Sida 468
Tungsvalgnerven ...
strecket är hvitt. Tungsten har tvänne genomgångar och på dessa glasglans, men i brottet fettglans, samt är genomlysande. Den smälter trögt till halfklart glas, och om den behandlas med klorvätesyra, afskiljes wolframsyra såsom ett gult pulver. Egentl, vigt = 5,9--6,2. Tungstenen förekommer i utlandet vanligen tillsammans med tennmalm, men har i Sverige blifvit funnen på qvartsgångar i jerngrufvor (t. ex. i Bispberg, Dalkarlsberg, Persberg, Taberg) samt i kalk vid Malsjö och Yxsjö. I tungsten från Bispberg upptäckte Scheele 1781 metallen wolfram. Mineralet benämndes då af honom tungsten (på grund af dess höga egentl. vigt), men blef sedermera af den tyske mineralogen Leonard kalladt »scheelit». Ceriten blef till skilnad från scheeliten kallad Bastnäs-tungsten. Ant. Sj.
Tungsvalgnerven. Se Hjernnerver.
Tunguragua, en omkr. 5,000 m. hög vulkan i Quitos Ander i syd-amerikanska republiken Ecuador, bekant genom ett förödande utbrott 1797. Den bestegs första gången 1873, af Stübel.
Tungus kallas i det svenska studentspråket en person, som ej har sinne för det glada och det sköna i lifvet eller åtminstone icke i sitt umgänge visar, att han har det.
Tunguserna (R. tungus, af Kines, tung-hu, Tung. tonki, män) tillhöra den s. k. altaiska stammen och innehafva ett ofantligt område i östra Sibirien. Utgående från mellersta loppet af Jenisej i v., följer detta område s. om polcirkeln de tre efter T. benämnda floderna Öfre, Mellersta och Nedre Tunguska åt ö. till (ungef.) 110° ö. lgd, böjer der af åt s., omfattar hela landet mellan Lena och Amur ända till (ungef.) 133° ö. lgd och utbreder sig ö. om denna linie både åt n. och s., så att det med en betydande inlandsbredd upptager hela kuststräckan från Kamtsjatka-vikens botten i n. till staden Vladivostok vid Japanska hafvet i s. Dessutom innehafva tunguserna hela den stora Taimyrhalfön ned till floderna Pjasina och Tjatanga i s., der de genom de öfver Jenisej framträngande samojederna fullkomligt afskilts från sina landsmän vid Nedre Tunguska, samt slutligen en mindre halfö mellan Janas och Indigirkas mynningsvikar. Äfven det nu af tunguser på tre sidor omslutna området mellan 110° och 133° ö. lgd n. och ö. om Lena hafva de förr innehaft, men undanträngts derifrån af sina nordliga grannar, de krigiske jakuterna. Längst i n. ö. beröra de tjuktjernas land; i s. skiljas de från sina stamfränder och forna grannar, mongoler och mandsju, hufvudsakligen af de längs Amur framträngande ryske kolonisterna, och i v. vid Jenisej stöta de till ostjaker i n. och ryssar i s., hvilka dock i likhet med samojederna öfvergått floden och gjort inkräktningar på ursprungligen tungusisk mark. Tunguserna dela sig i flere stammar, af hvilka följande äro de förnämsta: tjapogirer och orotonger i v., i guvern. Jenisejsk och Irkutsk, de mindre talrika orotjer (orotjoner), daurier, tazi, golder, manegrer o. a., i Amurlandet och Kustprovinsen, samt lamuter l. hafstunguser i n. ö., utmed Ochotska hafvet (de sistnämnde anses af många vara närmare beslägtade med mandsju än med tunguserna). Deras hela antal uppskattas högst till 80,000, hvilket visar, att deras ofantliga, af ogenomträngliga skogar och träsk uppfyllda land måste till en stor del anses som alldeles obebodt. I fysiskt hänseende ega de en utprägladt mongolisk typ (se Mongoliska rasen), men skilja sig från mandsju och mongoler genom mindre brakycefalism, smidig kroppsbyggnad och skarpt utvecklade sinnen. Deras karakter skildras af alla resande i de vackraste färger: öppna, vakna och pålitliga, modiga i faran, uthålliga och spänstiga i motgången, anspråkslösa i medgången, alltid gladlynta och vänsälla, betecknas de enstämmigt som det präktigaste och mest intelligenta af alla nord-asiatiska folk. Och dock är deras lif en oafbruten kamp mot vilddjur, hungersnöd och härjande sjukdomar, i synnerhet skarlakansfeber och koppor. Jagt (på vildren, björn, sobel, orrfogel, vildgås m. m.), fiske och insamling af mammutben, som de äfven sjelfva bearbeta, äro deras näringsfång, hund och ren deras enda husdjur. Födan är derför uteslutande animalisk, och tobak är deras enda njutningsmedel. I Transbaikalien hafva de dock af de der i s. angränsande buräterna lärt jordbruk och boskapsskötsel med nötkreatur, får, hästar och kameler. Samhällsformen är naturligtvis rent patriarkalisk: qvinnan står i fullkomligt beroende ställning, men behandlas väl. Till namnet kristna, hylla de dock ännu till största delen sjamanismen. -- Tungusiska språket är närmast, och i synnerhet i lexikaliskt hänseende, beslägtadt med mandsjuspråket (se d. o.). Den förnämsta skillnaden dem emellan ligger deri att mandsju i allmänhet både i fonetiskt och formelt hänseende står på en äldre ståndpunkt, hvarifrån tungusiskan utvecklat sig i samma riktning som de turkisk-tatariska språken, t. ex. mandsju färä, Tung. härä, mark. Så uttrycker Tung. pron. possess. icke blott såsom mandsju genom genit. af pron. person., utan äfven genom särskilda suffix såsom turkiskan, t. ex. mandsju mini ama, Tung. mini ama l. (vanligen) ama-v (Turk. ata-m), min far; och då mandsju uttrycker person vid verbet blott med förutgående pron. pers., har Tung. verkliga suffigerade personaländelser, t. ex. mandsju bi (si) ana, Tung. ana-m, ana-ndi, jag (du) stöter, mandsju bi (si) ana-cha, Tung. ana-cha-v, ana-cha-s, jag (du) stötte. Språket saknar egen skrift och all annan literatur än några från ryskan öfversatta religiösa skrifter. -- Jfr Hiekisch: »Die tungusen» (2:dra uppl. 1882), Castrén: »Grundzüge ein. tungus. sprachlehre nebst wörterverzeichniss» (1856), Czekanovski: »Tung. wörterverzeichniss mit sprachproben» (1878), Maydell: »Tung. sprachproben, mit übers. und glossar» (1874). H. A.
Tungusiska folk- och språkfamiljen bildar, tillsammans med den mongoliska och den turkiska (turkisk-tatariska), den altaiska grenen af den stora ural-altaiska språkstammen och delar sig i tvänne grupper, mandsju och tunguser (se d. o.) H. A.
Tungusiska hafvet. Se Ochotska hafvet.
Tungört. Se Anchusa.
Källa: Project Runeberg ·
