Ramée

Ramée [-me], Pierre de la (Petrus Ramus), fransk filosof och matematiker, f. nära Soissons 1515, erhöll magistergraden i Paris 1536, uppträdde sedan såsom lärare i filosofi derst., men blef snart, på grund af sina, med de maktegandes åsigter ej öfverensstämmande läror, förbjuden att föreläsa öfver denna vetenskap och måste inskränka sig till retorik och matematik. Slutligen blef han dock 1551 utnämnd till professor i dialektik och retorik vid universitetet i Paris. Sedan han 1562 öfvergått till calvinismen, utsattes han för svåra förföljelser, måste lemna Paris och kunde först 1563 återupptaga sin lärareverksamhet. Af fruktan för nya fientligheter företog han 1568 en resa till Tyskland och Schweiz, återvände till Paris 1570, men blef då förbjuden att föreläsa, samt lefde sedan uteslutande sysselsatt med literära arbeten, tills han under Bartolomeinattens blodbad (d. 23--24 Aug. 1572) mördades på anstiftan af en vetenskaplig antagonist, aristotelikern Charpentier. -- Redan vid 21 års ålder uppträdde R. såsom en bestämd motståndare till aristotelismen och skolasticismen med den då nästan kätterska satsen, att allt, hvad Aristoteles lärt, vore oriktigt, hvilken sats han vid en offentlig disputation på ett glänsande sätt försvarade. Också var hela hans följande vetenskapliga verksamhet riktad mot den skolastiska filosofien och i främsta rummet mot den aristoteliska logiken. I enlighet med den uppfattning han tillegnat sig genom studiet af Platons och Ciceros arbeten sökte han i stället sätta logiken i samband med retoriken, genom hvilken man enligt hans åsigt erhöll en bättre kännedom om tankeverksamheten än genom den traditionella logiken. Sitt logiska system utvecklade han närmare i Animadversionum in dialecticam Aristotelis libri XX (1534) och Institutionum dialecticarum libri III (1543). Den framställning han der gaf af logiken har i flere fall bibehållits ända till våra dagar. Särskildt förtjenar påpekas hans framhållande af den vetenskapliga metodens betydelse, hvarigenom han banade vägen för Descartes. -- Äfven inom matematiken uppträdde R. mot den i flere fall formalistiska metod, som genom Euklides' »Elementa» vunnit herravälde. Genom sina läroböcker Arithmeticae libri III (1555), Geometriae libri XXVII (1569) och Scholarum mathematicarum libri XXXI (1569) sökte han införa ett mera enkelt och lättfattligt framställningssätt af aritmetiken, algebran och geometrien samt inlade derigenom stora förtjenster om matematikens studium, ehuru visserligen bevisföringen en eller annan gång förlorade i stränghet hvad den vann i lättfattlighet. R:s ofvannämnda läroböcker utkommo i flere upplagor och användes länge vid universitetsstudierna, särskildt i Sverige, der de i Upsala bibehöllos långt in på 1600-talet. I den sist nämnda af dem förekommer äfven en kort framställning af matematikens historia, en bland de första af detta slag, som utkommit i nyare tiden. -- R:s vetenskapliga verksamhet sträckte sig äfven till flere andra områden. Så var han en varm försvarare af Copernicus' verldssystem, arbetade för de klassiska studiernas återupplifvande genom grekiska språkets införande vid de franska skolorna samt ifrade för franska språkets riktiga prononciation och stafning. Hans skrifter i grammatik, retorik, matematik, fysik, moral, metafysik, teologi och logik uppgå till mer än ett halft hundratal. Bland dem må här nämnas Scholae grammaticae (1559), Scholae physicae (1565) och Professio regia, hoc est septem artes liberales (1569). -- R:s anhängare bildade en särskild skola, hvilken vann, tillslutning icke blott i Frankrike, utan äfven i Tyskland och andra land. I Sverige fick ramismen insteg i slutet af 1500-talet först i Stockholms-kollegiet, derefter i Upsala, der Paulinus Gothus blef dess förkämpe och der den vann ett kraftigt stöd i dåv. akademikansleren Johan Skytte, dock under häftig opposition från andra professorer, särskildt Rudbeckius och Jonas Magni. Sedermera kämpade ramismen och aristotelismen med omvexlande lycka ända intill midten af 1600-talet. Efter Bacons och Descartes' framträdande började ramismen förlora sitt fotfäste och utträngdes småningom både i Sverige och det öfriga Europa. Jfr Waddington: »Ramus, sa vie, ses écrits et ses opinions» (1855)och Desmaze: »Petrus Ramus, sa vie, ses écrits et sa mort» (1864). G. E.