Roffoglarna, Accipitres, zool., bilda en ordning inom sittfoglarnas underklass (Insessores) och foglarnas klass. Näbben är kort och stark, öfverkäken försedd med lodrätt nedböjd, på undre sidan plattad spets och vid roten beklädd med en vaxhud; näsborrarna omgifvas af hårda delar. Vingarna äro stora och starka; underarmens stora öfre täckfjädrar bilda flere rader och räcka utom armpennornas midt. Tårna äro fyra, nämligen tre icke sammanvuxna framåt och en (ofta vändbar) bakåt. Klorna äro stora, krokiga, koniskt syllika och nästan trinda samt kunna böjas inunder tårna; baktåns klo är större än mellantåns och innertåns störst. Benen äro starka. Stjerten består af 12--14 pennor, och handpennorna äro 10 till antalet. Ehuru det stora flertalet bland foglar borde betecknas som rofdjur, enär sångfoglarna (att nu icke tala om vadarna och simfoglarna), hvilka vi vant oss att betrakta som de allra oskyldigaste, lefva till så stor utsträckning af andra djur, har man inskränkt benämningen roffoglar till blott en enda ordning (den här ofvan nämnda). Också framträder hos densamma rofgirigheten skarpare än hos de öfriga till klassen hörande. De allra flesta af dess arter lifnära sig nästan uteslutande af andra, mestadels varmblodiga djur, hvilka de lura på, förfölja och med klorna gripa på marken, i träden, luften eller vattnet, hvarefter de döda och sönderstycka dem med näbben; stundom förtära de äfven as. Osmälta delar af födan (t. ex. hår, fjädrar och ben) uppkastas i form af bollar. Man ser häraf, att rotfoglarna med hänsyn till sin näring äro fullkomliga motstycken till rofdjuren inom däggdjurens ordning. -- Hvad storleken beträffar, råder mycken skiljaktighet bland här förevarande ordnings medlemmar; somliga stå i detta hänseende tillbaka blott för några få struts- och simfoglar, andra äro föga större än en lärka. Af sinnena äro synen och hörseln högst utvecklade. Ögonen äro stora, i synnerhet hos nattroffoglarna, och hafva i sin fullkomligaste utveckling den inre rörlighet, som beror på det under namn af »kammen» kända utskott, hvilket sträcker sig från synnervens inträde i ögats botten stundom ända till linsens bakre kant. Till följd häraf kan ögats synkraft med lätthet lämpas efter olika afstånd. Hörseln är i allmänhet bäst utvecklad hos ugglorna. I afseende på själsförmögenheter utmärka roffoglarna sig för mod och djerfhet, list och förslagenhet, grymhet och blodtörst. Hos några, nämligen ädelfalkarna, är begåfningen sådan, att de kunna inöfvas till menniskans tjenst. Med hänsyn till röstens välljud stå roffoglarna deremot lågt, ty deras stämma är sträf och obehaglig. Roffoglarna äro utbredda öfver hela jorden på både större och mindre höjd öfver hafvet, fåtaligast på Söderhafvets öar. Företrädesvis uppehålla de sig i skogstrakter, men de förekomma äfvenledes på berg och slätter, öcknar och isfält, ja inne i sjelfva städerna. Många arter flytta mot vintern till varmare land, andra stryka blott omkring. Under dessa flyttningar följas stundom flere individer åt; annars lefva de enstaka eller parvis. Roffoglarna häcka en gång om året; båda könen hjelpas åt vid boets byggande. Honan, som nästan alltid är större än hannen, rufvar enligt regeln ensam äggen tre till sex veckor, men båda makarna vårda och bära föda till ungarna, som sjelfva taga mot henne samt kläckas seende och dunbeklädda. Boet bygges i träd, på klipputsprång, i murar eller ihåliga träd, mycket sällan på marken. De bon, som anläggas i träd eller på klippor, äro stora, vida och grunda samt begagnas merendels flere år å rad, hvarför de repareras för hvarje gång och till följd deraf blifva mycket höga. Många arter använda andra foglars, t. ex. kråkfoglars, storkars och hägrars, nästen. De roffoglar, som häcka i hål, nöja sig med ett mycket simpelt underlag; stundom hafva de intet alls. Parningen föregås af allahanda lekar, t. ex. präktiga flygöfningar, ofta äfven af gälla och ömma läten. Härvid utkämpa hannarna ej sällan häftiga, upprepade strider med hvarandra. Äggens antal vexlar mellan 1 och 10. Ungarna växa hastigt, och deras fjäderbeklädnad börjar snart utvecklas. Föräldrarna försvara modigt sin afkomma och förse densamma rikligen med föda. Till en början uppkastas denna i halfsmält skick ur de gamles kräfva, men utgöres sedermera af sönderstyckade djur. -- Bland roffoglarna lända somliga menniskan till nytta, andra till skada. Många bland dem förgöra en mängd skadliga gnagare och insekter, ormar och afskräden; andra deremot förgripa sig på tama djur, villebråd och nyttiga småfoglar. Alltefter som det ena eller det andra är händelsen, förtjena roffoglarna att skyddas eller förföljas. Utom menniskan hafva de endast få fiender, ty mot sådana hjelpa de sig med sin styrka och vighet. De hafva nämligen mycket stark och uthållig, ofta högligen snabb flygt, hvaremot de röra sig med ovig gång på marken.
De ungefär 550 nu lefvande arterna kunna fördelas på följande sätt:
A. Ögonen äro riktade framåt. Yttertån är vändbar. Nattroffoglar, Nocturni. Ugglor, Strigidae. B. Ögonen äro riktade åt sidan. Dagroffoglar, Diurni. 1. Baktåns klo är större än mellantåns, klorna spetsiga och hufvudet befjädradt. Falkartade roffoglar, Falconidae. 2. Baktåns klo är icke större än mellantåns. klorna trubbiga och hufvudet mer eller mindre naket. Gamartade roffoglar, Vulturidae.
C. R. S.