Reuterdahl [röj-], Henrik, ärkebiskop, teologisk och kyrkohistorisk skriftställare, föddes d. 10 Sept. 1795 i Malmö, der fadern var hårfrisör. Redan tidigt förlorade han sina föräldrar. Genom barmhertiga menniskors understöd och särskildt genom skolrektorn professor G. R. Ahlmans faderliga välvilja lyckades han dock fortsätta sina studier vid lärdomsskolan i Malmö, men måste redan under skoltiden såsom informator sjelf bidraga till sitt uppehälle. Student vid Lunds universitet år 1811, bedref han vid sidan af enskild lärareverksamhet sina gradualstudier med sådan framgång att han efter utmärkta lärdomsprof 1817 promoverades till filos. magister. Utan att vara utrustad med något öfverlägset snille, men i stället så mycket mera begåfvad med ett redigt förstånd och framförallt med fast och okuflig viljekraft, ådrog han sig snart sina lärares uppmärksamhet och anställdes redan på hösten 1817 som docent vid det presterliga seminariet i Lund. År 1821 uppfördes han på förslag till adjunktur i österländska språk samt utnämndes 1824 till e. o. adjunkt i teologiska fakulteten, 1826 till seminarieprefekt med Kärrstorps och Glostorps pastorat såsom prebende och 1830, vid jubelfesten, till teol. doktor. Han befordrades 1833 till förste teol. adjunkt och kyrkoherde i Uppåkra och Flackarp samt förordnades samtidigt till universitetets bibliotekarie, till hvilken befattning han utnämndes 5 år senare. Från den store Berlin-teologen Schleiermacher och den från honom utgångna reaktionen mot upplysningstidehvarfvets abstrakta rationalism hade K. mottagit kraftiga impulser och blef såsom teolog Schleiermachers förste, mera betydande lärjunge i vårt land, ehuru han aldrig slafviskt tillegnade sig sin tyske mästares läromeningar. Af många samtida i Lund blef R. förkättrad för »den schleiermacherska subjektivismen», men om han än till följd af de rådande tidsförhållandena kom att företrädesvis accentuera den kristliga subjektivitetens rätt gentemot en stel och ofruktbar dogmatism, har han dock i högre grad än Schleiermacher fulltonigt uttalat sin objektivt kristliga åskådning. På den teologiska vetenskapens område utvecklade R. en synnerligen omfattande skriftställareverksamhet, som gjort hans namn ansedt äfven utom fäderneslandets gränser. Åren 1828--32 och 1836--40 utgaf han i förening med J. H. Thomander »Theologisk Qvartalsskrift», och det är företrädesvis hans i denna offentliggjorda uppsatser, som röja de schleiermacherska åsigternas inflytande på hans religiösa åskådning. I anslutning till Schleiermachers betydelsefulla arbete »Kurze darstellung des theologischen studiums» lemnade R. i sin Inledning till theologien (1837) en historisk-systematisk framställning af teologiens begrepp och indelning (filosofisk, historisk och praktisk teologi) jämte anvisningar rörande metoden för det teologiska studiet, hvilket arbete visserligen på sin tid möttes med gensägelse, men likväl sedermera länge nyttjades vid de svenska universiteten såsom lärobok i teologisk encyklopedi och metodologi. En teologisk professur erhöll R. först 1844 vid 49 års ålder, då han utnämndes till professor i dogmatik och moralteologi vid Lunds universitet, hvilka ämnen han dock följande år, då han befordrades till förste teol. professor och domprost, utbytte mot kyrkohistorien. På grund af sitt anseende för praktisk duglighet kallades R. 1852 till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet, hvilken plats han 1855 utbytte mot biskopsstolen i Lund, hvarifrån han 1856 flyttades till Upsala såsom ärkebiskop. Omutligt samvetsgrann och pligttrogen, förstod han att såsom stiftschef vinna presterskapets