Rikskansler (se Kansler) var i Sverige under 1600-talet den till rangen fjerde af de fem höge riksämbetsmännen. Under medeltiden, från 1200-talet, var »konungens kansler» titeln på en person, vanligen en högre kyrklig funktionär, hvilken i egenskap af skrifkunnigt biträde gick konungen tillhanda vid utfärdandet af förordningar och underhandlingar med främmande makter. Under Gustaf I:s tid kallades han öfverstekansler och sedan 1561 rikskansler. Rikskansleren skulle expediera konungens (regeringens) befallningar och vaka öfver deras efterlefnad samt föredraga ärendena till afgörande hos konungen. Han utnämndes af konungen. Under Kristinas minderårighet brukade rådet utse innehafvare af de höga riksämbetena. I 1660 års R. F. stadgas, att de skulle tillsättas »med ständernas kommunikation och antagne betänkande». Med tiden uppväxte omkring honom till följd af göromålens ökning ett helt ämbetsverk, kansliet eller kanslikollegium, hvars chef han blef. Då regeringsärendena genom detta skulle föredragas och expedieras, blef det rikets förnämsta ämbetsverk och dess chef den mest betydande mannen i rådet, ehuru ej till rangen den förste. Enligt 1634 års regeringsform var han en af rikets styresmän i konungens omyndiga år eller under hans oförmåga att regera, hvarjämte det stadgades, att alla ordinarie rådssammanträden skulle anställas af honom. Genom kansliordningen af 1661 fick han rätt att å konungens vägnar föra ordet och framställa propositionerna i rådet, hvarigenom han blef ett slags premierminister. Han var dock på samma gång en förvaltande ämbetsman. Han ledde hela utrikespolitiken, och under honom sorterade dessutom flere grenar af den inre förvaltningen (se vidare Kansli). Ämbetet afskaffades 1680, och chefskapet i kanslikollegium ofvergick då till en kanslipresident (se d. o.). År 1792 upplifvade hertig Karl såsom riksförmyndare det gamla rikskanslersämbetet, men det indrogs åter 1799. De, som förvaltat detta ämbete, hafva varit: Konrad von Pyhy (»öfverstekansler» l. »Sveriges rikes ärkekansler», 1538--43), Nils Gyllenstierna (1560--90), Erik Sparre (1593--1600), Svante Bielke (1602--09), Axel Oxenstierna (1612--54), hans son Erik Oxenstierna (1654--56), Magnus Gabriel De la Gardie (1660--80) och Fredrik Sparre (1792--97).
I Danmark var konungens kansler likasom i Sverige under medeltiden nästan alltid en andlig och hade samma befogenhet som i Sverige samt dessutom att å konungens vägnar öfvervaka rättskipningen. Sedan konungens domsrätt i slutet af det 13:de och början af det 14:de årh. betydligt utvidgats, öfverlemnades rättskipningen åt en särskild kansler, som till skilnad från den kunglige kallades »rikets kansler» och alltid var en lekman. Han räknades till riksämbetsmännen, men hans tjenst omnämnes ej i handfästningarna bland dem, som alltid skulle vara besatta. Han utnämndes till en början af konungen ensam, men i Fredrik III:s försäkran (1648) föreskrefs, att vid hvarje inträffande ledighet skulle konungen taga en af de tre, som rådet satte på förslag. Genom 1660 års statshvälfning upphörde rikskanslers värdigheten i dess gamla form. De senare kanslererna, såsom Peder Griffenfeld, voro rikets första ministrar. -- Äfven Norge hade sin kansler från ungefär samma tid och med samma befogenheter som i Danmark. Kanslersämbetet bekläddes vanligen af prosten vid Mariakyrkan i Oslo. Ämbetet synes äfven i Norge hafva upphört efter 1660. -- I det gamla Tyska riket förde ärkebiskopen af Mainz titeln af riksärkekansler (T. reich-erzkanzler). Han företräddes af en riksvicekansler vid det kejserliga hofvet. Äfven i det nuv. Tyska riket kallas den högste ämbetsmannen rikskansler (T. reichskanzler). Om hans myndighet se vidare Tyska riket (Författning och förvaltning). -- I den Österrikisk-ungerska monarkien förde grefve Beust i egenskap af den förnämste gemensamme riksministern 1867--71 titeln rikskansler. Samma värdighet innehades i Ryssland af furst Gortjakov såsom ledare af utrikespolitiken 1863--82. K. B-n.