Representant

Representant, statsr., ställföreträdare, en person, som föreställer en annan, som uppträder och för talan icke för sig, utan för den han representerar. Hvarje juridisk personlighet, hvarje samfund behöfver sådana ställföreträdare, ty hvarken den förra eller det senare kan personligen uppträda och handla. Den, som i privaträttsliga förhållanden eger utöfva ett sådant ställföreträdareskap, benämnes målsman, t. ex. för familjen. I de offentliga rättsförhållandena användes benämningen representant. Representantens ställning är den, att han på grund af lags bestämmelse och utan att kunna bindas af någon särskild instruktion under en viss lagbestämd tid och under gifna, i lag bestämda vilkor eger att med förpligtande kraft för den representerade i dennes namn fritt besluta. Representant skiljer sig från ombud deruti att detta ej eger förpligta den, som befullmäktigar honom, längre än gifna instruktioner utstaka, hvarjämte ombudet kan, när den, som befullmäktigat honom, principalen, så finner för godt, skiljas från befattningen. Medeltidens statsskick förblandade ombudsmanskap och representantskap, en förblandning, som äfven i den nyare tiden egt rum (jfr t. ex. Principalatsfrågan), ja ännu i dag begagnas ordet ombud såsom benämning på representanter. Så talas t. ex. om kyrkomötes ombud, i riksdagsbeslutet kallar representationen sig »svenska folkets valda ombud» och lands- och stadskommunernas representation kallas kommunaloch stadsfullmäktige. Först i Nord-Amerikas Förenta stater förekom ordet representant (»representative») såsom benämning på en folkrepresentant: den ena afdelningen af kongressen heter House of representatives. Med undantag af Belgien, der namnet representantkammare förekommer, benämnas i öfriga stater folkrepresentanterna med namn bildade efter benämningen på folkrepresentationen eller dess afdelningar, såsom riksdagsman, stortingsman, parlamentsmedlem, lord, senator, deputerad. -- Äfven i fråga om staten har, med den alltmera framträdande fordran på att maktinnehafvaren såsom sådan icke handlar för sig, utan för samhället i dess helhet, representationsprincipen allt mer och mer gjort sig gällande. I förhållande till utlandet framställer sig derför såsom en naturlig sak, att regenten eller regeringen handlar såsom statsrepresentant och sålunda för statens talan, förpligtar densamme och ingår aftal å dess vägnar. Äfven i inre statsrättsliga förhållanden uppträda regenten och regeringen samt deras organ såsom statsrepresentanter, och det är i denna egenskap de ega att göra statsmakten gällande. H. L. R.