Rum

Rum, filos. För den naturliga föreställningen är rummet det alltomfattande utsträckta, i hvilket tingen äro utom och bredvid hvarandra. Att närmare bestämma rummets begrepp utgör ett af de svåraste metafysiska problem. Hos de flesta äldre filosofer uppfattas rummet såsom det omslutande, en oändlig, i sig sjelf tom boningsort, i hvilken kropparna intaga vissa platser. Först genom Locke och Leibniz utbreddes den åsigten att rummet icke är något för sig sjelf bestående, icke någonting reelt, utan endast en form för möjliga förhållanden och samband, m. e. o. någonting förestäldt. Kant förklarade rum och tid vara aprioriska åskådningsformer hos menniskoanden och uttryckte dermed det psykiska faktum att alla våra föreställningar undergå en rumsgestaltning. Först Herbart visade, att man borde söka utröna dels hvilken nödvändighet det är, som gör, att vi helt ofrivilligt föreställa oss tingen såsom varande i rummet, dels huruvida man får antaga, att det objektivt och utom den föreställande existerar ett utomhvartannat i rummet tingen emellan. Medan kantianerna hafva förfäktat, att rumsåskådningen vore menniskan medfödd (s. k. nativistisk ståndpunkt), vilja andra (empiristerna) bevisa, att denna åskådning utbildar sig småningom ur individernas erfarenheter. Lotze och Helmholtz hafva bidragit mycket till empirismens öfvertag. Så mycket kan anses faststäldt, att anledningarna till utvecklande af bestämda rumsföreställningar om föremålens form, storlek och afstånd städse ligga dels i våra sensationer af de fina rörelser, som vi utföra vid beröring af dessa föremål, dels i känslan af hårdhet (motstånd), dels slutligen i någon mån i synsinnet, ehuru detta härvid spelar en oerhördt mycket mindre rol än man vanligen tror. Att de föreställda rumsförhållandena icke nödvändigt sammanfalla med de verkliga, derpå hänvisa de mångfaldiga sinnesvillor, för hvilka vi på detta område äro utsatta. -- Geometrien förutsätter rummet med dess dimensioner längd, bredd och höjd samt konstruerar deri sina figurer.