Råttslägtet (musslägtet), Mus, zool., hör till underfamiljen egentliga mössdjur (Murini) inom mössdjurens familj (Muridae), gnagarnas ordning (Glires) och däggdjurens klass. Öfverläppen är klufven, öronen nästan nakna och ganska stora. Framfötterna hafva fyra tår och en outbildad tumme, bakfötterna deremot fem tår. Kindtänderna aftaga i storlek bakåt; då de blifvit afnötta, bildar deras emalj mer eller mindre djupa veck. I hvarje käkhalfva finnas 1 framtand och 3 kindtänder. Af detta slägte äro 100--120 arter kända. De äro hemma i alla verldsdelar, men de i Nord- (möjligen äfven i Syd-)Amerika förekommande arterna hafva blifvit införda dit. Man skiljer vanligen mellan råttor och möss. Till de förra höra de gröfre, klumpigare och fulare, till mössen de lättare och finare byggda formerna. Hos råttorna räknar svansen 200--260 eller ännu flere fjällringar, hos mössen 120--180. Hos de förra utgör längden (svansen inberäknad) minst 30 cm.; hos de senare går den långt ifrån upp dertill. De till detta slägte hörande arterna äro lifliga och raska, klättra och simma skickligt, springa snabbt och kunna taga långa hopp. Själsförmögenheterna, särskildt list och förslagenhet, äro väl utvecklade. Af sinnena äro hörseln och lukten de skarpaste; äfven smaken är god. Mindre föremål, som dessa djur förtära eller söndergnaga, hålla de ofta mellan framfötterna. Enär de äro allätande och mycket glupska, förorsaka de ofta stor skada i husen, i trädgårdarna och på fälten. Deras glupskhet är stundom så stor, att de äta upp hvarandra eller sin afföda. De äro ilskna och stridslystna; ofta fördrifva eller utrota de större arterna sina mindre samslägtingar, och hannarna utkämpa sinsemellan häftiga strider om honorna. Råttornas och mössens förmåga att föröka sig är ovanligt stor; under den blidare årstiden, ja understundom äfven om vintern, yngla de flere gånger årligen och föda 4--12 blinda ungar i sänder, åt hvilka de tillreda ett varmt bo, och som de vårda ömt. I Sverige finnas fyra arter, hvilka särskiljas medelst nedanstående kännetecken:
A. Pannbenen med upphöjda sidokanter (råttor). 1. Öronens längd från yttre kantens bas är ungefär hälften af hufvudets längd. -- Svarta råttan, M. rattus. 2. Öronens längd från yttre kantens bas utgör ungefär tredjedelen af hufvudets längd. -- Bruna råttan, M. decumanus. B. Pannbenen utan upphöjda sidokanter (möss). 1. Interparietalbenets sidodelar afsmalnande och tillspetsade. -- Skogsmusen, M. sylvaticus. 2. Interparietalbenets sidodelar jämnbreda och trubbiga eller snedt afstympade. -- Husmusen, M. musculus.
Svarta råttan l. husråttan har svansen längre än kroppen, skallens bredd öfver de yttre öronöppningarna större än tredjedelen af dess längd samt kroppen 18,5 och svansen 20,5 cm. lång. Färgen är ofvan svartaktig eller svartgrå, undertill mörkt askgrå eller blågrå, utan skarp färggräns. Hvita färgförändringar träffas icke sällan. I Sverige förekommer denna råtta sparsamt i och vid människoboningarna i aflägsna skogstrakter ända upp i norra Svealand, men utrotas alltmera af följande art, af hvilken hon i allmänhet blifvit förjagad från städerna; dock förekommer hon ännu någon gång der, t. ex. i Stockholm. När svarta råttan först uppträdde i Europa är okändt; i de på Björkö befintliga lemningarna efter det forna Birka träffas ben efter denna art. I 12:te årh. fanns hon i Tyskland, och ända in i förra hälften af 1700-talet herskade hon ensam i Europa. Utom Sverige förekommer hon der och hvar i mellersta och södra Europa, i södra Asien, i Afrika, Amerika och Oceanien. -- Bruna råttan l. vandrareråttan har svansen kortare än kroppen, skallens bredd öfver de yttre öronöppningarna lika med en tredjedel af dess längd samt kroppen 24 och svansen 19 cm. lång. Färgen är ofvan gråbrun, med gulbruna och svarta stickelhår, under gråhvit eller smutsigt hvit med skarp färggräns. Arten förekommer talrikt i och vid hus fr. o. m. Skåne ända upp till Lappland. Sannolikt har denna råtta sitt ursprungliga