Robusti

Robusti, Jacopo, italiensk målare, f. i Venezia 1519, d. derst. 1594, efter sin fader, som var färgare (tintore), vanligen kallad Tintorello, var en af de förnämste målsmännen för det venezianska måleriet under senare delen af 1500-talet. Han studerade först en tid i Tizians atelier, och med sina första verk visar han sig hylla skolans gamla stil. Men med sitt stormande lynne trängtade han efter ett af stark rörelse fyldt dramatiskt historiemåleri, och för att nå sitt mål studerade han Michelangelo samt kopierade gipsafgjutningar och modeller vid konstgjordt ljus för att göra sin venezianska formgifning mäktig att uttrycka hvilken uppgift som hälst och vinna nytt intresse genom starka ljuseffekter. Venezianernas sunda naturalism hindrade honom härvid att förfalla i den romerska skolans tomma manér, och han hade förmåga att frambringa storartade verk, när han gaf sig tid att genomföra dem. Men jämte anlaget för något stort och väldigt låg äfven en del råhet i hans känsla, och när dertill kom brist på konstnärligt samvete, blef resultatet, oaktadt all yttre storhet, rent af frånstötande. Denna ojämnhet gör, att R., med all sin häpnadsväckande talang, ej blef en af de store mästarna. -- Året 1560 bildar skiljegräns i hans verksamhet: före detta år torde han hafva målat de flesta af sina enstaka stående bilder, efter det var han uteslutande sysselsatt med tvänne stora cykler af målningar. Till de förra höra, utom stora fresk-dekorationer på de venezianska palatsens ytterväggar, hvilka bilder nu nästan spårlöst försvunnit, några tizianska stycken i Venezias akademi (Adam och Eva, Abels död och äfven den något frivola Äktenskapsbryterskan) samt i Pal. Pitti i Florens Vulcanus, Venus och Amor och en liten bild, Nedtagandet från korset, af mäktig verkan, vidare två väldiga, 15 m. höga målningar i koret till kyrkan S. Maria dell' Orto i Venezia: Gyllene kalfvens tillbedjan och Yttersta domen (1546). Men genuinast framträder R:s egendomlighet i S. Markus' underverk (i akademien i Venezia), som visar, huru en marterad slaf räddas ur sina bödlars händer af det hufvudstupa från himlen nedstörtande helgonet, och som för öfrigt bjuder på förkortningar af äfventyrligaste slag. För öfrigt finnas af honom religiösa och historiska framställningar i flere kyrkor och profanbyggnader i Venezia, likasom i dess akademi och i Europas stora gallerier, såsom i Madrid, Dresden, Berlin och Wien, samt en mängd mästerliga porträtt dels i de nämnda samlingarna, dels i de stora florentinska och i Dogepalatset. -- Från 1560 till sin död var han sysselsatt med prydandet af Scuola di S. Rocco, en brödraskapsbyggnad, ännu stående sådan, som den var, då den fullbordades 1550. Han utförde der 56 till en del kolossala målningar, i hvilka han framställt den heliga historien med hänsynslös naturalism, men ock med obestridlig verkan. Den förnämsta bland dessa bilder är den stora Korsfästelsen (i Sala dell' Albergo); utmärkta äro äfven Betlehemitiska barnamordet, Magdalena i öcknen och takmålningen Kopparormen (i stora salen). Den andra följden af massmålningar befinner sig i Dogepalatset, der R. målat till omfånget mera än Tizian, Veronese och öfriga i dekorationen af de många salarna deltagande målare. Han utförde stora allegoriska takmålningar, mytologiska väggbilder, som höra till de bäst målade, votivbilder med doger, som af helgon föreställas för de himmelska härskarorna, m. m. samt sin största och en af sina sista målningar, den oerhörda framställningen af Paradiset, en förvirrad, väldig massa af änglar och helgon, målade i idel ljus, men med en mängd härliga hufvud på den klara grunden. Slutligen finnas af honom på alla altaren i S. Giorgio Maggiore slarfviga bilder, som »lända honom till evig skam» (Burckhardt). -- R. hade en dotter, Marietta, en af de mest lefvande konstnärinnor på den tiden, som dog 30 år gammal 1590, och en son, Domenico (f. 1562, d. 1637), som var en korrekt, men medelmåttig historiemålare. C. R. N.