Räfsteting

Räfsteting (Fornsv. raefsta þing, af raefst; se Räfst), ting, der konungens domsrätt utöfvades. Huruvida i vårt land någon domsrätt ursprungligen tillkom konungen, derom hafva olika åsigter blifvit framställda. Det sannolika torde väl vara, att denna domsrätt småningom, i jämbredd med konungens stigande makt öfver hufvud, utvecklat sig ur hans rätt och pligt att frid hålla och lag styrka. I den äldre Vestgötalagen finnas endast obetydliga spår af en sådan konungens högsta domsrätt. Men redan i den yngre Vestgötalagen föreskrifves, att två raefsinga þing -- på hvilka sannolikt dom å konungens vägnar dömdes -- skulle hållas hvarje år. Och i Östgötalagen stadgas, att raefst (kunungx raefst) skulle hållas hvart tredje år. I Svealagarna är, ehuru ordet räfsteting ej i dem användes, konungens domsrätt, som utan tvifvel i sammanhang med edsöreslagarnas (se Ed-söre) utfärdande fick särskild betydelse, redan fullt utbildad och framträder i stor utsträckning. Om denna domsrätt gifvas vidare mer eller mindre utförliga bestämmelser i Skeninge stadga 1335, Upsala stadga 1344 samt Telge stadga 1345, i hvilken sistnämnda det föreskrifves, att, när konungen vill sjelf »sin raettaeraeting haldae vm alt riket», eller de, som konungens dom hafva, då skall det kungöras i hvart landskap sex veckor förut. Detta stadgande upptogs derefter i Magnus Erikssons Landslag þgm. B. 39, hvars innehåll angifves med följande ord: »Nu vm kunungx raefst huru hon aegher vara». Ingenting ger anledning att antaga, att i denna lag någon skilnad afses mellan konungsräfsten och rättaretinget. På dessa ting, till hvilka icke blott kunde vädjas från lägre domare, utan der konungens dom äfven omedelbart kunde sökas, afdömdes icke blott brottmål, utan äfven civila mål. I afseende på vissa mål, särskildt edsöresmål, hade konungstingen uteslutande kompetens. Konungen eller hans ställföreträdare dömde här med nämnd, hvilken med parternas och häradsmännens bifall utsågs af häradshöfdingen (som sjelf skulle sitta i nämnden) till ett antal af 12 män af häradet, af hvilka, enligt denna lags stadgande (þgm. B. 30), hälften skulle vara »hofmän» och hälften bönder. För öfrigt gifvas inga närmare föreskrifter om rättens sammansättning; och öfver hufvud voro formerna för utöfvandet af denna domsrätt tämligen obestämda. Det är emellertid möjligt, att den senare i Eriks af Pommern stadga 1413 gifna föreskriften att rätten i hvarje landskap skulle bestå af biskopen med två af hans kapitel, lagmannen och sex friborna frälsemän endast var ett närmare bestämmande af hvad förut iakttagits vid räfstetingen. -- I Kristofers Landslag göres skilnad mellan räfste- och rättareting. Dels stadgas det nämligen (Tgm. B. 9), att raefst eller landztingh skulle hållas åtminstone en gång om året i hvarje lagsaga. Kunde konungen ej sjelf närvara, skulle (Tgm. B. 10) biskopen och två af hans kapitel, lagmannen och två af riksens råd eller andra goda friborna män, som biskopen och lagmannen dertill taga i hvarje lagsaga, hafva makt att döma öfver alla de mål, som för dem till rätta komma. Dervid skulle de tolf i nämnden sitta, som svurit hafva efter konungsbalken, att rätt styrka öfver dem, som konungs ed bryta. (Härmed afses Kg B. 35: »Tolff scula waelias i laghsagu huarie, som raet scula styrkia och fulfölgia ofuer them som bryta moth konungs balkenom, oc om thera edh.») Dels stadgas (Tgm. B. 40), att, om konungen eller de, som hans dom hafva, vilja hålla raettara ting, då skall det kungöras i det landskapet med bref sex veckor, förrän det hållas skall. Derefter heter det (Tgm. B. 41), att vid dessa rättareting skall häradshöfding nämnd nämna tolf män af häradet, hälften hofmän och hälften bönder och landbor, goda bolfasta män, som vederdelomän och häradsmän säga ja till. -- Den sålunda genom lagens ord angifna skilnaden mellan räfsteting och rättareting synes emellertid icke i verkligheten hafva haft någon synnerligen stor betydelse. För öfrigt synas dessa konungsting öfver hufvud mot slutet af medeltiden mer och mer hafva råkat i förfall. Det blef i stället allt vanligare under loppet af det femtonde århundradet, att den högsta domsrätten utöfvades af konungen eller riksföreståndaren jämte rådet på herredagar eller rådsmöten, eller att rådet ensamt dömde konungens dom. Den känbara bristen på stadgad ordning och regelmässighet i rättskipningen föranledde slutligen, efter flere försök till införande af större stadga i den högsta domsrättens utöfning, hvilka mer eller mindre blefvo utan bestående påföljd, upprättandet af Svea hofrätt 1614. Och genom den följande året utfärdade Rättegångsprocessen kunna de gamla konungstingen sägas vara upphäfda, då det der (20. p.) heter, att »för thenne vår konungzlige hoffrätt och öfverste doom skola införas, cognosceras och ändtligen slijtas» bland annat »alle ärender, som aff konungens nämbd pläga ransakas och dömas å räfst eller landz-ting, thesslijkes å rättare-ting». Jfr F. Ödberg: »Om den svenske konungens domsrätt» (1875), och H. Blomberg: »Om Sveriges högsta domstols statsrättsliga ställning och betydelse» (1880). -- Om räfstetingen i Danmark se Kongens thing. I. L.