tillgifvenhet och förtroende. Han dog i Upsala d. 28 Juni 1870. -- På den politiska banan verkade R. äfven på annat sätt än såsom ecklesiastikminister. Såsom ombud för Lunds stifts presterskap bevistade han ståndsriksdagarna 1844--51 och satt de derefter följande, utom riksdagen 1853--54, såsom sjelfskrifven ledamot af presteståndet. Vid de fyra sista var han ståndets talman. I politiken intog han alltid en mycket konservativ ståndpunkt och sörjde djupt öfver ståndsförfattningens afskaffande 1865. Vidare må nämnas, att han ledde förhandlingarna vid det första allmänna kyrkomötet 1868. -- Kyrkohistorien var R:s hufvuddisciplin. Redan genom sin afhandling De fontibus historiae ecclesiasticae eusebianae (1828) hade han, äfven i utlandet, väckt uppmärksamhet som en framstående kyrkohistoriker. 1833 vann han Vitt. hist. och ant. akad:s högsta pris för sin afhandling Öfversigt af den behandling, som det hedniska Sveriges historia erhållit före medlet af 17 årh. (i nämnda akad:s handl. 1839). Hans förnämsta vetenskapliga arbete är dock Svenska kyrkans historia (4 dlr, 1838--66), som behandlar svenska kyrkans historia t. o. m. år 1533. I detta arbete, som icke är något historiskt konstverk, utan snarare en väl ordnad, men kärf och torr sammanställning af en omfattande och kritiskt (i vissa fall alltför kritiskt) verkställd källforsknings resultat, följer R. den grundsatsen att i en strängt objektiv framställning låta endast rena fakta tala. Samma grundliga allvar och flärdlösa enkelhet, men torra och föga hänförande framställning, som karakteriserade R:s författareskap, kännetecknade ock den genom sin helgjutna personlighet vördnadsbjudande mannen såsom föreläsare och predikant. Naturligt är, att R:s lärdom och framstående ställning skulle tillskynda honom utmärkelser af flere slag. Så kallades han bl. a. till ledamot af Fysiografiska sällskapet i Lund (1823), af Vitt. hist. o. ant. akademien (1838, hedersled. 1853), Vet. soc. i Upsala (1843, hedersled. 1854), Vetenskapsakademien (1848) och Svenska akademien, der han 1852 höll sitt Inträdestal (»Sv. akad:s handl. ifrån år 1796», 26:te del. 1853) öfver ärkebiskop C. F. af Wingård. Jfr Genbergs mästerliga minnesteckning af R. i »Sv. akad:s handl.» (47:de del.) och A. N. Sundbergs förträffliga skildring af honom i »Lefnadsteckningar öfver k. Sv. vet. akad:s efter år 1854 aflidna ledamöter» (2:dra bandet 1878--85). I Lunds universitets bibliotek förvaras R:s äfven för hans samtids historia intressanta sjelfbiografi. H. W. T.
1. Reuterholm [röj-], Nils Esbjörnsson, friherre, ämbetsman, född d. 16 Sept. 1676 på Fiholms kungsladugård i Vestmanland, var son af landtbrukaren Esbjörn Pedersson. Han studerade i Vesterås och Upsala. 1697 anställdes han vid svenska ambassaden i Holland samt blef 1700 sekreterare vid svenska beskickningen i Hannover och 1704 vid svenska ambassaden i Polen under Arvid Horn. R. utnämndes 1706 till k. hofsekreterare i fält och 1707 till sekreterare i Krigskollegium, adlades 1708 (under namnet von R.) och blef 1710 krigskommissarie, hvilken syssla han förrättade ända till Karl XII:s död, ehuru han 1715 upphöjts till krigsråd. I sistnämnda egenskap öfvertog han 1719 styrelsen af Vadstena krigsmanshus, hvilken inrättning genom honom vann en betydande utveckling. 1732 förordnades han till landshöfding öfver Stora Kopparbergs län, fick 1735 friherrlig värdighet samt utnämndes 1739 till landshöfding öfver Nerike och Värmland. Sedan han på sin ålderdom blifvit blind, tog han i Nov. 1756 afsked ur statens tjenst och dog i Örebro d. 4 Dec. s. å. R. var af sin samtid högt aktad för redbarhet och duglighet och egde en betydande lärdom. Han brefvexlade med Leibniz och hade stora samlingar af handskrifter rörande svenska justitie-, hushållnings- och kyrkoväsendet. Vid Vetenskapsakademiens stiftelse, 1739, blef han en af hennes ledamöter. S. B.
