Sida 305
Traeger ...
dock med öfvervigt åt det goda; men genom något felsteg bereder den sitt öde och störtar från lycka till olycka i och med den förändring i handlingen, som kallas »peripeti», lyckoomkastning, hvilken inom tragedien icke kan vara mera än en, nämligen den nyss nämnda, från lycka till olycka. Detta var Aristoteles hufvudlära beträffande det tragiska. -- Under medeltiden, då Aristoteles för öfrigt var så känd och uppskattad som filosof, behöfdes ej hans poetik, ty man egde ingen strängt formad dramatisk konst. Tragedi kallades helt enkelt en berättelse med sorglig utgång. Men med renaissancen, då humanisterna började åter väcka till lif och skalderna att i modern form rekonstruera de gamles dramatik, blef äfven Aristoteles' lära om tragedien upptagen och dels teoretiskt behandlad i skrifter om poesien, dels praktiskt tillämpad af dramaturgerna, i Italien från början af 1500-talet, i England och Frankrike från midten af samma århundrade. Det land, som fick största betydelse vid denna pånyttfödelse af den antika tragedien, blef Frankrike, genom den fast utbildade formens inflytelse på det öfriga Europa; och dess förste store tragöd under 1600-talet, som inledde dess klassicitets blomstring, Pierre Corneille, blef också den förste, som teoretiskt sökte lämpa Aristoteles' lära för den nya dramatiken. Han gick dervid så tillväga, att han först skref dramer i klassisk stil under 50 års tid, och sedan nedskref han sin teori, d. v. s. den uppfattning af Aristoteles, efter hvilken han hade arbetat. »Je hasarderai quelque chose sur cinquante ans de travail pour la scène», yttrar han i sin discours »De l'utilité et des parties du poëme dramatique». I denna afhandling visar han tydligt huru han missförstått Aristoteles. Han har först och främst gjort fruktan till en särskild, från medlidande skild affekt, så att tragedien den ena gången skulle kunna väcka endast fruktan utan medlidande, en annan gång medlidande utan fruktan. Vidare har han i sammanhang dermed öfversatt Aristoteles' »fobos» (fruktan) med det franska »terreur» (skräck eller fasa), hvilket ock haft inverkan på hans stycken. Hans karakterer hafva blifvit typer för ensidiga själsegenskaper och derigenom omenskliga: de ädla hafva blifvit öfvernaturliga, de onda gjorts till odjur i menniskogestalt. De hafva stelnat till abstrakta schemata för dygder eller brott, och derför kan den ena verka blott fruktan eller, rättare, »terreur» (Prusias, Phocas, Cléopatre), den andra blott medlidande (martyren Polyeucte). Det grundfalska i åsigten är klarligen ådagalagdt af Lessing i »Hamburgische dramaturgie» (75:te och 76:te styckena), och det följer äfven af sig sjelf ur ofvan anförda bestämning af begreppen fruktan och medlidande, sådan den framställdes af Aristoteles. Det är särskildt den senare formen, medlidandets, som blifvit förblandad med det tragiska sjelf. Om man kan inrätta det så, menar Corneille, att den dygdige, som lider, uppväcker mera medlidande för sin person än motvilja mot den, som är lidandets upphof, då skulle man utan betänkande kunna framställa den dygdigaste menniska i oförvållad olycka. Denna form, som fått inom estetiken den särskilda benämningen »det negativt patetiska», emedan dess karakter består i ett resigneradt, tåligt uthärdande på martyrens vis af ett oförskyldt lidande, hvilket snarare är en art af det sublima än af det tragiska, återfinnes oftast hos moderna efterbildare af antiken, utom hos Corneille exempelvis hos Schiller i hans senare, efter antiken bildade dramatiska diktning; och den har för sig ett sken af berättigande: oskulden kan och måste ibland framställas lidande, såsom i verkliga lifvet ofta är fallet, och det negativt patetiska har en plats i tragedien, men endast såsom öfvergående moment. Det kan icke ställas lika med det tragiska, ty detta skulle, såsom redan är påpekadt, såra den sedliga känslan; men tragikens hjeltar, det vill säga de poetiska mönsterbilderna af menniskoandens förhäfvelse och deraf härflytande fall, hafva ofta dermed att de förbrutit sig på oskulden rågat skuldens bägare, så att den flödat öfver, och dermed har omkastningen i deras öde varit gifven (så i många fall hos Shakspere: Othello, Macbeth, Richard III, King John). -- Den franska klassiciteten hade sålunda en oriktig uppfattning af det tragiska sjelf i dess kärnpunkt, den sjelfförvållade skulden såsom grund till lidandet, och äfven af den tragiska karakteren. Men detta fel dela Corneille och hans riktning delvis med grekerna, med Aristoteles sjelf och hans tolk Lessing. I afseende på karakteren hafva grekerna haft förmåga att skildra den i många skiftningar och Aristoteles att abstrahera sunda regler från deras dramatik -- likasom Lessing att restaurera den rätta åsigten om och uppfattningen af bägge --, medan fransmännen genom oriktig uppfattning af bägge vridit hela byggnaden på sned. Men det fins något, som ligger ännu djupare, nämligen den tragiska handlingens sammanhang med karakteren: den skall liksom springa fram ur karakteren, icke bero af yttre omständigheter; den skall vara ett verk af fri sjelfbestämning, icke af yttre bud, vare sig i form af öde, såsom hos grekerna, eller af konventionella, med ödesbegreppet jämförliga åsigter om kärlek, om heder och ära, om sonlig lydnad och undersåtlig pligt, såsom hos spaniorerna och efter dem hos fransmännen. Allt sådant är ödestragik, deri menniskan är ofri, i motsats till den äkta tragiken, som är frihetstragik, der menniskan skildras såsom sjelf skulden till sitt öde. För grekerna med deras föreställning om menniskans beroende af »moira» (ödet) måste -- oaktadt deras åsigt om skulden såsom beroende på »hybris» (öfvermod, förhafvelse) -- ödestragiken nödvändigtvis blifva höjdpunkten, och deras »moira» var dock intet annat än förnuftets egen begränsning och måttbestämning för den enskilda karakterens verkningsvidd, men en begränsning, hvilken fattades såsom en yttre, både gudar och menniskor betvingande makt. Af denna åskådning är grekernas dramatik en trogen spegel, och af denna dramatik är Aristoteles' poetik ett troget abstractum. Men hvad som dugde för grekerna dugde ej för moderna menniskor, hvarjämte
Källa: Project Runeberg ·
