vid det tragiska visserligen bör komma i betraktande, upphöjes till högsta princip deri. -- Den förste, som fattade det tragiska i dess djup, om ock dunkelt, var Solger, nyromantikens estetiker, det första systemets upphofsman. Han upptog väl äfven den nämnda motsatsen mellan det sublima och det sköna såsom de former, i hvilka det jordiska och det gudomliga utvecklas och öfvergå i hvarandra, men han satte som parallel dermed motsatsen mellan den tragiska och den komiska principen, hvari det jordiska och det gudomliga »förinta» hvarandra. Och det tragiska består för honom deri att det jordiska upphäfves i och förintas af det gudomliga, hvaremot blott kan invändas, att hela denna förintelseteori innesluter något mystiskt, som blir svårförklarligt. -- Tänkarna inom den hegelska skolan deremot, främst Vischer, hafva begått det nämnda misstaget att anse det tragiska vara endast en underart af det sublima, d. v. s. af den skönhetens uppenbarelseform, hvari dess ena moment, idén, »växer öfver» det andra, den sinliga företeelsen, i st. f. att sätta det tragiska som en sjelfständig hufvudform, motsatt det komiska. Detta har Zeising gjort, hvarjämte han såsom den tredje hufvudformen af det sköna framställt det rent sköna. Det hör icke hit att undersöka huruvida en sådan uppdelning är fullt tillfredsställande; men innan Zeisings fullt antagliga åsigt om det tragiska såsom utvecklingsprocess framställes såsom slutpunkten i undersökningen, må en, från hans afvikande, kortfattad deduktion här få rum. Om det sköna, såsom vi antaga, är harmoni och kan skänka sin förklaring åt hela menniskans verld, men denna har två sidor, en sinlig och en andlig, så måste man äfven skilja mellan två arter af skönhet, en yttre formskönhet, tillhörande den fysiska verlden, och en inre, andlig skönhet, tillhörande menniskans inre, medvetna verld. Men detta inre, psykiska sköna kan antingen liksom den fysiska skönheten vara en färdig harmoni eller en sådan, som uppkommer först genom lösning af en disharmoni och förutsätter en utvecklingsprocess. Till denna senare art höra det komiska och det tragiska, och som förmedling mellan dem står helt naturligt det humoristiska. (Det täcka, det rent sköna och det sublima skulle då vara parallella former af den färdiga harmoniens skönhet i olika grader.) Huru stora motsatser komiskt och tragiskt synas vara, är det dock, på grund af den gemensamma menskliga sferen och den nämnda förmedligen, mellan dem i utgångspunkten endast en gradskilnad, och de kunna ibland gå öfver i hvarandra. De bero bägge på andlig förhäfvelse, det komiska utan tillräcklig kraft att nå det inbillade målet, under det att den tragiska personen i blindt öfvermått af kraft skjuter öfver målet. I det komiska är disharmonien mindre djup och betydande; det tragiska åter består i lösning af en disharmoni af djupaste art, beroende på konflikt i handling, hvars sonande på ett eller annat sätt slutar med tillintetgörelse, fysisk eller andlig -- fysisk under råare eller sinligt kraftigare tider, andlig under mera humana förhållanden, om det tillåtes att begagna samma uttryck, tillintetgörelse, för en total inre förändring (Göthe: Tasso, Faust). -- Momenten i denna tragiska process äro enligt Zeisings framställning tre: först måste den tragiska företeelsen ega en hög grad af fullkomlighet och te sig såsom representant för något stort och högt menskligt; vidare
Källa: Project Runeberg ·