2. Reuterholm [röj-], Esbjörn Kristian, friherre, riksråd, den föregåendes son, föddes d. 12 Mars 1710. År 1728 blef han e. o. kanslist vid Generalförrådskassakontoret i Krigskollegium samt 1729 i Justitierevisionen, men egnade sig derefter ej vidare åt tjenstemannabanan, med undantag af att han en kortare tid vikarierade såsom lagman i Skåne samt biträdde sin fader i skötandet af dennes landshöfdingssyssla. Deremot tjenstgjorde han vid hofvet, från 1739 såsom kammarjunkare och från 1744 såsom kammarherre och erhöll vid sitt afsked ur hoftjensten hofmarskalks titel. R. var en af Frihetstidens märkligaste personligheter, en verklig karakter, men af egendomlig beskaffenhet. Han var arbetsam, ordningsälskande ända till pedanteri, orädd, viljestark, ärlig i sin öfvertygelse och rättrådig, såvida han ej förblindades af partifanatism. Detta hände dock ej sällan, och då blef han oresonlig, hänsynslös och hätsk. Han synes hafva lemnat tjenstemannabanan för att egna sig åt jordbruk, som han med ifver bedref, först på Tunbyholm i Skåne och efter 1753 på Svidja (i Finland), der han skall hafva lefvat 7 år i fullkomlig afskildhet från verlden. Jämte jordbruket upptogo äfven literära sysselsättningar hans tid. Han var en ifrig skribent, ehuru hans stil var i hög grad omständlig och tung. Sina från fadern ärfda handskriftssamlingar ökade han med vidlyftiga egna, som han omsorgsfullt registrerade, men som 1758 gingo förlorade genom vådeld, och längre fram författade han en mängd uppsatser i politiska frågor. Först vid 1760 års riksdag började R. egna sig åt det politiska lifvet och framträdde såsom en ifrig »mössa». »Hattarnas» äfventyrliga krigspolitik, slöseri med statsmedel och korruption funno i honom en skoningslös domare. Han var en ifrig vän af Frihetstidens statsskick, och i öfverensstämmelse med dettas anda var hans uppfattning af friheten i hög grad aristokratiskt-byråkratisk. Men om han åt ämbetsverken fordrade auktoritet, så ställde han också stora anspråk på dem och var en obeveklig ifrare mot byråkratiskt sjelfsvåld. Sedan han i början af 1765 års riksdag väckt uppmärksamhet genom den stränga granskning han såsom medlem af bankodeputationen underkastade hattarnas hushållning med banken, inkallades han, vid hattväldets fall, d. 11 Sept. 1765, i rådet. Der befanns han emellertid alltför sjelfständig för att helt kunna gå i partidisciplinens ledband. Så t. ex. motsatte han sig den förföljelse, som mössorna läto öfvergå den för herrnhutism anklagade, men dittills af hattarna skyddade presten Rutström, och ådrog sig derigenom en skarp anmärkning af presterna och bönderna i Stora deputationens lagutskott kort före slutet af 1765--66 års riksdag. Vid ett par tillfällen tog han till och med konungens parti, när rådets pluralitet syntes honom träda dennes rätt för nära, och hans många anmärkningar mot ämbetsverken för försumlighet och andra tjenstefel torde äfven bland mössorna hafva väckt oro. Otvifvelaktigt var det R:s stränga rättskänsla, som i allmänhet gjorde sig gällande i dessa tvister, men stundom förleddes han af sin benägenhet för rätthafveri och af sitt despotiska lynne att sjelf kränka rättvisans kraf. I synnerhet blef detta fallet i hans strid 1768 med Kammarkollegium, som genom en dom i en jordatvist (det s. k. Cronackerska målet) syntes honom hafva förgripit sig på de adliga privilegierna och genom invändningar mot rådets