Representation

Representation, ställforeträdareskap; offentlig föreställning på skådebana; samling af representanter (se Representant). Statsr. Då staten såsom person icke kan framträda och handla annat än genom representanter, ingår representation såsom ett väsentligt moment i den offentliga rätten, så snart samhällsmedvetandet utvecklat sig till insigt om statens och statsmaktens grund och väsende och om att maktinnehafvaren utöfvar sin höghetsrätt icke för sig personligen utan för samhället. Den nyare tidens stat, den konstitutionella, hvilar på representativ grund, är en representativ stat, och dess författning är en representativ författning. Denna det moderna samhällets representativa karakter visar sig ej allenast i den monarkiska, utan äfven i den republikanska staten. Enligt detta representativa författningssystem representera en stats regering och hennes organ, från dess högsta till dess lägsta ämbetsorgan, staten. Ej allenast regenten, utan domaren, som afkunnar hvad som skall i förekommande fall gälla såsom rätt, polisbetjenten och den menige soldaten, som sörja för allmän säkerhet, representera hvar och en på sitt sätt staten, när de handla å dess vägnar och i öfverensstämmelse med lag och rätt, göra dess vilja gällande, hvar och en inom sitt myndighetsområde. Men det är ej denna statens omedelbara representation, som afses. då man talar om den representativa statsförfattningen. För den medverkan af statsborgaren såsom sådan, hvilken erfordras för att statsmakten må kunna göra statsviljan gällande, och hvarförutan staten upplöser sig i en oorganisk massa, erfordras representativa organ, som kunna å folkets vägnar föra talan och, på samma gång de pröfva huru långt statens makt bör sträcka sig och den enskildes samhällspligt kan tagas i anspråk, äfven bevaka folkets intressen och tillse, att utöfningen af statsmakten ej öfverskrider de i lag bestämda gränserna. Sådan representation framträder inom rättskipningen i folkvald jury eller nämnd, inom kommunalförvaltningen i valda nämnder och fullmäktige, i delegationer, som representera särskilda medborgareklasser eller stånd, och förnämligast i den för folket såsom ett helt talande och handlande folkrepresentationen. Folkrepresentationen, hvilken företräder folket såsom en organisk enhet, uppträder i vissa hänseenden såsom en särskild konstitutionel makt i förhållande till regeringen, som i egenskap af statsrepresentation gör statsviljan gällande, och hon kallas derför äfven den andra statsmakten. Men dessa båda representationer äro ej från hvarandra skilda makter. Folkrepresentationen tillsammans med regeringen bildar i en mängd frågor gemensamt statsmakten. Konungen är medlem af det folk representationen företräder, och ämbetsmän kunna vanligen vara medlemmar af folkrepresentationen, hvartill komma på sina ställen konungavalda medlemmar af representationen. Vidare visar sig sambandet mellan regering och representation i rättigheten för regeringen att upplösa representantförsamlingen med förordnande om nya val samt att uppskjuta dess förhandlingar. -- Folkrepresentationen i sin rätta bemärkelse såsom en folkets intressen bevakande, folkets önskningar uttalande representativ församling har framträdt först i den moderna staten. Den var okänd för den gamla tidens republiker och äfven för medeltidens samhällen. Dessa hunno ej längre än till framställning af ständerförsamlingar, som i representationen inrymde hufvudsakligen sjelfskrifna aristokratiska element, nämligen adel, prelater och den högre borgareklassen. Dertill kom, att frågan gällde att bevaka icke det allmännas intressen, utan ståndens särskilda. Först sedan folkets förtroende, hufvudsakligen uttryckt genom val, erkänts såsom grund för representationen, och sedan representationen tillika fått till uppgift att bevaka folkets, ej särskilda stånds-, klass- eller ortintressen, kan man anse det representativa statsskicket grundadt. Den nyare statens representation skiljer sig från den antika statens folkförsamlingar deruti att de senare ej voro några folkorgan, som förmedlade statens offentliga och medborgarens enskilda intressen. Medeltidens ständer skilja sig från den moderna statens representation deruti att denna har sig uppdraget ålagdt såsom en offentlig pligt, hvarvid hon måste hafva för ögonen folkets och statens enhet och de gemensamma intressena, och ej såsom ett mandat till bevakande af det särskilda ståndsintresset. Medeltidens ständer utgjorde emellertid den plantskola, hvarur det representativa statsskicket utgick, förnämligast genom den utbildning, som det erhöll i England och, på republikansk grund, i Nord-Amerikas förenta stater. Representationen såsom en gällande konstitutionel princip, representativstatens begrepp och representativförfattningens princip hafva först genom Montesquieu blifvit införlifvade med det politiska medvetandet. Visserligen uppträdde Rousseau och förkastade hela principen, med uttalande af den satsen att den folket tillkommande suveräniteten ej kan representeras, lika litet som den kan öfverlåtas. Suveränen är la volonté générale (folkviljan) och viljan såsom sådan låter sig ej representera, hvadan folkets deputerade äro blott mandatarier, så att hvarje af dem antagen lag måste af folket sjelf, såsom de deputerades principal, gillas för att blifva gällande. Rousseaus åsigt har emellertid icke vunnit mark. De i Frankrike förda spegelfäkterier med densamma i form af plebiscit hafva icke ledt till något resultat; folkomröstningarna i Schweiz stå ej öppna för alla medborgare. Likasom folket i massa ej kan utöfva styrelsen öfver en stat, så ej häller folkrepresentationen. Dess hufvuduppgift är icke att regera, ty dertill lämpar sig ej hennes sammansättning eller verksamhetsordning. Detta visar sig äfven i den representativa republiken, som har sina från representationen skilda regeringsorgan. -- Representationens hufvuduppgifter äro: medverkan med regeringsmakten vid lagstiftning samt kontroll öfver regering och förvaltning. I afseende på representationens sammansättning, verkningskrets och arbetsordning hafva formerna gestaltat sig olika i olika land, alltefter den utveckling samhällsskicket erhållit, och dessa former böra vara afpassade efter hvarje stats egna förhållanden och skaplynne. Något allmängiltigt recept för fullt tillfredsställande representativa former finnes ej. (Huruledes i de olika landen dessa former äro på olika sätt danade se de under hvarje land förekommande redogörelserna. Se dessutom särskildt Parlament och Riksdag.) Det vanliga förhållandet i land med ordnadt konstitutionelt statsskick är att representationen är, efter Englands förebild, fördelad på två »kamrar» eller »hus», af hvilka den ena afdelningen innefattar mera demokratiska, den andra mera aristokratiska element. I flere stater har konungen i vidsträcktare eller inskränktare mån ett bestämmande inflytande på tillsättningen af representanter. H. L. R.