Sida 607
Tänder ...
-- Tandfeber, ett symtom, som stundom åtföljer ett försvåradt genombrott af en tand (vare sig mjölktand eller permanent tand), är ett uttryck, som ofta, ehuru missbrukadt, nyttjas af allmänheten. Vid den s. k. visdomstandens genombrytande kan man dock någon gång med skäl tala om »tandfeber»; ty det händer emellanåt, att denna tand genom för trångt utrymme, sned riktning o. dyl. kan förorsaka en retning, som stegras till inflammation och framkallar feber. Äfven vid utvecklingen af en tandböld kan feber förekomma. -- Tandkaries (tandröta) är förstörelsen af den hårda tandsubstansen, liksom benkaries (benröta) är förstörelse af benen i kroppen; men sjelfva processen är dock ej densamma vid båda. Tandrötan kallas i dagligt tal »maskätna tänder» (karierade tänder) och är kanske den hos meimiskan allmännast förekommande sjukdomen. Högst få personer kunna nämligen, åtminstone vid mera framskriden ålder, uppvisa en tandrad, der ej någon tand är angripen af detta onda. Tandrötan orsakas från början af en kemisk sönderdelning af tandens kalksalter genom inverkan af de i munnen befintliga sura eller syrliga ämnena. Sedan en dylik, om än aldrig så ringa, kemisk inverkan egt rum å emaljen, påskyndas förstörelsen genom de lefvande organismer (bakterier o. dyl.), som vid inandningen införas i munnen. Om ej rötan i tid förekommes genom hålornas desinficiering och plombering, fortskrider den genom hela tandsubstansen, och tanden är till spillo gifven. Processen kan förlöpa mer eller mindre hastigt, beroende bl. a. och framförallt på tändernas egen medfödda mindre eller större motståndskraft (hvilken äfven kan bero på personens allmänna helsotillstånd; så t. ex. äro tänderna hos »blodfattiga» personer svagare än hos friska och kraftiga). -- Tandvärk (odontalgia) är, såsom all annan värk, egentligen icke en sjukdom, utan endast ett symtom af en sådan. Sjelfva sjukdomens säte kan stundom finnas i tändernas omgifning, i benhinnan eller käkbenet, i tandköttet eller på annat ställe i munnen, och smärtan benämnes ändock »tandvärk». Någon gång kan väl tandvärken stå i samband med ett allmänt sjukligt tillstånd hos den lidande och kan då äfven botas genom allmän behandling, men oftast är den af lokalt ursprung. Den kan dervid härröra a) från känsligt dentin (hårda tandsubstansen), då emaljen är sårad, b) från en blottad nerv inuti en af röta bildad tandhåla, c) från en inflammation, en nybildning eller en varsamling i pulpan (tandens innersta, mjuka delar), d) från en förtjockning af cementet (tandrotens beklädnad) eller benutväxter derpå, e) från en inflammation i rotens benhinna eller f) från några andra, sällsyntare orsaker. I alla dessa fall måste den botas genom lokal behandling. Den ojämförligt vanligaste arten af verklig tandvärk är den, som uppkommer, då en del af tandkronan sönderfallit (tandröta), så att tandens inre kommit i omedelbar beröring med luften och med i munnen befintliga matrester, slem m. m. samt nerven eller tandpulpan slutligen blottas. Detta slags tandvärk uppstår naturligtvis sällan plötsligt, utan under någon tid med förebud bl. a. i form af känslighet för temperaturvexlingar och ömhet vid tuggningen, derigenom att matrester stanna i hålan och der åstadkomma ett tryck. Med ett ord: tanden »småvärker» en tid, och derefter tilltager värken i styrka, tills en dag nerven är fullständigt blottad och den häftigaste smärta inställer sig. Denna kan visserligen för tillfället stillas med t. ex. något döfvande (s. k. narkotiskt) medel, såsom opium, morfin, kokain el. dyl.; men skall den för framtiden häfvas, måste det skadade partiet af pulpan med ett brännämne (karbol, lapis, arsenik el. dyl.) borttagas -- en procedur, som allmänheten oegentligt kallar att »döda» nerven --, hvarefter man kan skrida till plombering (se nedan). En annan, minst lika smärtsam art af tandvärk är den, som uppkommer från inflammation i rothinnan och kan uppstå, äfven om sjelfva tandkronan är oskadad. Den inställer sig plötsligt, är vid högre grader ihållande och leder mången gång till varbildning (abscess) kring tanden. Behandlingen går här, i det ondas tidigare stadium, ut på att bekämpa inflammationen medelst köld, afledande medel (bloduttömning m. m.) och fördelande medel af hvarjehanda slag samt att, om varbildningen ej kan hämmas, söka befordra denna och, så fort sig göra låter, skaffa aflopp för varet. -- Till sin beskaffenhet är tandvärken, alltefter olika orsaker, mycket olika: än våldsam, än lindrig, dof och ihållande eller häftig och ryckvis återkommande, än uppträdande på en punkt, än spridande sig utefter hela käken, o. s. v. Tydligt är också, att behandlingen måste rätta sig efter hvarje särskildt fall. Likasom t. ex. värme (varmt vatten, grötar o. dyl.) lindrar och stillar den tandvärk, som uppkommit af en blottad tandnerv (under det att sådan värk ökas af köld), så kan man tvärtom, såsom ofvan nämnts, med användande af köld lindra eller förjaga den tandvärk, som beror på en inflammerad benhinna kring tandroten (under det att detta slags värk stegras genom värme). Det gifves således icke något »universalmedel» mot tandvärk. -- Om den för tändernas bestånd skadliga tandstensbildningen (»vin-sten») se Tandsten, och om de sjukdomsföreteelser, som ofta visa sig under tandsprickningsperioden (»tandslag», »tanddiarré» m. fl.) se Tänder, sp. 1197.
Tändernas vård. Tanddietetikens 1:sta regel är: »Egna redan från barnaåren den noggrannaste skötsel åt munnen och tänderna!» Man måste egna tillbörlig uppmärksamhet åt det naturliga anlaget hos barnets tänder för att söka rätta hvad som af naturen möjligen artar sig att blifva abnormt i tändernas ställning och öfriga förhållanden såväl till hvarandra inbördes som med afseende på hela tuggningsakten. Ty der denna ej kan försiggå normalt, der förstöras ock tänderna mer eller mindre. Om man har en enda sjuk tand på den ena sidan i munnen, undviker man instinktmässigt att tugga på denna sida, och samtliga de öfriga tänderna på sidan taga skada deraf. Derför bör man tidigt vänja barnen att gifva tillkänna om något sådant inträffat för att få detsamma hjelpt.
Källa: Project Runeberg ·
