Borgerlig död. 1. Kriminalr. Enligt den äldre franske lagen medförde vissa brott jämte sjelfva straffet äfven den påföljden, att den brottslige förklarades för borgerligen död. Han förlorade derigenom rättigheten att förfoga öfver sin egendom, hvilken skiftades mellan hans laglige arfvingar, såsom om han aflidit och utan afseende på om han genom testamente annorlunda förordnat. Vidare kunde han icke genom arf, gåfva, testamente eller på annat sätt förvärfva egendom, icke afsluta något inför lag giltigt aftal, icke inför domstol föra talan hvarken för sig sjelf eller andra, icke vittna och icke ingå äktenskap. Om han förut var gift, ansågs äktenskapet upplöst. Mellan 1790 och 1810 var detta straff tidtals afskaffadt eller åtminstone i tillämpningen inskränkt; men sistnämnda år bestämdes genom "Code pénal" denna straffpåföljd för brott, som voro belagda med dödsstraff, straffarbete på lifstid eller förvisning (deportation). Genom en lag af d. 3 Juni 1854 blef den borgerlige döden afskaffad
i Frankrike och ersatt med en lindrigare straffpåföljd, benämnd "interdiction légale". Äfven i de land, hvilka i sammanhang med införandet af den franska lagstiftningen tillegnat sig ifrågavarande straffart (såsom Belgien, Holland, Italien samt åtskilliga tyska och nordamerikanska stater), har den efter hand blifvit afskaffad.
I Sveriges nu gällande brottmåls-lagstiftning förekommer icke någon straffart motsvarande den borgerliga döden; men i vårt lands äldre lagar finnes något liknande, näml. det för vissa svårare förbrytelser, särskildt de s. k. edsöresbrotten, bestämda stadgandet att den brottslige skulle "biltog läggas och dömas fridlös öfver allt riket". Sålunda skulle den biltoges lösa gods, sedan hans skulder blifvit gäldade, skiftas mellan jordegaren, konungen och häradet, och afkastningen af hans fasta egendom -- hvilken såsom en slägtens tillhörighet icke kunde förverkas -- skulle, såvida den ej åtgick till gälds betalande, utdelas till de fattige samt till kyrkor och kloster. Den biltoge fick icke taga arf, icke genom testamente mottaga eller bortgifva egendom och ej vittna. Ingen fick gifva honom föda eller husrum eller värja honom; blef han dräpt, fick han ligga ogild. Med andra ord: den biltoge var ställd utom samhällets skydd och kunde således sägas vara borgerligen död, om ock, till följd af de olika tidsoch samhällsförhållandena, de bägge straffen i mycket skilde sig från hvarandra. Jfr Akt, Bann, Biltog, Capitis deminutio och Fridlös.
2. Civilr. Om en person är borta, och man ej har någon underrättelse huruvida han varit vid lif under de sist förflutna tjugo åren; eller om han blifvit svårt sårad i krig; eller befunnit sig om bord på ett fartyg, då det förgicks; eller varit i annan lifsfara och man ej vet huruvida han blifvit räddad samt fem år förflutit sedan han veterligen var vid lif; eller om hans ålder, såvida han vore vid lif, skulle öfverstiga nittio år: så eger domstolen i den ort, der han sist hade sitt hemvist, att, på ansökan af den bortkomnes presumtive arfvingar, genom kungörelse tre gånger i allmänna tidningarna kalla den bortkomne att gifva sig till känna hos domstolen eller dess ordförande. Kommer han ej inom ett år från sista kungörandet, eger domstolen förklara, att "han skall för död anses", och förfares sedan med hans qvarlåtenskap, som om han aflidit. Om det sedan befinnes, att den sålunda för död förklarade är vid lif, skola de, som tillträdt hans egendom, återbära densamma. C. W.