Sida 249
1. Topelius, Zakarias d. ä.
irländsk-skotska kyrkan, men undanträngdes sedan 7:de årh. af den romerska tonsuren. J. H. B.
Tonsåsen. Se Tonsaasen.
Tontados-öarna. Se Bissayas.
Tontinförsäkring. Se Lifförsäkring, sp. 1260.
Tontryck kallas en litografi eller ett träsnitt, då den i svart som vanligt tryckta teckningen framträder mot en gulaktig eller gråaktig omgifning (»ton»), hvilken tryckes från en särskild platta och afser att mildra motsatsen mellan det hvita papperet och den svarta teckningen. Genom att å tontrycksplattan utspara de högsta dagrarna, hvilka då framstå i hvitt mot den grå tonen och mot bildens svarta partier, kan ett slags klärobskyrtryck åstadkommas. Jfr Färgtryck. Upk.
Tonus (Lat., af Grek. tonos, spänning; ton, se d. o.), fysiol., skulle egentligen betyda »spänning», men nyttjas hufvudsakligen i betydelsen »ständig innervation». Ett par exempel må anföras. Genom nervus vagus ledes till hjertat oafbrutet en impuls, som hämmar freqvensen af dess slag. Afskäres nerven, bortfaller det hämmande inflytandet, och hjertslagen följa tätare på hvarandra. Man säger då, att inverkan af »vagus tonus» har bortfallit. De glatta musklerna i arterväggarna befinna sig ständigt i kontraktionstillstånd, till följd af en ständig innervation från de vasomotoriska nerverna. Man kallar detta »arter tonus». -- Stundom nyttjas, ehuru oegentligt, ordet tonus i betydelse af »funktionsförmåga», »vitalitet». Jfr Atoni, Tonika och Tonisk. J. E. J-n.
Tonvigt. Se Accent och Exspiratorisk accent.
Tooke. Se Horne-Tooke.
Toorenvliet [tårenflit], Jacob, holländsk målare, f. 1635 (1636) i Leiden, var lärjunge af sin fader, glasmålaren Abr. T., utbildade sig sedan uti Italien, men återvände till Leiden, der han 1686 blef ledamot af Lukasgillet (han var dess dekan 1703) och dog 1719. Hans taflor framställa vanligen enstaka halffigurer, ibland ur de högre klasserna, ibland ur folket, målade i en något kall ton, men med god modellering. Af hans arbeten finnes från tiden före hans italienska resa en Spinnerska (1667, i Karlsruhe), från Leidentiden en Slagtarebod (i Wien), en tafla med flere figurer, och Kortspelande soldater (1682, i Darmstadt). Hans flesta taflor äro från 1670-talet. I Dresden finnas Fiskmångelska, Rabbin och Fyra musikanter (1678), i tockholm en Alkemist (1679) o. s. v. C. R. N.
Topas (Lat. topazos, af Grek. topazos, antagl. efter en likanämnd ö i Döda hafvet). Se Korund och Pyrofysalit.
Topdal benämnas tvänne olika delar af den dalgång, som genomflytes af Topdalselven. Denna upprinner på högfjällen i Bratsbergs amt, men går derefter in i Nedenäs amt, der den bildar en fors med namnet Kjukan. Sedan den flutit genom Lille T. och insjön Herefossfjorden samt den bredare Store T., faller den ut i Topdalsfjorden vid Kristianssand. Längd omkr. 136 km. Y. N.
Topdalselven. Se Topdal.
Tope l. topa (Sanskr. stupa, egentl. »kulle», »torn»), namn på ett slags grafbyggnader, som förekomma inom det buddhaistiska religionsområdet, företrädesvis Indien, och som äro uppförda dels öfver Buddhas qvarlefvor, dels öfver heliga män eller andra berömda personligheter. De hafva i sin enklaste form gestalten af en direkt från marken sig höjande, ofta ganska hög kulle eller kupol; stundom äro de försedda med en terrassformig underbyggnad, som derjämte kan vara omgifven af en räcka fristående kolonner. Tvifvelsutan hafva vi i dessa liksom i många beslägtade äldre grafbyggnader att se en förädling af den runda, af jord uppkastade grafkullen, »ättehögen», med eller utan en af resta stenar bildad s. k. »fotkedja». Upk.
Topeka, hufvudstad i nord-amerikanska staten Kansas, till större delen på södra (högra) stranden af floden Kansas. 23,499 innev. (18b5). Atchison--Topeka--Santa Fé-jernvägsbolaget har der sina byråer och verkstäder, och staden står genom en bibana i förbindelse med Union Pacific-banan.
1. Topelius, Zakarias d. ä., runosamlare, föddes i Uleåborg d. 13 Nov. 1781, blef student i Åbo 1797 och egnade sig sedan 1799 i Upsala åt medicinska studier, hvilka sedermera fullföljdes i Stockholm, Lund och Köpenhamn, samt promoverades 1808 till kirurgie magister. Efter att hafva tjenstgjort såsom läkare vid skärgårdsflottan under kriget 1808--09 aflade han 1811 licentiatexamen i Upsala samt blef s. å. stadsläkare i Nykarleby och 1812 derjämte provinsialläkare i Nykarleby. 1813 promoverades han i Upsala till med. doktor. -- Under det han 1803, på uppdrag af Finska hushållningssällskapet, verkade i norra Österbotten för vaccinationens utbredande bland allmogen, lärde han känna allmogens seder, språk och religiösa föreställningar, och derigenom lades grunden för senare studier på detta område. Framförallt egnade han sig åt samlandet af folkdikter, »runor». Under resor i de österbottniska socknarna upptecknade han många folkdikter. Men ännu värdefullare skördar vunnos af karelska bönder, i synnerhet från archangelska guvernementet, hvilka såsom gårdfarihandlare kommo till österbottniska kusten. De voro alltid gerna sedda hos honom, blott de kunde sjunga runor. De sålunda under årens lopp samlade sångerna utgaf T. under titeln Suomen kansan vanhoja runoja ynnä myös nykyisempiä lauluja (Finska folkets gamla runor äfvensom nya sånger) i 5 häften (1822--31). Ett stort antal sånger om Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen ingår jämte trollrunor och mytologiska qväden; tanken på en episk enhet i Kalevaladikterna tyckes dock varit honom främmande. Dessutom äro moderna visor af ganska underordnadt värde upptagna i samlingen. T. angaf särskildt Vuokkiniemi i ryska Karelen såsom de gamla runornas egentliga hemort, och denna anvisning blef vägledande för Lönnrot, som sedermera i de af T. såsom runofyndorter påpekade trakterna fann det hufvudsakliga materialet till Kalevala. Också erkänner Lönnrot i en uppsats (i »Finlands
Källa: Project Runeberg ·
