Sida 388
Trolle ...
kompani af Sjögasteregementet 1717, utskref han 270 man vargeringsmanskap samt kompletterade och exercerade kompaniet. 1718--19 var han kommenderad på linieskeppet »Wachtmeister», som 1719 på en kryssning i Östersjön angreps af 7 ryska skepp. Sedan skeppsbefälhafvaren, kommendören A. J. Wrangel, blifvit sårad, tog T. befälet, men efter 9 timmars strid måste »Wachtmeister» stryka flagg. T. blef nu förd som krigsfånge till Ryssland och sändes, då han vägrade att gå i rysk tjenst, till Sibirien, der han måste uthärda en svår fångenskap till 1721. Först 1722 återkom han jämte flere af sina medfångar till Sverige. Det första svenska fartyg, som gjorde en resa till Ostindien och Kina, var skeppet »Fredericus Rex Sueciae». Det stod under T:s befäl och afseglade för Ostindiska kompaniets räkning d. 28 Febr. 1732 från Göteborg till nämnda land, hvarifrån det återkom i Aug. 1733 med en rik laddning. Åren 1739--40 var T. kommenderad vid båkbyggnaderna vid Öreskär och Söderarm. 1741 fick han fullmakt som kommendörkapten vid Stockholms-eskadern, var på hösten kommenderad med några smärre fartyg att hålla Korpoströms farvatten öppet för transporterna till Finland och gjorde 1742 års kampanj som chef för 6 galérer. 1743 fick han först befälet öfver den för Bottniska viken afsedda eskadern, men blef sedermera med 3 fregatter och 1 bombkits beordrad till förstärkning af galéreskadern på Ålands haf. 1749 begärde T. att blifva befordrad till kommendör, men fick först 1754 denna grad. 1758 utnämndes han till schoutbynacht. S. å. begärde han af K. M:t för sina söners skull adelskap, hvilket beviljades honom 1762 i anledning af Rikets ständers bref. T. hade deltagit i 14 sjökampanjer och var en i sitt yrke mycket erfaren och kunnig officer. Han dog i Stockholm d. 8 Febr. 1765. A. H-ld.
2. Trolle, Henrik af, general-amiral, den föregåendes son, född d. 24 Nov. 1730, blef 1740 skeppsgosse, 1748 lärstyrman och 1751 medelstyrman. Under en resa från Holland 1751--52 med en preussisk handelsfregatt om 24 kanoner blef T. efter en 4 timmars strid med 4 spanska fartyg, jämte den öfriga besättningen, fången och förd till Cartagena i Syd-Amerika (Columbia) samt först efter 4 månader frigifven. 1754 utnämndes T. till öfverstyrman och redan följande år till löjtnant vid Amiralitetet. Såsom konstituerad kaptenlöjtnant och chef å galéren »Karlskrona» ombesörjde han 1758 »belägringsbehofvens transporterande till Peenemünde» samt deltog i denna skans' eröfring och i affären vid Anklamer-Fehr, då han med 2 galérer bortjagade 2 preussiska krigsfartyg. 1759 deltog han som grefve A. v. Fersens stabsadjutant vid eröfringen af Usedom och Wollin samt i sjöträffningen i Frisches haff. 1760 förde T. befälet öfver svenska eskadern i nämnda farvatten samt öfver de trupper, som skulle försvara ofvannämnda öar. Följande år blef han kapten vid arméns flotta, och, ehuru öfveradjutant hos général-en-chef i Pommern, fortfor han dock att föra befälet öfver eskadern i nyssnämnda farvatten. Dervid ålåg det honom att upprätthålla förbindelsen mellan de i Hinterpommern stående ryska trupperna och svenskarna förmedelst det på Wollin förlagda infanteriet, som han äfven kommenderade; derjämte höll han den preussiska flottiljen, bestående af 2 fregatter om 18 kanoner och 4 mindre bevarade fartyg, inspärrad i Oderströmmen samt tog åtskilliga priser. 1762 blef T. major och satte såsom tygmästare på mindre än 2 månader alla i Pommern nyttjade galérer och andra fartyg i tjenstbart skick och utredde dem till att transportera trupperna till Sverige. De närmast följande åren var T. sysselsatt med mönstringar af arméns flottas båtsmanshåll, exercis samt nybyggnader för densamma. Då flottans reduktion 1766 tycktes förestå, reste T. på egen bekostnad till Brest, der han på franska regeringens speciella rekommendation fick tillåtelse att studera franska flottan och dess inrättningar. Derifrån for han till Flandern, hvarest han besåg fästningarna, och till Amsterdam, der han skaffade sig kunskap om holländska flottan. Från 1770, då arméns flotta åter vardt upprättad och förenad med armén, tjenstgjorde T., som s. å. blifvit befordrad till öfverstelöjtnant, såsom fältmarskalken Ehrensvärds närmaste man vid nämnda flotta och besörjde ända till Ehrensvärds frånfälle hela flottans iordningställande, förvaltning och exercis. För sin medverkan vid 1772 års revolution vardt T. utnämnd till öfverste i armén samt förordnad till befälhafvare för arméns flotta, ehuru han först 1773 blef chef för densamma. Såsom sådan vinnlade han sig om dess ökande och vidare utbildning. Under exercisexpeditioner i skärgården uppgjorde han exercisreglementen för denna flotta. På kunglig befallning författade han ett projekt till instruktion för arméns flottas styrelse, hvilket ock vann konungens stadfästelse. 1775 vardt T. på begäran chef för Nylands regemente, men med bibehållande af chefskapet öfver arméns flotta och de dermed förenade löneförmåner, 1776 generalmajor och 1777 tillika chef för galéreskadern, som då förenades med arméns flotta under namn af »Svenska eskadern». (Den förra arméns flotta fick namnet »Finska eskadern».) S. å. åtföljde T. konungen på dennes resa till Petersburg, der kejsarinnan särskildt utmärkte honom. Under de närmast följande åren hade T. för arméns flotta heta strider att utkämpa mot riksrådet Falkengren, hertig Karl och de öfrige motståndarna till nämnda flotta, så ock att försvara den af samma motståndare förtalade utmärkte skeppsbyggmästaren F. H. af Chapman. T. hade nog ej afgått med segern, om han ej egt mäktiga beskyddare i riksråden U. Scheffer och C. Sparre. Den förre var egentligen den, som drog fram T. I certkommissionen utvecklade och försvarade T., i April 1780, på ett öfvertygande och lysande sätt Chapmans och sina egna åsigter om skärgårds- och örlogsflottorna samt fartygens storlek och byggnadssätt. Redan på Karl XII:s tid hade man börjat inse, att 60- à 70-kanon-skepp i Östersjön gjorde mera nytta än 110-kanonskepp. Till denna åsigt hade äfven
Källa: Project Runeberg ·
