Rapphönsslägtet, Perdix, zool., hör till underfamiljen fälthöns (Perdicinae) inom orrfoglarnas familj (Tetraonidae) af hönsfoglarnas ordning (Gallina) och foglarnas klass. Näbben är kort, vingarna kullriga och rundade, med tredje--femte pennorna längst, stjerten kort, men tydlig och bildad af 16--18 pennor, tarserna af medellängd, både framoch baktill med två rader plåtar och utan sporre, samt baktån kort. Rapphönan (mångenstädes kallad åkerhöna), P. cinerea, blir 29 cm. lång. Hannen är grå, vattrad med fina, vågiga, svarta tvärstreck, ofvan dessutom försedd med rostbrunaktiga, bredare tvärband och fläckar. Ansigtet, hakan och strupen äro brungula. Kroppens sidor bära stora, rödbruna tvärfläckar. Bröstet och magen äro hvita, det förra med en stor, hästskoformig, kastanjebrun fläck. Vingpennorna äro bruna, med bleka fläckar i båda fanen. Stjerten är rödbrun, med de fyra mellersta pennorna spräckliga af grått och svart. Benen äro ljusgrå. Honan har svarta (i st. f. rödbruna) tvärband på bakryggen och öfvergumpen samt otydligare eller ingen bröstfläck. Ungen är gulbrun, med bleka spolstreck på halsen, bröstet och sidorna, svartbrun, med gulaktiga och hvita längdstreck på hufvudet, samt har gulaktiga ben. Rapphönan häckar allmänt i Götaland och Svealand, sparsammare i Norrland ända upp i Jämtland och förekommer någongång ännu längre i norr; för öfrigt finnes hon i hela Europa, utom dess nordligaste delar, och i Mindre Asien. På Nya Zeeland har hon blifvit införd. Hon är en slättbygdens innevånare, men tycker mest om trakter, der skogsbackar, busksnår och häckar finnas och lemna henne skydd; sumpiga trakter skyr hon icke, om der blott finnas torrare, med träd eller buskar bevuxna fläckar. Rapphönan är mycket stationär, hvarför det vanligen dröjer länge, innan främmande individer invandra till ett område, der de hemmavarande blifvit utrotade. Dock heter det, att vandrande rapphöns uppträda hvarje år i Tyskland, och att de i norra Ryssland boende hvarje, vinter draga söderut. I Norge, liksom i Schweiz, går arten till en höjd af 1,000 m. öfver hafvet och har framträngt norr om Dovre fjäll. -- Eapphönan löper med stor snabbhet, flyger bullersamt och med hastiga vingslag, dock ganska snabbt, ehuru sällan långa sträckor i sänder. På marken förstår hon att med stor skicklighet gömma sig och är, äfven då hon trycker på en fullkomligt öppen och kal plats, synnerligen svår att upptäcka. I träd sätter hon sig icke, deremot kan hon simmande förflytta sig en kort sträcka, om hon kommer i vatten. Kapphönan är klok och försigtig, sällskaplig och fredlig, synnerligen öm mot maka och ungar. Kapphönsen lefva under sommaren, hösten och vintern i familjer; under den sistnämnda delen af året slå sig stundom sådana tillsammans. Tidigt om våren upplösa flockarna sig i par, och nu höres morgon och afton tupparnas läte. Enär dessa äro åtskilligt talrikare än honorna, förefalla ej sällan strider om dessas egande. Äggen, som vexla mellan 8--22. läggas i en liten fördjupning i marken och rufvas 21 dygn af honan. Under tiden håller hannen god vakt i närheten, varnar sin maka för annalkande fara och söker draga denna med sig bort. Ungarna vårdas med stor omsorg af båda föräldrarna, hvarvid fadern mera bevakar och varnar samt modern mera leder och skyddar dem. I sin tidigaste ålder förtära rapphönsen insekter, men sedermera äfven växtämnen och slutligen förnämligast sådana. Ända till skördetiden hålla flockarna sig hufvudsakligen i säden, derefter på stubbåkrar, i potatesoch rotfruktland, på grönrågen och de nyplöjda fälten; äfven ängar och skogsbackar besökas. Midt på dagen hvila rapphönsen sig; på morgnar