Qväkare (Eng. quakers, »darrare»), en i England uppkommen religiös sekt, som bildar höjdpunkten af den mystiska riktning, hvilken alltifrån Schwenkfelds (d. 1561) dagar i olika former gjort sig gällande inom protestantismen. Sektens upphofsman var George Fox (se denne), f. 1624, d. 1690. Innehållet i hans predikan var ständigt: »Icke skrift, utan ande! Icke Kristus utom oss, utan i oss! Icke yttre gudstjenst, icke tornhus (»Steeplehouses») och klockor, icke dogmer och sakrament, utan endast det inre ljuset, som af Gud blifvit tändt i hvarje menniskas samvete samt förnyas och stärkes genom Kristi Ande». Antalet af hans anhängare ökades, trots förföljelser, för hvarje dag. Sjelfva kallade de sig vännernas samfund och ljusets bekännare, men af sina motståndare erhöllo de smädenamnet qväkare, antingen till följd af sina häftiga rörelser och sitt ekstatiska tillstånd, eller emedan Fox slutat ett tal inför domstolen med orden »Darren (quake) för Guds vrede». Till följd af Fox' svärmiskt revolutionära uppträdande, särskildt hans störande ingrepp i den offentliga gudstjensten, och qväkarnas vägran att uppfylla medborgerliga skyldigheter blef sekten under många år såsom nämndt utsatt för förföljelser och lidanden, till dess W. Penn (se denne) år 1682 upplät åt sina trosbröder ett land vid floden Delaware i Nord-Amerika och under engelsk öfverhöghet grundlade den till nästan hälften af qväkare bestående kolonien Pennsylvania. I England fortsattes förföljelserna mot qväkarna, ända till dess konung Wilhelm III 1689 utfärdade sin toleransakt och dermed tillförsäkrade dem religionsfrihet.
Redan under förföljelsernas stormar och särskildt under den stuartska restaurationens tid (1660--88) begynte qväkarnas samfund i all stillhet utbilda sin författning och kult, under det att skotten R. Barclay (d. 1690) i sin »Catechesis et fidei Confessio» (1673) symboliskt fixerade och i sin »Theologiae vere christianae apologia» (1676) dogmatiskt rättfärdigade deras lärobegrepp.
Qväkarnas författning är alltigenom demokratisk och hvilar på kongregationalistisk grundval. De vilja icke veta af något särskildt lärostånd, utan vid deras gemensamma andaktsöfningar, som icke äro bundna vid bestämda tider, får hvem som hälst, vare sig man eller qvinna, som känner sig fattad af Anden, uppträda bedjande, undervisande och förmanande. Känner sig ingen dertill manad, sitta de församlade tysta under stilla meditation och skiljas omsider åt efter timslång väntan på Andens ankomst (»Silent meetings»). Deras gudstjenstliga lokaler sakna all kyrklig stil och inredning; sång och musik förekomma icke vid deras andaktsöfningar. Med det kyrkliga barndopet förkasta de äfven det baptistiska dopet af fullvuxna, alltså hvarje vattendop, i det de lägga all vigt på andedopet, hvarigenom det förra, som endast eger symbolisk betydelse, göres helt och hållet öfverflödigt. Äfven nattvarden fatta de endast som en symbolisk åminnelsemåltid, som de af Anden pånyttfödda icke mera behöfva. Alla sjelfständiga församlingsmedlemmar sammanträda en gång i månaden för att ordna och afgöra församlingens angelägenheter. Fyra gånger om året samlas deputerade från församlingarna i ett visst distrikt, och dessa välja ombud till den årligen sammanträdande generalförsamlingen, som utgör den högsta instansen och eger lagstiftande myndighet i frågor rörande samfundets författning och disciplin.
Qväkarnas lärobegrepp beherskas helt och hållet af deras grunddogm om det »inre ljuset», som ytterst fattas såsom identiskt med förnuft och samvete och sålunda betraktas såsom en alla menniskors gemensamma egendom. Genom syndafallet fördunkladt och forsvagadt, skall detta inre ljus genom den himmelske Kristi Ande hos oss på nytt upptändas och näras och såsom en inre, andlig Kristus, ett inre gudsord, vinna gestalt hos oss. Skriften erkännes visserligen såsom ett yttre Guds ord, men henne tillerkännes icke någon normativ ställning till de inre uppenbarelserna, utan hon eger betydelse endast såsom en anknytningspunkt och ett väckelsemedel för det inre gudsordet. Den kalvinska predestinationsläran förkastas, likaså läran om ett ställföreträdande försoningslidande. Äfven dogmerna om syndafallet, arfsynden, rättfärdiggörelsen af tro, ja sjelfva treenighetsläran hafva blifvit på mystiskt sätt omtydda och förflygtigade. Deremot framträder i deras religiösa åskådning det etiskt-praktiska momentet i förening med allahanda filantropiska sträfvanden, såsom för tros- och kultfrihet, fängelseväsendets förbättring (Elizabeth Fry), negerslafveriets afskaffande (William Allen, Benezet) och den allmänna verldsfredens åvägabringande. -- I fråga om religiöst lif och sed utmärka sig qväkarna i alla husliga, borgerliga, industriella och merkantila förhållanden genom stilla flit, omutlig redbarhet, strängt allvar och ett synnerligen enkelt, från allt verldsväsende afskildt lefnadssätt; så att de lyckats förvärfva sig en god och ansedd samhällsställning. De neka att aflägga ed, att göra krigstjenst och att bekläda statsämbeten, afsky allt slags lyx, kläda sig synnerligen gammalmodigt och tåla inga verldsliga nöjen (såsom jagt, spel, dans, teaterbesök, romanläsning o. dyl.). I umgänget med menniskor emancipera de sig från de vanliga höflighetsformerna och kalla alla för »du».
I senare hälften af 1600-talet delade sig qväkarna i Nord-Amerika efter sin större eller mindre konseqvens i fasthållandet vid häfdvunna seder och lefnadsvanor i s. k. »torra» och »våta». Men vida mera genomgripande var den splittring, som skedde i början af 1800-talet, då den amerikanske qväkaren E. Hicks sökte leda sina trosbröder in på rationalistiska afvägar och öppet proklamerade den panteistiska verldsåsigt, som ligger på djupet af all mysticism. Då inemot 10,000 qväkare förklarade sig för honom, bildade motpartiet ett samfund af s. k. evangeliska vänner (Eng. evangelical friends), som genom att erkänna skriftens normativa auktoritet sökte ett värn mot rationalistiska och panteistiska konseqvenser af läran om det inre ljuset. I England har qväkerismen, trots sina bekännares yttre välstånd, alltifrån senare hälften af 1700-talet befunnit sig i ett långsamt, men stadigt aftagande, och äfven i Amerika kan man åtminstone icke tala om någon tillväxt. I Norge (433 år 1875), Holland, Holstein och särskildt i Hessen hafva qväkarna till en tid vunnit anhängare. Qväkerismen räknar för närvarande ungefär 200,000 medlemmar, till största delen bosatta i England och Nord-Amerika. Nära beslägtade med den ursprungliga entusiastiska qväkerismen äro de s. k. Jumpers (se d. o.) och Shakers (se d. o.). H. W. T.