Riksmarskalk

Riksmarskalk (jfr Marskalk) är titeln på högste styresmannen för de svenska hofstaterna. Honom tillkommer högsta inseendet i fråga om etikett och ceremoniel samt öfver de till hofvet hörande departement och stater med afseende på ekonomi, polis m. m. Under honom hör förvaltningen af alla lustslott (med undantag af Tullgarn, Rosersberg och Herrevadskloster) samt af Arfprinsens palats och Djurgården. Riksmarskalken föredrager inför konungen de ärenden, som angå hofvet, samt eger att föreslå till antagande ämbets- och tjenstemän vid hofvet. Under hans ämbetes tillsyn hör slutligen Riddarholmskyrkans inre med hvad dertill hör, och honom tillkommer ordförandeskapet i Förvaltningen af f. d. kungl. Öfre borgrättens medel och i direktionen öfver k. hofstatens gratialkassa. Riksmarskalken, som utnämnes af konungen, bär predikatet excellens, innehar (enl. hofcirk. d. 23 Nov. 1885) rang näst efter statsministern och utrikesministern samt för (sedan 1617) såsom tecken af sin värdighet en med röd sammet beklädd och af en gyllene krona prydd staf, då han officierar vid högtidliga tillfällen (vid riksdagens öppnande och afslutande, vid kröningar, kungl. begrafningar och bröllop). Riksmarskalken åtnjuter lön (6,000 kr.). -- Titel riksmarskalk på högste styresmannen öfver konungens hof förekom i Sverige första gången 1607, då riksrådet Göran Klasson (Stiernsköld) utnämndes till riksmarskalk, och ämbetet, som räknades till de lägre riksämbetena, bekläddes derefter alltid af riksråd (hvarom stadgades i 1634 års regeringsform). 1680 ersattes riksmarskalkstiteln med Öfverstemarskalkstiteln, men återupplifvades 1772. Riksinarskalken, hvars utnämnande i alla tider varit konungens ensak, var ordförande i Borgrätten och efter dennas delning i Öfre borgrätten, tills borgrätterna 1844 upphäfdes.