och eftermiddagar äro de i rörelse för att söka sin föda. Vintern är för dem ofta en svår tid. Så länge barmark eller lös snö förefinnes, lefva de på grönrågen och rapsfälten samt slå sig då tämligen lätt fram. Öfverdrages snön deremot af hård skare, blir det för dessa foglar omöjligt att gräfva sig ned till marken, och det händer då, att de på stora sträckor alldeles dö bort af hunger och brist. Finnas enbuskar med bär i närheten, uppsöka foglarna dem och draga sig då lättare fram. Under stränga vintrar förlora de all skygghet för menniskor och komma fram ända till boningshusen. Man bör vid sådan väderlek lägga ut föda, säd o. d., åt rapphönsen, men äfven bereda dem gömställen mot deras många fiender bland rofdjur och rolfoglar, som snart infinna sig på de platser, der hönsen fodras. Rapphönsen göra aldrig skada, utan tvärtom nytta, derigenom att de förtära insekter och ogräsfrön. Fångade såsom små ungar eller kläckta af tamhöna, kunna rapphön sen blifva ovanligt tama och behagliga; men endast sällan, och blott om de få vara ostörda och hafva godt utrymme att röra sig på, lyckas det att förmå dem till fortplantning i fångenskapen.
Under det att tjädern, orren, hjerpen och riporna äro att anse såsom urinfödingar i Sveriges fogelverld, är rapphönan inkommen sent i tiden. Enligt äldre traditioner skall hon hafva blifvit inplanterad i Sverige under Gustaf I:s tid, men giltig bevisning saknas. Lika troligt kan vara, att hon, liksom en del andra fogelarter, söderifrån invandrat af egen drift. Visst är i alla fall, att hon icke trifves annanstädes, än der jordbruket vunnit en viss omfattning. Framför andra inhemska fogelarter kan hon derför kallas odlingens fogel. Såvidt kändt är, har hon dock ej i Sverige förr än på 1800-talet börjat förekomma i större mängd, tidigast i Skåne och på vestgötaslätten. Först på 1820--30-talet vardt hon någorlunda allmän i mellersta Sverige, och ej förr än under 1860--70-talet började hon inom de sydligare norrländska länen förekomma i beaktansvärd mängd, men har ännu ej fattat fast fot i Vesterbotten och Norrbotten. -- I anseende till sin betydande fruktsamhet skulle hon å större sädesbärande bygder säkerligen vara allmännare, än hon för närvarande är, såvida ej allt emellanåt ofördelaktiga vintrar, med stora snömassor och skare på snön, försvårade eller omöjliggjorde tillträdet till rågbrodden, som utgör hennes hufvudsakliga vinterföda, och dymedelst utsatte henne för hungersnöd, med den gifna följden att en förut talrik stam nedsättes till en mer eller mindre obetydlig återstod, som först efter åtskilliga år kan uppnå stammens forna styrka. Sådana olycksår för rapphönsen hafva exempelvis varit åren 1860, 1875 och i viss mån 1888. Ingen svensk fogel är så som rapphönan utsatt för denna periodicitet i fråga om tillgång, hvilken dock i ej ringa mån kan förebyggas genom omsorgsfull utfodring, när nödtid inträffar -- en jagtvårdsangelägenhet, hvars vigt alltmer inses och behjertas. -- Allmänt kändt är, att rapphönsen äro ett utmärkt villebråd. Vid rikligare tillgång är rapphönsjagten den mest gifvande och mest omtyckta fogeljagten i mellersta och södra Sverige. Den idkas företrädesvis af de bättre lottade samhällsklasserna och i Sverige liksom i största delen af det öfriga Europa endast med tillhjelp af hönshund, som uppsöker foglarna och »gör stånd» för dem, der de ligga dolda på marken, hvarefter de vid uppflygandet nedskjutas. Enligt k. kung. af d. 31 Maj 1888 är rapphönan inom Norrland och Kopparbergs län fridlyst fr. o. m. d. 1 Nov. t. o. m. d. 10 Sept. samt i öfriga delar af riket fr. o. m, d. 11 Nov. t. o. m. d. 10 Sept. C. R. S. J. W. L.