af R. förestafvade slutliga utslag i målet retade denne till en ursinnig vrede. Under hattväldet hade mössorna plägat ogilla tillsättandet af utomordentliga domstolar såsom ledande till partiförföljelse, men nu genomdref dock R., att Kammarkollegium skulle lagforas inför en sådan domstol, nämligen en afdelning af hofrätten, bildad på sådant sätt att R. till bisittare deri lät utvälja de ifrigaste mössorna bland hofrättens ledamöter. Det missnöje denna sak uppväckte inom ämbetsmannaverlden torde i väsentlig mån hafva bidragit till mösspartiets snart derefter inträffade fall. Vid detta visade R. sig såsom en ifrig partiman. Han motsatte sig konung Adolf Fredriks yrkande (Febr. 1768) att en urtima riksdag skulle sammankallas för att afhjelpa den kris, som förorsakats af mössornas finanspolitik. Då konungen (Dec. s. å.) för att genomdrifva sin vilja afsade sig regeringen, ville E., att rådet ändock skulle regera med tillhjelp af namnstämpeln, och då ämbetsverkens »inaktivitetsförklaring» tvang rådet till eftergift, protesterade han mot de begångna »olagligheterna». Vid den under dessa omständigheter tillkomna riksdagen i Norrköping 1769 fingo hattarna öfverhanden, och R. blef då jämte sina meningsvänner inom rådet ställd till rätta för sitt förhållande både i den Cronackerska saken och i riksdagsfrågan. Orädd, såsom alltid, var han den ende af de anklagade, som försvarade sig, men blef liksom de öfrige afsatt. Då mössorna i början af Gustaf III:s regering återfingo makten, inkallades han å nyo, i Okt. 1771, i rådet, men störtades 1772 genom Gustaf III:s revolution. Under den akt af denna, som J. M. Sprengtporten utförde i Finland, blef R., som då vistades på Svidja, af Sprengtportens utskickade, fänriken Cosswa (M. Anckarsvärd), lockad ombord på dennes jakt och förd fången till Sveaborg. Enligt Sprengtportens uppgift behandlades han der med grannlagenhet, men enligt hans son (G. A. Reuterholm) ådrog han sig genom fängelserummets osundhet den sjukdom, som, sedan han inom kort blifvit frigifven. d. 20 Jan. 1773 ändade hans lif, på Svidja. Den bekanta partiskriften »Upplysning för svenska folket om anledningen, orsaken och afsigterna med urtima riksdagen 1769» har tillskrifvas R., men är antagligen icke författad af honom, S. B.
3. Reuterholm [röj-], Gustaf Adolf, friherre, statsman, den föregåendes son, föddes d. 7 Juli 1756 på Svidja, blef efter slutade studier i Upsala fänrik vid Vestmanlands regemente, men lemnade 1777 krigstjensten för att blifva hofjunkare och utnämndes 1778 till kammarherre hos drottning Sofia Magdalena. R. liknade sin farfader och fader i arbetsamhet, ordningssinne och lust för literära samlingar. Han liknade fadern äfven i partisinne, rätthafveri, hersklystnad och hämdgirighet; men under det att dessa fel hos fadern synas hafva varit en ensidig, men stark och manlig karakters förirringar, framträdde de hos sonen såsom yttringar af en öfverretad känslighet, som var mottaglig för de mest, olikartade intryck och ledde till nästan hysteriska utbrott likaväl af fruktan som af vrede. Med en dylik karakter var det naturligt, att R. skulle i hög grad påverkas af den känslosamhet, som under 18:de årh:s senare hälft förnämligast genom Rousseaus inflytande blef på modet inom literaturen, och han hängaf sig äfven åt den mystiskt-religiösa strömning, som gick sida vid sida med tidehvarfvets förståndsmässiga »upplysning» och i synnerhet framträdde i ordensvurmerier. Den förnämsta nyckeln till hans karakter utgör dock hans fåfänga. Af denna drefs han att vilja spela en politisk rol och anses såsom ett literärt geni, ehuru hans begåfning var medelmåttig. Den