Pyroxén (namnet är af Haüy bildadt af Grek. pyr, eld, och xenos, främling, emedan han ehuru orätt, trodde, att detta mineral ej förekommer i vulkaniska och plutoniska bergarter), ett mineral af monoklin kristallform och karakteriseradt deraf att de korta, pelareforiniga kristallerna och de tydliga prismatiska genomgångarna bilda en vinkel af omkr. 87°. Pyroxénen förekommer äfven derb i korniga och stängliga aggregat. Hårdhet = 5--6; egentl. vigt = 3--3,5. Mineralet har glasglans till hartsglans, stundom perlemorglans. Färgen är grön af olika nyanser, från nästan färglös till svart, samt genomskinlig till endast genomlysande. Brottet är mussligt till ojämnt. Pyroxénen är till sin kemiska sammansättning ett bisilikat; dess generella formel kan uttryckas genom RO . SiO2 eller RO . R2O3 . SiO2. Den smälter för blåsröret till glas, som alltefter jernhalten blir mer eller mindre mörkt. Den sönderdelas ej af syror. I de vid metallurgiska processer erhållna slaggerna finnas ofta utkristalliserade silikat af pyroxénens sammansättning. Med afseende på den kemiska sammansättningen skiljer man vanligen emellan följande, i fråga om utseende och färg mycket vexlande varieteter.
A) Lerjords- och jernoxidfria varieteter.
1) Diopsid förekommer i gråhvita, grönhvita och lökgröna, genomskinliga till genomlysande vackra kristaller (från Malsjö, Kafveltorp, Persberg, Nordmark i Sverige, Piemont, Ural m. fl. st.). 2) Malakolit (se d. o.). 3) Kokkolit (se d. o.). 4) Hedenbergit, benämnd efter den svenske kemisten Ludv. Hedenberg, som först analyserade och beskref detta mineral, har svart till svartgrön färg, är ogenomskinlig och förekommer vanligen i bladiga massor med tydliga genomgångar efter augitprismat (funnen vid Tunaberg, Arendal och i Finland). 5) Schefferit har rödbrun färg (förekommer vid Långbans grufvor). B) Lerjords- och jernoxidhaltiga varieteter.
1) Augit (se d. o.). 2) Fassait, benämnd efter Fassadalen, der denna mörkgröna till siskgröna pyroxénvarietet blifvit iakttagen, förekommande der i metamorfiska skiffrar. 3) Omfacit (se d. o.).
Pyroxéngruppen innefattar ett antal bisilikat, hvilka genom sin stora utbredning, både som bergartsbildande och som fullständigt utbildade kristalliserade mineral, äro mycket anmärkningsvärda. Med afseende på kristallsystemen tillhöra några det rombiska systemet (t. ex. enstatit, bronsit och hypersten), andra det monoklina (t. ex. wollastonit, diopsid. pyroxén. augit, akmit), andra åter det triklina systemet (t. ex. rhodonit och babingtonit). Pyroxéngruppens liksom amfibolgruppens mineral hafva tydliga prismatiska genomgångar och båda grupperna kunna uppställas i tvänne parallella serier, hvilka visserligen icke i kristallografiskt hänseende kunna sammanföras, men dock hafva många gemensamma beröringspunkter. Så är t. ex. pyroxénprismat och dess motsvarande genomgångar, såsom ofvan nämnts, utmärkta af en vinkel af omkr. 87°, under det amfibolprismats är omkr. 124°. Dessa båda olika prismer hos pyroxén och amfibol stå dock till hvarandra i det anmärkningsvärda förhållandet, att den horisontala 5-axeln i amfibolprismat är jämnt dubbelt större än motsvarande axel i pyroxénprismat. Oaktadt denna enkla relation uppträda dock aldrig de båda prismorna på samma individ. Inom pyroxéngruppen likasom inom amfibolgruppen kan man iakttaga kristallformens samband med den kemiska sammansättningen. Pyroxéner, som kristallisera rombiskt, hafva hufvudsakligen MgO såsom bas, t. ex. enstatiten, eller MgO och FeO, såsom bronsiten och hypersten. Wollastoniten, som är ett kalkbisilikat, äfvensom diopsiden och diallagen, som äro kalktalkbisilikat, kristallisera monoklint likasom en del af öfriga pyroxénarter, i hvilka äfven MgO, Al2 O3 och Fe2 O3 till någon ringa del ingå. I den triklina rhodoniten och babingtoniten ingår MnO till stor del såsom bas. Oaktadt detta olika uppträdande i olika kristallsystem visa de olika pyroxénerna ganska stor likhet sinsemellan i afseende på de motsvarande vinklarnas storlek, zonernas utveckling och kristallernas habitus. De till denna grupp hörande mineralen smälta i regel mer eller mindre lätt och utgöra, från metallurgisk sida sedda, ofta s. k. färdigbildade slagger, angripas föga af vanliga syror, hafva en egentl. vigt från 2,7--3,6 och hårdhet = 4,5--7. Pyroxéngruppen har representanter inom de flesta af de olika formationernas bergarter, såväl de massformiga som de skiffriga, och de äro synnerligen väl utvecklade i de plutoniska och vulkaniska bergarterna, der de tillhopa med fältspaterna och amnbolerna utgöra de hufvudsakliga beståndsdelarna. Ant. Sj.