Randel

Randel, Andreas, tonsättare, föddes d. 6 Okt. 1806 i Ramdala socken (Bleking), efter hvilken han tog sitt namn (egentligen hette han Pettersson och var son af en torpare). Med en af en kringvandrande spelman skänkt violin, på hvilken han lärt sig spela polskor och psalmer, kom han 1818 till Karlskrona, der hans talang väckte uppseende och förskaffade honom gynnare, bl. a. friherre De Geer på Finspång, hvilken bekostade hans skolundervisning, till dess han 1821 med understöd af kronprinsen Oskar fick resa till Paris för att studera violinspel under Baillot och komposition under Cherubini. Försedd med ampla betyg, återkom han 1828 till Stockholm, der han genast fick anställning som violinist i hofkapellet, sedermera 1838 som andre och 1861 som förste konsertmästare, hvarjämte han 1844 blef violinlärare och 1859 professor vid Musikaliska akademien samt äfven flere år verkade såsom musikdirektör vid Andra lifgrenadierregementet och ledare af Par Bricoles sångkör. Död i Stockholm d. 27 Okt. 1864. -- »Randels sångmö har i allmänhet mera utmärkt sig för mildhet, stundom vemod, och hans melodier flöda mer af behag och grace än af originalitet. Som virtuos segrade han alltid genom sitt sant musikaliska och poetiska föredrag, och såsom lärare har han bildat flere goda violinspelare, hvilka med bifall uppträdt i konsertsalen» (Minnesteckn. i Mus. akad:s handl. 1865). R. komponerade eller arrangerade musik till 20 dramatiska stycken, bland dem Macbeth, Debora, Torkel Knutsson, Ung-Hanses dotter och Vermländingarne, skref flere orkesterverk (bl. a. en Jubelouverture), vidare 3 violinkonserter, 2 fantasier öfver svenska folkvisor, 3 stråkqvartetter och flere solostycken för violin samt tonsatte de allbekanta Snabba äro lifvets stunder, Ren sig qvällen synes höja m. fl. mansqvartetter äfvensom en mängd solosånger (bl. a. den fordom ofta sjungna Blomman är min vän). Den 6 Okt. 1886 aftäcktes af sällskapet P. B. -- som ännu årligen utför hans Barbarasång -- en minnesvård på R:s graf å Nya kyrkogården vid Stockholm. A. L.