förmådde honom att i sin känslosamhet inlägga ett löjligt effektsökeri och vållade, att det behof af vänskap, som han affekterade, egentligen blef endast ett omåttligt begär efter smicker, och att, om den sårades, denna »sensibla själ» förvandlades till den hämdgirigaste tyrann, till en Robespierre i smått, såsom hans fiender ganska träffande sade, ty onekligen påminde han i mycket om denne samtida. Liksom Robespierre svärmade äfven han för Rousseaus frihetsidéer och helsade derför med hänförelse den franska revolutionens utbrott. Derutinnan var han dock offer för ett sjelfbedrägeri. Rousseaus och revolutionens frihetsideal var demokratiskt, men hos R. var bördsstoltheten ett i hög grad utmärkande drag. Också förbyttes hans beundran för den franska revolutionen i ovilja och fruktan, så snart han fått syn för dennas verkliga karakter. Den egentliga förklaringsgrunden till R:s frihetssvärmeri bör sökas i hans familjeförhållanden och -- fåfänga. Varmt tillgifven sina föräldrar och af dem uppfostrad i Mösspartiets grundsatser, kunde han aldrig förlåta Gustaf III 1772 års revolution, som beröfvat både hans parti och hans fader makten. Hans hat mot konungen tillväxte ytterligare derigenom att denne hvarken gaf något erkännande åt hans literära talanger eller fann honom lämplig för statsmannavärf (hans enda offentliga uppdrag under Gustaf III:s tid var, att han 1787 blef ledamot af General-tulldirektionen). Under dessa förhållanden slöt han sig naturligtvis med ifver till oppositionen mot Gustaf III, och förblindad af sitt hat, såg han till en början i de revolutionära teorierna ej en fara för aristokratien, utan blott ett medel att bekämpa den svenske »tyrannen». Vid riksdagarna spelade han dock ej någon framstående rol. Visserligen »njöt» han 1789 »den äran» att jämte åtskilliga andra adliga oppositionsmän blifva arresterad vid Förenings- och säkerhetsaktens framläggande; men han fick tillbringa sin korta fängelsetid i sin vän hertig Karls kabinett, och huru stor förbittring han än enskildt visade öfver Förenings- och säkerhetsakten, uppträdde han dock ej vid riksdagen mot densamma. Ja samtiden ville t. o. m. veta, att det var han, som -- af egennytta eller fruktan -- styrkte hertig Karl att öfvergifva oppositionen och uttala sig till förmån för denna lag. Efter 1789 års riksdag lemnade R. sitt »olyckliga fädernesland», besökte Paris, der han blef åsyna vittne till pöbeluttåget d. 5 och 6 Okt. 1789, Avignon, der han blef invigd i en illuminaterordens mysterier, och slutligen Rom. Återkommen 1790, föll han i uppenbar onåd hos Gustaf III, som misstänkte honom för förbindelser med den revolutionära propagandan, och han fann då för godt att 1791 åter företaga en utrikes resa, som å nyo förde honom till Rom. Der mottog han underrättelsen om Gustaf III:s mord, och nu hade omsider den stund kommit, som skulle gifva fullbordan åt hans ärelystnads drömmar. Sedan han 1782 upptagits i frimurareorden, hade han nämligen vunnit ett oinskränkt välde öfver Gustaf III:s lättledda och ärelystna broder hertig Karl förnämligast genom de mystiska tillställningar, åt hvilka de i det hemliga ordensväsendets hägn tillsammans öfverlemnade sig, och hvilkas vanliga innebörd var profetior om att hertigen skulle blifva Sveriges räddare och regent. Detta förhållande blef nu, då hertigen 1792 öfvertog förmyndarestyrelsen för Gustaf IV Adolf, medlet att för några år göra R. till herre öfver Sveriges öden. Redan 6 dagar efter konungens död hemkallade hertigen R. till sitt bistånd och sände honom respengar. Före sin hemkomst, d. 3 Juli 1792, blef R. öfverkammarherre hos enkedrottningen; omedelbart