hem i mellersta Asien, Persien och Indien. Hösten 1727 lär hon efter en jordbäfning hafva invandrat i stora massor till Europa öfver nedersta Volga och derifrån utbredt sig hastigt mot vester. År 1732 kom hon med fartyg från Indien till England. I Ostpreussen visade hon sig 1750, i Paris 1753; i Tyskland var hon allmän 1780, och i Sverige blef hon känd på 1790-talet. År 1755 kom hon till Nord-Amerika, och nu finnes hon utbredd öfver nästan hela jorden. I sitt lefnadssätt äro de båda nu nämnda råttarterna mycket lika; dock håller den svarta sig hällre i husens öfre delar (på vindar och loft), den bruna deremot på marken, i källare, kloaker m. m. Båda ega de en synnerlig förmåga att gnaga sig genom väggar och murar. Deras föda utgöres af organiska ämnen af allahanda slag, och de sky ej att angripa både mindre och större husdjur. Också är den skada råttorna anställa mycket stor, särskildt då de förefinnas i mer än vanlig (stundom ofantlig) mängd. De äro i hög grad närgångna och påflugna, tränga sig in i visthus, spanmålsbodar o. s. v.; äfven om bord på fartyg utgöra de en svår plåga. Råttorna äro sällskapliga djur, som ofta reda sig en gemensam bale och värma hvarandra genom att krypa tätt tillhopa. Stundom äro flere individer sammanvuxna medelst svansarna och matas väl af sina kamrater, enär de sjelfva ej kunna skaffa sig föda. Man har kallat sådana samlingar för »råttkonungar», och förr voro om dem åtskilliga sagor i omlopp. Äfven mot sjuka och ålderdomssvaga individer lära andra råttor visa sig medlidsamma och bära föda till dem. Otaliga äro de medel, som man användt till råttornas förminskande i antal. Fällor, snaror, gift och andra skadliga ämnen, kattor, råtthundar samt, af vilda djur, ugglor, korpar och vesslor förgöra en mängd; men det oaktadt hålla råttorna sig godt uppe i den ständiga kampen för tillvaron, ehuru de väl kunna nödgas rymma fältet der och hvar. -- I södra Europa har från Egypten inkommit den så kallade takråttan, M. alexandrinus, hvilken sannolikt är endast en varietet af den svarta, men till färgteckningen liknar den bruna råttan. -- Skogsmusen har bakfoten lika lång som underbenet, hufvudet jämförelsevis större, med längre och spetsigare nos än hos följande art, kindbågarna mycket smala samt kroppen 10--13 och svansen 10--12,5 cm. lång. Färgen är ofvan grågulaktig, stundom mera gråbrunaktig, med svarta spetsar på de längre håren; kroppssidorna äro ljusare gulgrå, med glesa, svarta hårspetsar, och längre ned nästan enfärgadt rostgula. Tvärs öfver bröstet finnes allmänt ett blekt rostgult tvärband; undre delarna äro hvita, med skarp färggräns. Arten förekommer talrikt i skogsmark och på åkerfält (stundom i boningshus) fr. o. m. Skåne till Lappmarken. För öfrigt träffas hon i hela Europa och vestra Asien. -- Husmusen (se d. o.) fanns redan i forntiden i Europa. Hon är godmodig och fredlig, nyfiken, klok och listig, odygdig och näpen i sitt uppträdande, men mycket skadlig, emedan hon gnager sönder eller drager bort föremål af allahanda slag äfvensom förtär eller snaskar ned matvaror och drycker. Katten är mössens värsta fiende, hvarjämte en stor mängd af dem faller offer för ugglor, små rofdjur, igelkottar och näbbmöss. -- Både råttor och möss hafva för sed att gömma undan födoämnen; särskildt skogsmusen plägar samla sig rikliga förråd. -- I Finland och Danmark, mellersta och södra Europa, Ryssland och Sibirien finnes dvärgmusen, M. minutus, hvars öron äro korta, rundade och innehållas 3 gånger i hufvudets längd; svansen är lika lång som eller något längre än kroppen. Färgen är ofvan grågulaktig, med starkt rostgul anstrykning, i synnerhet på hufvudet, länden och kroppssidorna; undre delarna äro hvita, med skarp färggräns. Kroppens längd utgör 6--7 cm. Arten lefver på åkerfält, bland säf och vass, på mossar o. s. v. samt bygger konstmässiga, öfvertäckta bon, hvilka fästas öfver marken på smärre växter, sädesstubb, skylar o. s. v. Möjligen finnes hon äfven i Sverige. C. R. S.