René

René (Lat. Renatus), kallad den gode kung René, titulärkonung af Neapel, grefve af Provence, var andre son till hertig Ludvig II af Anjou och Jolanta af Aragonien samt föddes d. 16 Jan. 1409. Genom sitt gifte med Isabella af Lothringen fick han vid hertig Karl I:s död år 1431 rättsliga anspråk på detta hertigdöme, hvilket också konciliet i Basel tilldömde honom. Men hertigen af Burgund tog parti för R:s rival, grefven af Vaudemont; det kom till krig, och R. blef sina motståndares fånge. I fängelset mottog han år 1434 budet om sin äldre broders, Ludvig III:s af Anjou, död, hvarigenom dennes land, Anjou och Provence samt anspråk på Jerusalem, Neapel och Sicilien tillföllo honom. Efter drottning Johanna II:s af Neapel död 1435 bjöds honom Neapels krona. Hans gemål öfvertog tills vidare landets styrelse. Först 1438 anlände R. sjelf, som frigifvits 1437, till Neapel, men måste 1442 efter flere strider lemna det åt konung Alfons af Aragonien. Han slog sig då ned i Lothringen, men lemnade det snart åt sin äldste son, titulärhertigen Johan af Kalabrien, och flyttade till sitt land Anjou. 1465 kallades R. till Aragoniens tron, ett slags arf från modern, men hans ofvannämnde son kämpade förgäfves om densamma med konung Juan II af Aragonien. Konung Ludvig XI beröfvade R. 1473 Anjou, då R. för beständigt förlade sitt residens till Provence, der han dog i Aix d. 10 Juli 1480. R. var fader till Margareta af Anjou, drottning af England. -- »Kung René» var en stor vän af poesi, måleri och trädgårdskonst, ja han var äfven skald. Bland hans poetiska arbeten (utg. af Quatrebarbes 1845) må nämnas pastoralen Amours du bergier et de la bergeronne, den politiska allegorien Abuzé en court och framförallt Traité de la forme et devis des tournois, en liflig skildring af medeltidens tornérspel på vers och prosa, försedd med ypperliga miniatyrer af konungens egen hand (i Nationalbiblioteket i Paris). Kj.