efter densamma utnämndes han till president i Kammarrevisionen och ständig medlem af hertigens konselj, hvars egentliga ledare han blef. 1793 förklarades han för »en af rikets herrar». R:s öfvertagande af makten åtföljdes af de vigtigaste förändringar: utfärdandet af en ny tryckfrihetslag (d. 11 Juli 1792), hvarigenom R. fick tillfälle att på en gång lägga i dagen sin frisinthet och bryta stafven öfver Gustaf III:s regeringsgrundsatser; konungamördarnas benådning; »Gustavianernas» aflägsnande från den högre förvaltningen och ersättande med medlemmar af oppositionen samt brytningen med Ryssland och närmandet till det revolutionära Frankrike. Omkastningen i Sveriges yttre politik synes dock mindre hafva varit ett verk af R. än af en annan hemlig ordensbroder, E. M. Staël v. Holstein. Denne hade nämligen redan före R:s återkomst förmått hertigen att öppna underhandling med den franske agenten Verninac. Ryktet härom synes hafva varit det, som förmådde Katarina II att söka hindra störtandet af Gustavianerna, hvilka höllo på Gustaf III:s förbund med Ryssland; men detta hennes tilltag att ställa sig emellan R. och hans hämd var antagligen orsaken till att han ej nöjde sig blott med öfvergifvandet af Gustaf III:s krigsplaner mot Frankrike, utan accepterade den af Staël v. Holstein inledda »hattpolitiken» i förhoppning att i Frankrike få ett stöd mot Katarinas inblandningsförsök och i franska subsidier en ersättning för de ryska, som genom brytningen med henne hotade att gå (och verkligen gingo) förlorade. Möjligen hafva äfven egennyttiga motiv medverkat till att R. öfvergaf sina familjetraditioner rörande den yttre politiken. Då Staël v. Holstein hösten 1792 afreste till Paris för att bringa det franska förbundet till stånd, hade han i uppdrag från »dem bland det svenska kabinettets medlemmar, som skaffat öfvervigt åt det franska förbundssystemet», att begära 1,200,000 livres, hvilka, såsom det hette, skulle användas till att bearbeta sinnesstämningen i Sverige för detta system. Men inom det svenska kabinettet var R. den ende, som då utom hertigen kände till den franska förbundsplanen. Af den begärda summan blefvo verkligen 300,000 livres utbetalda. Den 17 Maj 1793 erhöll Staël v. Holstein den franske utrikesministerns underskrift på en defensiv- och subsidieallians, men sedan Robespierre kommit till makten, vägrade den franska regeringen att ratificera densamma. Dess i stället framställda förslag om en neutralitetskonvention (med subsidier) mellan Sverige och Frankrike var en väsentlig orsak till det väpnade neutralitetsförbund, som R. och Stael v. Holstein förmådde hertigen att d. 27 Mars 1794 afsluta med Danmark. Men äfven denna gång drog den franska regeringen sig tillbaka, och så länge skräckväldet varade i Frankrike, blefvo alla försök att derifrån erhålla det utlofvade penningunderstödet fruktlösa. Upptäckten (Dec. 1793) af den s. k. armfeltska sammansvärjningen ökade R:s och Katarina II:s ömsesidiga fiendskap och kom den förre att åter göra ett försök hos Frankrike, sedan der mera ordnade förhållanden inträdt. Den 23 Apr. 1795 erkändes den franska republiken, och d. 14 Sept. s. å. afslöts med henne en allians, som verkligen inbragte Sverige en subsidiesumma. Då emellertid återstoden af de utlofvade subsidierna uteblef och Katarina hotade med krig, vågade R. ej längre trotsa henne, utan återupptog de försök han redan förut under hand gjort att genom en förlofning mellan den unge konungen och Katarinas sondotter Alexandra vinna kejsarinnan. Sjelf medföljde R. på den resa till Petersburg 1796, som skulle bringa förlofningen till fullbordan, men som i stället