Sida 304
Traeger ...
utbredning m. m. Många större och mindre afhandlingar af T. finnas dels särskildt utgifna, dels intagna i Vetenskapsakademiens och Sv. läkaresällskapets handlingar. R. T-dt.
Tragacantha. Se Dragant.
Traged, tragöd [hårdt g], Grek. tragodos, Lat. tragoedus, tragediförfattare. Jfr Tragisk.
Tragedi [uttalas ofta trasjedi], Fr. tragédie (af Lat. tragoedia, Grek. tragodia), sorgspel. Se Tragisk. -- Tragédien [-sjediä'ng], femin. tragédienne [-ä'n], Fr., skådespelare eller skådespelerska, som utför tragiska roller.
Tragelafos (Grek., af tragos, bock, och elafos, hjort), en fantastisk djurskepnad, som framställde en hjort med bockskägg och hårtofsar på bogen. Den var känd af grekerna genom afbildningar å väfnader o. dyl. från Orienten.
Tragik [hårdt g], diktarten tragedi; det tragiska (se d. o.) i ett menniskoöde, i en skådespelskarakter o. s. v.
Tragiker [hårdt g], sorgspelsförfattare; skådespelare, som utför tragiska roller. Jfr Tragisk.
Tragi-komedi [hårdt g], stundom använd benämning på skådespel med tragiska och komiska element blandade om hvarandra; under 1600-talet benämning på teaterstycken med lycklig upplösning, men utan komiska element (så kallades t. ex. Corneilles »Le Cid» ursprungligen »tragi-comédie»).
Tragikomisk [hårdt g], på samma gång sorglig och (öfvervägande) löjlig, sorglustig.
Tragisk (Grek. tragikos, Lat. tragicus) är uttryck för ett estetiskt begrepp, som redan i den allmänna föreställningen står i motsats till komisk, i det att nämligen, då detta uttryck hänföres till något löjligt, obetydligt och skrattretande, ordet tragisk åter hänför sig till något allvarligt, stort, upplyftande, om icke direkt tårväckande. Ordet, som är af grekiskt ursprung, härledes från tragodia, tragedi, det allvarliga dramatiska spelet, hvars anor sträcka sig till tiden före 600 f. Kr. i Grekland. Den grekiska tragedien, som var en uppfinning af dorerna på Peloponnesos, men utvecklades och bragtes till sin höjdpunkt af athenarna, hade sitt ursprung i Bakchoskulten och framgick ur de dityrambkörer, hvilka entusiastiskt firade guden Bakchos (Dionysos) såsom segrare öfver de lidanden han utstått under sin vandring på jorden, innan han upptogs i Olympen, och hvilka förutsattes såsom bekanta för åskådarna. Dessa dityramber, hvilka först varit oordnade sånger, men fingo sin tragiska form af den berömde sångaren Arion (omkr. 600 f. Kr.), medförde till det ur dem utvecklade tragiska dramat den egendomligheten att dermed alltid blef förenadt begreppet om ett lidande (pathos), hvaraf följde, hvad som låg nära till hands, att under utvecklingen i st. f. Dionysos sattes någon annan lidande sagohjelte, en förändring, som först skall hafva försökts af tragikern Epigenos i Sikyon. Dessa sånger sjöngos af en kör, hvars medlemmar voro kostymerade såsom de bockslägtade satyrerna, Dionysos' följesvenner i både glädje och sorg, och det kan vara möjligt, att skådespelet »tragodia» (»bocksång») fått sitt namn från dem, såvida det ej är sannolikare, att namnet uppkommit deraf att vid uppförandet på teatern offrades den åt Dionysos helgade bocken (Grek. tragos). Ur denna lyriska rot utvecklades tragedien, såsom framställningen af en hjeltes lidande, på det sätt att till det lyriska kom först ett berättande element, hvilket sedan genom tillägg af flere agerande personer blef dramatiskt vid införande af dialog eller samtal, hvarjämte satyrerna i kören utbyttes mot personer, passande för hvarje särskild handling. Men i det komiskt-heroiska spel, som vanligen afslöt en följd af tre tragiska stycken och kallades satyrspel, stodo satyrerna och det ursprungliga dionysiska elementet qvar som ett minne om ursprunget. -- Den förste tänkare, som gjorde tragedien till föremål för teoretisk betraktelse, var den store grekiske filosofen Aristoteles, som i sin Poetik (lära om poesien) egnar den hufvudsakliga undersökningen åt den grekiska tragedien, hvars väsende och form han på ett förträffligt sätt framställt, betraktade från hans synpunkt och med hänseende till den verklighet, hvarifrån han utgick, hvilket icke hindrar, att hans bestämningar dels blifvit missförstådda, dels ensidigt tillämpade på en verklighet, som haft helt andra förutsättningar, såsom tillhörande en yngre, modern tid. Aristoteles har också gifvit den första definitionen af tragisk eller, rättare, tragedi. Denna definition blef af den moderna klassiciteten alldeles missuppfattad, och den har derför åstadkommit mycket bråk i verlden. Den lydde i sammandragen form så: tragedien är en mimetisk (härmande) framställning af en allvarlig, afslutad handling af en viss storslagenhet och skrifven på ett ädelt språk, utförd af handlande personer samt genom medlidande och fruktan åstadkommande en rening (katarsis) af dessa och dylika effekter. Af dessa bestämningar är den sista för begripandet af tragikens väsende den, vigtigaste och äfven den mest omtvistade. Både fruktan och medlidande äro känslor, förenade med olust, den förra genom föreställningen om ett hotande ondt, den senare med afseende på ett ondt, som träffat någon utan förskyllan. Men inom den tragiska uppfattningen förvandlas de till känslor af lust, emedan det i tragiken icke är ett bestämdt ondt, som vi frukta, utan blott gäller den allmänna känslan att vara underkastad lidande, lika väl som öfver oss stående personer äro det, hvarjämte bör märkas, att fruktan och medlidande inom det tragiska äro med hvarandra på det innerligaste förenade, ty man erfar den lifligaste medkänsla med andras lidande, då man för sin egen del kan frukta något liknande. Dessutom ega dessa bestämningar af det tragiskas verkan den största betydelse för den tragiska karakterens sanna väsende. Denna måste nämligen, för att vara verkligt mensklig och sann, väcka både fruktan och medlidande, ty endast fruktan väcka omenskliga, ensidigt onda personer, endast medlidande åter sådana, som äro uteslutande goda och lida oförskyldt, hvilket alltid sårar vår sedliga känsla. Den rätta tragiska karakteren är en blandad karakter, såsom menniskor vanligen äro,
Källa: Project Runeberg ·
