Rameau

Rameau [ramå], Jean Philippe, fransk musikteoretiker och kompositör, född i Dijon d. 25 Sept. 1683, död i Paris d. 12 Sept 1764, blef 1701 skickad till Italien och återvände derifrån såsom violinist i en teatertrupp. 1717 erbjöds honom en organistplats i Dijon, som han dock afslog för att söka sin lycka i Paris. Der fann han i orgelvirtuosen Marchand till en början en beskyddare, men sedermera en afundsman, som undanträngde honom, hvarför han måste rantaga organistsysslor i Lille och Clermont. Återkommen till Paris 1721, blef han snart ryktbar genom sin Traité de l'harmonie réduite à ses principes naturels (1722), som blef grundstenen för den moderna harmoniläran, utgaf några sonater och kantater samt blef organist vid S:te Croix de la Bretonnerie. Akademien uttalade sig gillande om hans teoretiska verksamhet, och genom generalförpaktaren La Popelinières förbindelser vann han äfven insteg vid Stora operan, der hans Hippolyte et Aricie gafs 1733 och följdes af 26 andra operor, bland hvilka Castor et Pollux, Dardanus, Les talents lyriques och Les indes galantes blifvit utgifna äfven i nyare upplaga. Dessutom komponerade han kantater, motetter och flere häften Pièces de clavecin. Af hans skrifter må nämnas, utom nyss omtalade epokgörande verk, Nouveau système de musique théorique (1726), hvari han vidare utvecklade sitt system, men äfven gaf sig in på ofruktbara matematiska spekulationer, som väckte mycken motsägelse, i synnerhet från encyklopedisterna, samt Génération harmonique (1737), hvari han rättfärdigade den af S. Bach införda tempererade stämningen. R. grundade sin teori på de naturliga aliqvot-tonerna och uppfann läran om ackordens ömvändning, hvilken genast accepterades, liksom hans uppbyggande af ackorden i terser. Mera motstånd väckte hans teori om grundbasen; och ehuru äfven den uttalade en framtidstanke, nämligen det moderna klangrepresentantskapet, kom honom likväl dess ensidiga tillämpning att förbise, att tonerna ega icke blott ett harmoniskt sammanhang (genom klangförvandtskap), utan äfven ett melodiskt (genom grannskap), hvadan det visst icke behöfver vara sant, att en sångare, som sjunger c--d, nödvändigt tänker sig ett g deremellan. Trots sina misstag och sin envishet i deras förfäktande, var R. likväl obestridligen harmonilärans egentlige grundläggare och en genialisk framtidssiare, t. o. m. i fråga om den nyaste dissonansläran. Som tonsättare riktade han företrädesvis harmoniseringen och instrumentationen med nya resurser. -- En systerson till R., likaledes kompositör och känd under benämningen Rameau neveu, har i en berömd karaktersstudie af Diderot framstälts såsom förkunnare af en egoismens och njutningslystnadens filosofi samt är äfven hufvudperson i Brachvogels skådespel »Narciss» (»Narcisse Rameau», 1856). A. L.