genom den unge konungens envishet ledde till dess brytande. Att R. med afseende på den inre styrelsen snart öfvergaf sina liberala åsigter (se Karl XIII) och hänsynslöst begagnade sig af den en våldsmakt, för hvars införande han så bittert klandrat Gustaf III, har sin förklaring dels i hans despotiska skaplynne, som, sedan han sjelf fått makten, ej tålde opposition af andra, dels i hvad ofvan anförts om hans ställning till den franska revolutionens idéer. Hans beryktade suspensionsdekret mot Svenska akademien (1795) berodde till stor del på hans harm öfver att han sjelf ej blifvit invald i detta samfund. Den inrikes fråga, som mest sysselsatte R., var emellertid den s. k. armfeltska sammansvärjningen. Onekligen var denna så till vida brottslig, som Armfelt och några hans vänner velat med Rysslands hjelp störta R., men, då det hela stannat vid blott lösa förslag, var saken i sjelfva verket en obetydlighet. Inför R:s sårade fåfänga och uppskrämda inbillning antog den dock de väldigaste dimensioner, och för att få tillfredsställa sin hämdlystnad skydde han inga medel och glömde hvarje hänsyn. Också har R:s förhållande i denna sak mer än något annat skadat hans rykte.
Gustaf IV Adolfs tillträde till regeringen, d. 1 Nov. 1796, gjorde ett hastigt slut på R:s välde. Han hade genom sitt pockande uppträdande ådragit sig den unge konungens missnöje, och denne ej blott beviljade hans öfverilade ansökan om afsked från alla sina ämbeten, utan förvisade honom (d. 2 Nov.) från hufvudstaden. Hans fall uppväckte en allmän glädje, ty genom sin fåfänga, despotism och hämdgirighet hade han gjort sig förhatlig för alla partier -- äfven för oppositionen, som dock genom honom i viss mån kommit till makten. R. reste nu utrikes, återkom 1797, men ådrog sig en ny förvisningsorder genom sin öppet visade ovilja mot konungen och blef äfven missnöjd med hertigen, emedan denne under dessa förhållanden vägrade mottaga honom. 1800 lemnade han åter Sverige och irrade sedan under flere år från land till land under namnet Tempelcreutz, plågad af förföljelsemani och rufvande på sitt hat och sin gäckade ärelystnad. Äntligen mottog han 1809 i Berlin underrättelsen om den händelse, efter hvilken han under denna sin »förföljelseperiod» feberaktigt längtat: Gustaf IV Adolfs afsättning och Karl XIII:s tronbestigning. Hans glädje grumlades visserligen genom nyheten att adelns privilegier blifvit inskränkta genom 1809 års »efter franskt mönster tillskurna eländiga» regeringsform, men han begaf sig dock nu (Aug. 1810) till Sverige, der han hoppades blifva riksdrots. Äfven efter osämjan med hertig Karl hade han stundom brefvexlat med denne, vanligen för att begära penningunderstöd, och sedan han anländt till Skåne, skref han och begärde att få råka honom. De män, som då ledde denne furste, fruktade emellertid, att R. skulle kunna återvinna sitt förra inflytande, och begagnade sig af den föga vördnadsfulla tonen i R:s bref för att hindra mötet. Svaret på hans bref blef en af statsministern L. v. Engeström utfärdad skrifvelse, som förbjöd honom att visa sig för den nye konungen, men lemnade honom fritt att för öfrigt vistas i Sverige. Utom sig af förbittring, ej minst mot sin forne höge gynnare, begaf R. sig då åter i landsflykt (Sept. 1810). Den 27 Dec. 1813 afled han, ogift, i Slesvig, enligt en sägen af förskräckelse öfver den svenska arméns inryckande i detta land. Den reuterholmska ätten utslocknade 1864. Jfr Sturzen-Becker: »Reuterholm. En fotografi» (1862), Schinkels »Minnen» och S, Boëthius: »Gustaf IV Adolfs förmyndareregering och den franska revolutionen» (i »Hist. tidskr.», 1888--89). S. B.