Précieuses

Précieuses [-siös], Fr., »utsökta», »dyrbara», kallade sig de i Frankrikes vittra salonger tongifvande damerna under förra hälften af 1600-talet. Dessa salonger voro ett lån från Italien; från Italien kom ock egentligen den literära rörelse, hvaraf de i Frankrike voro ett uttryck. Det var barockens tidehvarf. Härden för denna riktning inom franska literaturen var Hôtel de Rambouillet (i Paris), säte för en högadlig familj af italiensk härkomst, som i 3 generationer viste att samla den förnäma och literära verlden omkring sig. Med talangens och karakterens rätt förde der markisinnan Cathérine de Rambouillet vid 1600-talets midt spiran i sin »blåa salong», der under onsdagsmottagningarna samlades allt hvad Paris egde högst i börd och snille. Man må icke underskatta betydelsen af dessa literära samqväm, ty de utbildade högt den spirituella konversationston, som dött bort under ligans vilda dagar, de höjde intelligensen till jämnhöjd med börden, de verkade mycket för språkets fullkomning och det idealas berättigande; och det galanteri, som der hade sitt hemvist, slog aldrig öfver till frivolitet, om det än stundom (Voiture) spelade på gränsen. Men dessa förtjenster kunna ej öfverskyla det djupt ihåliga i hela riktningen, den onatur och förkonstling, som der frodades, och som i landsortens efterbildningar af Parislifvet nådde höjdpunkten. Det uppstod öfverallt i Frankrike vittra salonger, som tillegnade sig förebildens alla fel, men ingen af dess förtjenster. De »preciösa» damerna plägade i morgontoalett och qvarliggande på bädden mottaga sina tillbedjare (alcôvistes). För de skönas fötter framsuckade diktarna sina myskdoftande sonetter och madrigaler. Kärleken dissekerades från alla metafysikens synpunkter, såsom vid medeltidens cours d'amour, men den sanna känslan var borta ur diktens verld. Stilen var oerhördt uppskrufvad och krystad; den poetiska bagatellgenren odlades mest. Sin spegel fick detta tidehvarf i M:me de Scudérys romaner (»Cyrus», »Clélie»), der onaturen var drifven till sin höjd. Hennes hjeltar vandra i ett fantasiens rike, hvars hufvudstad hette »Kärlek vid sjön Begär», belägen ej långt från »Farliga hafvet», men fjärran från »Likgiltighetssjön». Detta affekterade manér fick dödsstöten år 1659, då Molière uppförde sin komedi »Les précieuses ridicules» och dermed gjorde ordet précieuse till ett öknamn. Denna komedi är blott ett litet enaktstycke på prosa; men den innehöll en sådan obarmhertig parodi på de vittra salongernas löjligheter, att hofvet, samtiden, sjelfva hôtel de Rambouillet måste le. Den »preciösa» stilen, samtidigt träffad af Boileaus kritik, var med ett slag besegrad och fick lemna rum för den ädla ton och fina smak, som genomgå den franska klassicitetens poesi. Kj.