Rättslöshet

Rättslöshet, saknad af rättigheter. Antagandet af rättslöshet i den fullständiga och absoluta mening att en person skulle vara utan allt berättigande strider mot personlighetens begrepp och väsende. Men, då rätt (i juridisk mening) icke kan finnas utan ett samhälle, så kan faktiskt en sådan rättslöshet i verkligheten förekomma, om och såvidt menniskor lefva tillsammans, utan att någon verklig samhällsordning ännu kommit till stånd. Och äfven i det verkliga samhället tränger den grundsatsen att ingen person kan vara rättslös endast långsamt igenom. På tidigare kulturstadier är det ofta endast åt samhällets egna medlemmar, som (juridiska) rättigheter tillerkännas. Så voro för romarna i äldre tider medlemmarna af främmande folk och öfver hufvud de, hvilka icke tillhörde en romersk gens, i sjelfva verket fullkomligt rättslösa, såvida icke genom fördrag rättigheter blifvit dem tillerkända. Detta är väl ock det ursprungliga och hufvudsakliga upphofvet till slafveriet, i det att tillfångatagna medlemmar af främmande folk gjordes till slafvar och till en början betraktades såsom fullständigt rättslösa -- såsom ting --, äfven om de hos somliga folk redan tidigt faktiskt behandlades med större eller mindre mildhet. -- Vidare förekommer icke blott i äldre, utan äfven i senare rätt, att -- vanligen till följd af begångna förbrytelser -- en rättslöshet inträder för personer, som förut varit erkända såsom rättssubjekt. En nästan fullständig sådan rättslöshet innebar hos romarna Capitis deminutio maxima (se d. o.), hos germanerna (åtminstone enligt den äldre rätten) dens ställning, som blifvit förklarad fridlös (se d. o.). Och äfven hos folk med i öfrigt långt framskriden kultur finner man personer af lagen försättas i ett tillstånd, som mycket närmar sig fullständig rättslöshet, så t. ex. i den franska rätten den först på senare tider afskaffade mort civile (se Borgerlig död). -- I folkens rätt förekommer dessutom i allmänhet en relativ rättslöshet (en rättsminskning), som inträder på vissa grunder, särskildt såsom påföljd för vissa brott. En sådan rättsminskning, som rent af har den tekniska benämningen rättslöshet, finner man i medeltidens tyska rätt. Så betraktas enligt Sachsenspiegel såsom rechtelôs den, som drifver ett vanhederligt yrke, den, som blifvit öfverbevisad om groft brott, såsom stöld och röfveri, och den, som är oäkta född. Den, som var i denna mening rättslös, var ej vittnesför, kunde ej sjelf föra sin talan inför rätta, ej fria sig med ed samt ej vara eller hafva förmyndare. Äfven i svensk rätt förekomma dylika lägre grader af rättslöshet, ehuru denna benämning der ej användes. Så stadga våra äldre lagar, att den, som blifvit tillvunnen till brott af vissa slag (t. ex. att hafva flyttat råmärke in på grannens egor), skall aldrig vara þingxsbaeri, vitnisbaeri eller eþsbaeri. En rättsminskning af samma art är ärelöshet, som omtalas åtminstone redan i förra hälften af 1500-talet och ännu i 1734 års lag stadgas för åtskilliga slag af brott. Väsentligen till samma kategori hör äfven förlust af medborgerligt förtroende, som i nu gällande strafflag af år 1864 stadgas såsom påföljd för brott af vissa slag. I. L.