Sida 469
Tungsvalgnerven ...
Tunhem. Se Vestra Tunhem och Östra Tunhem.
Tunica (klädesplagg). Se Tunika.
Tunica Scop., bot., ett från Dianthus L. utbrutet slägte af spensliga, glatta örter med mycket smala blad och de små blommorna gyttrade inom ett svepe af 1 eller 2--3 gulhvita, broskartade, tämligen stora skärmfjäll. Svepets hylseliknande beskaftenhet har gifvit anledning till slägtnamnet Tunica och den svenska benämningen »hölsenejlika». Blomfodret är hinnaktigt, 5-kantigt, med 2-bladigt ytterfoder. Kronbladen hafva lång klo och liten, hel eller i spetsen intryckt skifva utan bikronblad. På sandbackar och torra ställen förekommer en art af denna lilla nejlika, T. prolifera Scop., på några ställen i Skåne och Östergötland samt på Öland och Gotland. En annan, till mellersta och södra Europa hörande art, T. saxifraga Scop., »klippnejlika», är en på stenpartier i trädgårdar använd, vacke växt, hvars blommor äro ytterst talrika och framkomma i oafbruten följd från Maj till September. O. T. S.
Tunicata, manteldjur, zool., uppfattades förr som en klass bland blötdjuren eller förenades med en del andra ryggradslösa djur till en grupp. Den på senare tider vunna närmare kännedomen om deras utveckling gifver emellertid vid handen, att flertalet endast i fullt utbildadt, d. v. s. i könsmoget, tillstånd kan betraktas som ryggradslösa djur, men att detta flertals ungar (larver) äro verkliga ryggradsdjur. Dessa tunikaters individuella utveckling företer sålunda den intressanta bilden af en »tillbakagående» (regressiv) utveckling (se nedan). -- Sjöpungarna, Ascidiae, hvilka bilda den största klassen inom manteldjurens grupp, och af hvilka flere arter förekomma vid Sveriges vestkust, äro hafsdjur, som i fullt utbildadt tillstånd äro fastvuxna vid stenar, växter l. dyl. Till det yttre utmärka de sig genom
Fig. 1.
Fig. 2.
en säcklik, oledad kropp utan extremiteter (fig. 1). De enkla sjöpungarna, Asc. simplices, äro omgifna af ett hölje (mantel, Lat. tunica), hvilket är än geléartadt, än läderartadt eller brosklikt, och hvilket bildas som en afsöndringsprodukt af det inuti detsamma liggande djurets hud. Hos en i Medelhafvet lefvande form är manteln delad i tvänne skifvor, hvilka kunna slutas genom särskilda muskler, hvarigenom denna mantel erhåller en stor likhet med de tvänne skalen hos musseldjuren. Manteln är genomborrad af två öppningar: munnen, m (se fig. 2, som är en förenklad bild af en sjöpungs olika organsystem), och utförings- eller kloaköppningen (cl), hvilka båda kunna öppnas ock slutas. Sjelfva djuret är mycket enkelt bygdt. Det är företrädesvis närings- och fortplantningsorganen, som äro starkt utbildade, medan de öfriga organen stå på en ganska låg utvecklingsgrad. Munöppningen leder in i det vida svalget, hvars väggar äro genombrutna af ett stort antal springor (g'). Som dessa väggar äro försedda med ett rikt blodkärlsnät, tjenstgör svalget tillika som andedrägtsorgan (gälsäck). Vattnet, som intages genom munöppningen, uttränger genom de ofvan nämnda springorna i den gälsäcken omgifvande håligheten (dx, p), hvilken öppnar sig utåt genom den förut omtalade kloaköppningen. I gälsäckens (svalgets) botten börjar den enkla tarmkanalen (t), hvilken mynnar ut i kloaken (a). I gälsäckens närhet ligger hjertat (h). Blodkärl med egna väggar saknas, enär blodet flyter i springor och håligheter (lakuner) mellan de öfriga organen. Sjöpungarna äro liksom alla manteldjur samkönade. Könsorganens (k) utföringsgångar mynna ut i kloaken. Nervsystemet utgöres af en enkel nervknut (n), belägen i kroppsväggen mellan mun- och kloaköppning, och af från denna nervknut utstrålande nervtrådar. Högre sinnesorgan saknas fullständigt. -- Fig. 3. Fig. 4. En grupp små sjöpungar, de s. k. stjern-ascidierna (se d. o.), Asc. compositae, och de salpaliknande sjöpungarna, Asc. salpaeformes (se Pyrosoma), bilda kolonier. -- Medan sålunda sjöpungarna äro ganska enkelt byggda, fastsittande, ryggradslösa djur, intaga deras fritt simmande larver en helt annan och mycket högre organisationsståndpunkt. De hafva en viss yttre likhet med små grodlarver (fig. 3): en rund kropp och en lång, muskulös stjert, hvilken senare innesluter en skelettdel, nämligen en ryggsträng (chorda dorsalis; fig. 4 d), som fullkomligt motsvarar den, hvilken tillhör hvarje ryggradsdjur under dess fosterlif, och hvilken qvarstår hos flere lägre ryggradsdjur, t. ex. lansettfisken (se d. o.), under hela lifvet.
Källa: Project Runeberg ·
