Rökelse

Rökelse, Hebr. lebonah, Arab. luban, Grek. libanos (hvaraf ordet olibanum, se d. o.), T. weirauch (»virak»), utgjorde enl. 2 Mos. 30: 34 en af beståndsdelarna i det rökverk, som förekom vid den judiska gudstjensten. Rökverk var i den mosaiska lagen föreskrifvet dels vid den dagliga gudstjensten, då detsamma tändes på rökaltaret i »det heliga» om morgonen före och om aftonen efter det dagliga brännoffret (2 Mos. 30: 7, 8), dels ock i sammanhang med åtskilliga spisoffer (3 Mos. 2: 1). Men det förekom äfven som en särskild helig handling, då öfverstepresten på den stora försoningsdagen frambar rökverk i »det allra heligaste» (3 Mos. 16: 12). Det hos judarna förekommande heliga rökverket, som vid dödsstraff icke fick användas annat än vid gudstjenstliga handlingar, bestod af följande ingredienser: nataf (myrradropp eller styrax), schekelet (skalet af vissa musslor, äfven kalladt sjönagel eller djefvulsklo), helbnah l. galban (en sorts gummi) samt lebonah (ren rökelse i egentlig mening), en dyrbar, välluktande, hvitgul kåda, som hemtades från de i östra Afrika och Arabien förekommande arterna af salakiträdet, Boswellia (se d. o.). Under det rökverket antändes i helgedomen, stod folket bedjande i förgården i enlighet med rökverkets sinnebildliga betydelse: framställandet af Guds folk såsom ett bedjande folk. -- I den äldsta kristna kyrkan var allt rökverk vid gudstjensten förbjudet. De, som under förföljelserna läto förmå sig att tända rökverk, bränmärktes med ett särskildt namn, thurificati, samt exkommunicerades. Först från det fjerde årh. blef det en alltmer gängse sed att använda rökverk i samband med gudstjenstliga handlingar, liksom ock detta bruk än i dag förekommer vid mångfaldiga tillfällen såväl i den romersk-katolska som i den grekisk-katolska kyrkan. J. H. B.