Rofdjuren l. de köttätande djuren, Ferae l. Carnivora, zool., bilda en i allmänhet väl begränsad ordning inom däggdjurens klass. Lemmarna äro fyra till antalet, utan motsättlig tumme, försedda med klor och alla af vanlig form. Tänderna hafva slutna rötter och äro af tre slag: framtänder, hörntänder och kindtänder. Af framtänderna, som äro 6 till antalet, äro de mellersta minst. Hörntänderna äro kägelformiga och högre än de andra; de i öfverkäken befintliga äro skilda från framtänderna medelst en lucka, hvari de undre taga plats vid käkarnas sammanslutande. Kindtänderna hafva dels spetsiga och skärande, dels trubbiga kronor, äro till antal och form vexlande, utgöras (åtminstone i endera käken) af såväl falska som äkta tänder och hafva i hvarje käkhalfva merendels en s. k. roftand, som i allmänhet igenkännes derpå att hon i öfverkäken är den sista falska och i underkäken den första äkta kindtanden samt dessutom ofta af betydligare storlek eller försedd med högre och skarpare spetsar. Bakom roftanden finnes (stundom dock ej i underkäken) en, ett par eller någon gång tre, med trubbig äfvensom mer eller mindre utbredd och knölig krona utrustade kindtänder (knöltänder). Pannbenen bära större eller mindre bakre ögonhålsutskott, som dock mycket sällan (hos de svenska arterna aldrig) helt och hållet omsluta ögonhålorna baktill. Mellanhjessben saknas merendels. Mellankäkbenen nå högst sällan intill pannbenen och sträcka sig aldrig så långt tillbaka som näsbenen. Underkäkens ledknappar äro tvärställda och valsformiga samt medgifva rörelser endast i lodrät riktning. Antingen äro nyckelbenen outvecklade, eller ock saknas sådana. Underarmens båda ben äro fria, och underbenets hafva icke sammansmält med hvarandra. Stora hjernan har tydliga, men få vindningar. Magen är enkel och tarmkanalen kort, med mycket liten blindtarm eller ock utan sådan. Lefvern är delad i flere flikar, och gallblåsa finnes alltid. Spenarna äro flere samt vanligen belägna på både bröstet och buken. -- Rofdjurens byggnad utvisar i allmänhet styrka och vighet, merendels äfven snabbhet, hvilka egenskaper för dem äro af stor betydelse vid bytets gripande. Isbjörnen lär vara det största bland alla nu lefvande arter i denna ordning, hvars flesta former äro af medelmåttig storlek, och till hvars minsta vesslorna höra. I allmänhet hafva rofdjuren en smärt och långsträckt, företrädesvis för gående och springande, stundom äfven för klättrande afpassad kropp. Benen äro väl utvecklade. De flesta arterna trampa vid gåendet blott med tårna på marken (tågångare, digitigrada), andra med hela fotsulan (hälgångare, plantigrada), andra deremot med både tårna och mellanfotsbenen. Klorna äro mer eller mindre spetsiga och krökta samt kunna hos många arter dragas in helt och hållet eller till en del. Nosspetsen är bar. Ögonen vexla i storlek, men äro i allmänhet väl utbildade. Ytteröronen äro tydliga, dock ej sällan små. Kroppen beklädes af en till längden, tätheten och finleken vexlande hårfäll. Svansen är ofta lång, stundom medelmåttig, t. o. m. kort. Hos ganska många rofdjur finnas i närheten af analöppningen särskilda körtlar, som afsöndra ett ofta mycket illaluktande ämne. Ungarna äro vid födseln blinda och hjelplösa. Rofdjurens näring utgöres företrädesvis af varmblodiga, af dem dödade ryggradsdjurs kött och blod; dock gifves det arter, som föredraga kräldjur, amfibier och fiskar, eller som (t. ex. hyenorna) nära sig af as eller (t. ex. björnarna) äro allätande. På grund af födoämnenas beskaffenhet vexlar tarmkanalen i längd: mellan 3--4 gånger kroppens längd hos kattdjuren och 8 gånger hos björndjuren. För att kunna uppsöka och bemäktiga sig sitt byte äro rofdjuren utrustade med väl utvecklade sinnesförmögenheter, hvarjämte de visa en ganska hög grad af intelligens, parad med list och blodtörst.
Rofdjurens ordning räknar flere än 320 arter och är utbredd öfver hela jorden; i Australien förekommer likväl blott en enda form, nämligen dingon. Deras uppgift i naturens stora ekonomi är att genom dödande af en mängd andra, i synnerhet växtätande, djur vidmakthålla en behöflig jämnvigt mellan alstring och förbrukning i naturen äfvensom på nämnda sätt begränsa en del djurarters alltför stora tillväxt i antal. För menniskan blifva somliga rofdjur skadliga genom att döda tama eller för henne nyttiga vilda djur, stundom genom att förgripa sig på henne sjelf; andra deremot äro nyttiga för menniskan genom att förgöra för henne skadliga djur, t. ex. gnagare m. fl. -- Enär de enkla, med slutna rötter försedda, på här ofvan angifna sätt fördelade och byggda tänderna äro rofdjurens mest utmärkande morfologiska kännetecken, synes den vexlande beskaffenheten hos deras tandbyggnad framför andra kännemärken lämplig att läggas till grund för ordningens fördelning i underafdelningar och slägten, detta så mycket mera, som dessa förändringar nästan alltid stå i sammanhang med andra sådana i rofdjurens öfriga byggnad. En på nämnda grund fotad indelning af förevarande ordning är nedanstående, af professor W. Lilljeborg upprättade.
A. Af äkta kindtänder finnes i hvarje underkäkshalfva blott en. 1. Ofvanför inre ledknappen på öfverarmsbenet finnes ett hål för armbågsarteren. a) Baktårna äro 4 och fötterna digitigrada. -- Kattdjur, Felidae. b) Baktårna äro 5 och fötterna plantigrada. -- Frettkattor, Cryptoproetidae. 2. Ofvanför inre ledknappen på öfverarmsbenet finnes icke något hål. a) Kindtänderna äro af tre olika slag. -- Hyendjur, Hyaenidae. b) Kindtänderna äro alla af ungefär samma form (den bakersta i öfverkäken dock trubbigare), små och glesa. -- Zibethyenor, Protelidae. B. Af äkta kindtänder finnas i hvarje underkäkshalfva två stycken. 1. Hvarje öfverkäkshalfva eger en äkta kindtand. -- Vessledjur, Mustelidae. 2. Hvarje öfverkäkshalfva har två äkta kindtänder. -- Skunkdjur, Viverridae. C. Af äkta kindtänder förekomma tre i hvarje underkäkshalfva. 1. Roftanden är medelmåttig eller stor och försedd med skärande krona. Fötterna äro digitigrada. -- Hunddjur, Canidae. 2. Roftanden är liten och försedd med knölig krona. Fötterna äro plantigrada. -- Björndjur, Ursidae.
Rofdjuren uppträdde redan i tertiärformationens eocena afdelning med former, hvilka, enligt hvad deras tandbyggnad angifver, lefde af både animalisk och vegetabilisk föda. Den mest utvecklade familjen (kattdjuren) tillhör företrädesvis den nuvarande perioden i jordens utveckling, men representanter deraf hafva blifvit anträffade redan under miocentiden. C. R. S.