Marskalk

Marskalk (-sjalk; Fr. maréchal, T. marschall, af Fornhögt. marah, häst, jfr Sv. märr, och scalc, tjenare, således urspr. »hästskötare», »stalldräng») betecknade under den äldre medeltiden en af riddarens tjenare, men har under tidernas lopp många gånger ombytt bemärkelse. I Frankrike kallades i äldre tider konnetabelns (generalens en chef) närmaste man maréchal de l'host (»härmarskalk») eller maréchal de camp (»fältmarskalk»). En »maréchal de camp» i konungens armé benämndes, till skilnad från sådana i andra feodalherrars tjenst, maréchal de France, »marskalk af Frankrike». Marskalkarna af Frankrike, hvilkas ämbete ända till Frans I (1515--47) var tillfälligt, men då började gifvas på lifstid, hafva alltsedan konnetabelsämbetets afskaffande (1627) innehaft den högsta värdigheten inom franska armén, under det titeln »maréchal de camp» gafs åt regementschefer, till dess den af revolutionen utbyttes mot »general de brigade». Marskalksvärdigheten upphäfdes 1792, men återinfördes af Napoleon 1804. För erhållande af denna värdighet fordrades att hafva vunnit ett slag eller intagit två fasta platser. Antalet marskalkar af Frankrike har varit olika under olika tider. F. n. (1886) finnas endast 3: Canrobert, Mac-Mahon och Le Boeuf (den siste utnämnd 1870), och maximum är bestämdt till 12. En omkr. 30 cm. lång, guld- och silfverbeslagen sammetsklädd staf, marskalksstafven, är utmärkelsetecknet för denna höga värdighet. -- Äfven i andra sammansättningar förekommer »maréchal» inom franska armén: maréchal des logis (sergeant), m. des logis chef (fanjunkare) och m. ferrant (hofslagare). -- I Tyskland stod marskalken ursprungligen i spetsen för den kejserliga hofhållningen och krigspolisen m. m. Hans ämbete blef med tiden ärftligt och innehades af hertigarna, sedermera kurfurstarna af Sachsen under titel »riksärkemarskalk» (reicherzmarschall). Han fungerade endast vid högtidliga tillfällen (såsom riksdagar, kröningar, då det ålåg honom att sörja för ordningen), medan tjensten vid hofvet förrättades af en »rikshofmarskalk», hvars ämbete äfvenledes med tiden blef ärftligt (inom familjen Pappenheim). Efter kejsarehofvets exempel infördes namnet marskalk såsom titel på vissa ämbetsmän vid de andra tyska furstarnas hof och sedermera äfven vid de nordiska (jfr Hofmarskalk, Marsk, Riksmarskalk), eller kom det att beteckna ordföranden vid en sammankomst af ridderskapet, såsom landtmarskalk (se d. o.) och adelsmarskalk (i Ryssland). Likasom i Frankrike betecknade ordet marskalk jämväl både i Tyskland och annanstädes en militärisk värdighet. Så kallades anföraren för Tyska ordens trupper ordensmarskalk och under 16:de årh. utnämndes kavallerigeneraler till fältmarskalkar. Med tiden betecknade i Tyskland fältmarskalk (generalfältmarskalk, riksgeneralfältmarskalk) innehafvaren af den högsta militära värdigheten, och äfven i Sverige har, sedan 1566, fältmarskalksvärdigheten utgjort högsta generalsgraden. -- Marskalkar kallas slutligen i allmänhet personer, som vid vissa högtidliga tillfällen (akademiska fester, konserter m. m.) åtaga sig att vaka öfver ordningen, anvisa publiken platser o. d. eller utgöra, jämte »tärnorna», ett brudpars följe.