Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Rheum

Ämne: Växtsläkten och örter (korta släktartiklar) · Växter och botanik

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 1030–1032 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Rheum L., rabarber, bot., farmak., ett slägte med en mängd arter af mångåriga, storväxta örter, tillhörande företrädesvis Central-Asiens bergstrakter, der de hafva en mycket stor utbredning. Rötterna äro grofva, ofta greniga, köttiga, inuti gula pålrötter, från hvilka uppväxa stora, långskaftade, ofta handflikade blad. Stjelkarna äro manshöga, refflade och besatta med vanligen blott några få blad, till storlek jämförelsevis obetydliga och vid bladskaftets fäste försedda med hinnaktiga stipelslidor. Stjelken förgrenas upptill i blomspiror, sammansatta af klasevis ordnade blomtofsar, det hela bildande ytterst rika vippor af hvita eller gulhvita blommor, hvilka hafva sexbladig, färgad kalk, 9 ståndare (Kl. Enneandria L., nat. fam. Polygoneae) och 1 pistill, som består af 3 stift med ett trekantigt fruktämne, hvilket utväxer till trevingad enfröig frukt. Den äldsta i Europa odlade och äfven förvildade arten är Rh. rhaponticum L., hvars rotblad äro mycket stora, hjertlikt rundade, med utstående basflikar och skaften ofvan fårade, med afrundade kanter. Blommorna äro små, gröngula, samlade i en mycket stor vippa. Bladskaften, hvilka, likasom de flesta af växtens delar, innehålla organiska syror, hufvudsakligen oxalsyra, hafva sedan långa tider tillbaka varit använda till beredning af syrligt smakande sylt och andra anrättningar för bordets behof, hvarför ock denna art fått sig tillagdt namnet matrabarber. Detta namn användes numera för flere andra från Asien härstammande och i våra trädgårdar odlade arter, såsom Rh. undulatum L., Rh. Emodi Wall., Rh. compactum L., Rh. palmatum L. Af dessa hafva genom odling flere varieteter uppkommit, bland hvilka victoria-rabarbern f. n. anses vara den bästa. Dess röda bladskaft, allmänhetens »rabarberstjelk», användas såsom nyss blifvit anfördt. För medicinskt ändamål använde man förr roten af Rh. rhaponticum, radix Rhei rhapontici, europeisk rabarber, som icke bör förvexlas med den s. k. munkrabarbern, rad. Rhei monachorum, roten af Rumex Patientia L. och Rumex alpinus L., hvilka arter munkarna odlade och använde under namn af rabarber. Den nu officinella rabarbern, radix Rhei, asiatisk rabarber, förekom tills för ett par årtionden sedan i 2 handelsslag af olika värde, nämligen moskovitisk l. sibirisk rabarber (rad. Rhei moscovitici) och kinesisk l. indisk rabarber (rad. Rhei chinensis). Den förra fördes från Kinas norra gräns till det i Sibirien belägna Kiachta och vidare landvägen till Nisjnij-Novgorod, hvarifrån drogen sedan spreds i Europa. Af flere skäl tog emellertid rabarber tillförseln till Kiachta slut, och numera förekommer i handeln endast den kinesiska rabarbern, hvilken öfver Tient-sin, Kanton och hufvudsakligen, Sjang-hai sändes sjuledes till Europa. Man vet ej med bestämdhet hvilken eller hvilka Rheumarter lemna den asiatiska rabarbern, men håller för sannolikast, att det är Rh. palmatum var. tangutica. Kineserna kände rabarbern redan 3,000 år f. Kr. Rabarberroten uppgräfves under hösten, då vegetionen dör bort i de högdalar, der Rheumarterna växa. Rötterna skalas (»munderas»), klyfvas, torkas först på heta tegelstenar och uppträdas sedan på snören samt upphängas till ytterligare torkning i artificiel värme. Den kinesiska rabarbern, sådan han nu förekommer i Europa, består vanligen af en tät, tämligen tung rot med mycket olika form, beroende på olika sätt för skalning, klyfning och beredning för öfrigt. Ibland fås rabarberrot, åt hvilken genom svarfning gifvits en tapplik form. Ofullständigt skalad (»halfmunderad») rot har barkrester här och der qvarsittande. Sådana saknas alldeles å »helmunderad» rot. Rotstyckenas yta är alltid öfverdragen med gult pulver af roten. Om rabarbern i sitt inre är murken, mörkfärgad eller möglig, är den oduglig. Tvärbrottet af frisk asiatisk rabarber visar en egendomlig marmorering af omvexlande rödbruna märgstrålar och hvita vedknippen. För den äkta asiatiska rabarbern är särskildt kännetecknande det s. k. »strålklotsbältet», ett område, der märg- och vedstrålar hafva blifvit förskjutna i alla möjliga riktningar genom mellan dem uppträdande små klotformiga, masurliknande bildningar (»strålklot»), som äro ett slags sekundära stambildningar, i hvilka från ett centrum utgå åt alla håll små korta ved- och märgstrålar. Ett sådant strålklots tvärlinie är omkr. 2 mm. Rabarberrotens anatomiska byggnad är tämligen ensamt stående. Endast i Sumbulroten finnes i någon mån en liknande anordning af ved- och märgstrålar. Rabarbern har för de fleste en obehaglig lukt och smak samt färgar saliven gul och knastrar under tänderna genom sin rikedom på oxalsyrad kalk, som i den moskovitiska rabarbern bildar stjernformiga bållar, men i den kinesiska platta stjernor. Rabarberns vigtigaste beståndsdel är utan tvifvel krysofanet och dess sönderdelningsprodukt krysofansyran, hvilket ämne anses vara det hufvudsakligen verksamma vid den afforing af tarmkanalens innehåll, som rabarber kan åstadkomma. Dessutom finnas rheumgarfsyra, rheumsyra, phaeoretin, emodin m. m.

Af rabarber beredas flere preparat i Sv. farmakopén. Rabarber-extrakt (extractum Rhei) beredes genom sönderskuren rabarberrots utdragning med vatten och den erhållna lösningens afdunstning. Detta extrakt (50 d.), blandadt med jalapaharts (15 d.), hvit tvål (15 d.) och aloëextrakt (20 d.), benämnes i farmakopén extr. Rhei compositum. I alkalisk rabarberinfusion (infusum Rhei alkalinum) behandlas rabarbern med destilleradt vatten och koncentrerad sprit under medverkan af natriumkarbonat, hvarigenom erhålles en infusion, som kan bevaras längre tid utan att förderfvas. Rabarber-syrup (syrupus Rhei) består af en kall infusion (50 d.) på rabarber (10 d.) och natriumkarbonat (2 d.), hvartill sättes socker (90 d.). Besk rabarber-tinktur (tinct. Rhei amara) innehåller det i utspädd sprit lösliga af 10 d. rabarber, 2 d. Baggsöterot (rad. Gentianae) och 1 d. hvit kanel. Beskt rabarbervin (vin. Rhei amarum) har alldeles lika beståndsdelar, men är beredt med Sherryvin i st. f. sprit. Rabarber ingår dessutom i »Roséns barnpulver» (se d. o.). Rabarber är ett adstringerande och toniserande medel i liten dos (3--10 cg.), men lösande och afförande i större dos (0,5--2 gr.) och är ett medel, som ofta begagnas af i synnerhet äldre personer med trög afföring. O. T. S.