Roman (Fornfr. romant), hos medeltidens fransmän benämning på hvarje i vers- eller prosaform diktad berättelse med verldsligt ämne, hvilken var affattad ej på latin, utan på folkspråket (lingua romana); episkt diktslag, som innefattar omfångsrikare vittra prosaberättelser. -- Romanen framställer en kedja af händelser, hvilka måste sammanhänga med hvarandra episkt, genom personens enhet, ej dramatiskt genom handlingens enhet. I öfrigt binder romanen sig endast vid de allmännaste lagarna för den episka stilen (se Epos). I olikhet med epos uppfinner den sjelf sin hufvudperson, »hjelten». Dennes öde beror af makter, hvilka icke eller endast föga äro underkastade hans vilja, men i romanen äro dessa makter inga öfvernaturliga, såsom i epos, utan rent naturliga, om de än gerna må vara utstyrda med en viss hemlighetsfullhets slöja. Sådana makter äro t. ex. hans naturel, hans herskande lidelse, den omgifvande naturen eller menniskoverlden o. s. v. Romanen går både på djupet och bredden med teckningen af den enskilda karakteren och ger honom allmänmensklig betydelse. Den har tillfälle att i de minsta enskildheter återgifva den inre utvecklingen, känslors och tankars verld. I olikhet med folkepos håller den sig till en individs öden, men gifver på samma gång en fyllig bild af vissa lefnadsriktningar och kretsar, en omfattande kulturbild af sitt århundrade, ehuruväl icke en fullständig sådan, hvilket snarare är kulturhistoriens sak. Hjelten bör vara en bildbar, för intryck lätt mottaglig natur, för att kunna sammanknyta och påverkas af vidt skilda lifsförhållanden. Han gör sålunda sin bildningsgång, genomlöper erfarenhetens skola, och i denna hans uppfostran ingår vanligen kärleken såsom ett vigtigt motiv. -- Romanen söker att inom en prosaisk blifven verld tillkämpa poesien dess förlorade rätt. Till följd af sjelfva romanformens brist på konstnärlig begränsning händer det dock ofta, att prosan flödar in och breder ut sig, vare sig såsom nedtyngande tendens eller såsom skattande åt sinlig retelse eller åt en flackt hvardaglig smak. En annan afart är sensationsromanen, som för det hemskt nervspännande i förvecklingen offrar faktas logik och sannolikheten. Inom vissa gränser har dock visserligen det nyfikenhetsretande sitt berättigande i romanen. I stället för ödets och gudamakternas eller i allmänhet det underbaras ingripande, som hör till »maskineriet» i epos, trädde redan i senantikens och medeltidens romaner öfverraskande och sagolika händelser, egnade att framkalla spänning, och äfven den nyare romanen har funnit tjenligt att åvägabringa sådana spännande effekter genom att framställa sällsamma och dunkla karaktersproblem eller åtminstone låta karaktererna i början ega någonting hemlighetsfullt och sedan genom öfverraskande afslöjanden ur deras förgångna lif låta ett alltjämt växande ljus falla på dem. Den nyare romanen har ofta ett starkt dramatiskt tycke, och utvecklingen kan vara fullt tragisk. Den karakteristiska stilens lagar, hvilka romanen följer, kräfva af författarens konst, att personerna må förete stor individuel skiljaktighet i sättet att känna, tänka och tala. -- I den moderna tiden har romanen allt afgjordare trädt i stället för det egentliga epos. Liksom detta lämpade sig att afspegla enkla och lätt öfverskådliga tillstånd, påkallas romanformen osökt af den nyare tidens så mångförgrenade kultur med dess realistiska prosa i lefnadsförhållandena.
Romanen har framvuxit hos de mest skilda folk. I Österlandet förekommer den hos kineser, japaner, araber och perser. Den vesterländska romanen har sitt ursprung hos den senklassiska tidens greker, hvilka funno behag i prosaberättelser om älskande pars äfventyrliga öden och återförening. Den första verkliga romanen var biskop Heliodoros' intagande »Theagenes och Charikleia» (på 300-talet; den första, i hvilken förhållandet mellan älskande idealiseras). Anmärkningsvärda äro äfven Longos' herderoman om »Dafnis och Chloë» samt hos romarna Petronius' komiska roman »Satyricon» och Appulejus' fantastiska satir om den gyllene åsnan. Mera direkt härstammar den moderna romanen från medeltidens episka riddaredikt (jämte dennas upplösning i prosa) och från folkböckerna. Under medeltiden intog romanen hedersplatsen inom literatureri och åtnjöt en ofantlig folkgunst. Man hade romaner på vers, contes, fabliaux, religiösa romaner (Barlaam och Josafat, Legenda aurea) och framförallt den fantastiska riddareromanen (se d. o.), ett sjelfständigt alster af chevaleriets nya, kraftfulla anda. Riddareromanen fick sin humoristisk-ironiska afslutning i Cervantes' »Don Quijote», och samtidigt skapades, likaledes i Spanien, landstrykare- eller »skälm-romanen» (af Mendoza. Aleman, Quevedo). Herderomanen återupplifvades uti Italien genom Sannazaros »Arcadia» (1504). och fick en hedrad ställning i olika land. Af storslagnare kynne var Rabelais' (och Fischarts) satirisk-grotteska roman. I Frankrike fann man under 1600-talet behag i m:lle Scudérys, Calprenèdes m. fl:s långrandiga heroisk-galanta romaner, som under historisk mask bjödo tiden en spegelbild af dess egna känslor och tänkesätt. Vid sidan deraf skapade Scarron den komiska romanen. I samma land förherskade på 1700-talet den frivola sederomanen; dock anslogs en ädlare ton af Marivauax, Prévost d'Exiles och Rousseau. Under nämnda årh. fick romanen en rik utbildning i England: Swift utmärkte sig i den satirisk-grotteska arten, De Foe skapade reseromanen, Richardson den sentimentala familjeromanen, Goldsmith den humoristiska familjeromanen, Sterne den sentimental-humoristiska romanen, medan Fielding och Smollett utvidgade den komiska romanens område. Tyskarna visade en viss didaktisk förkärlek genom att odla den pedagogiska och filosofiska romanen, hvarjämte de lössläppte den för slutet af 1700-talet utmärkande känslosamhetens tårefloder. Hos dem möta två första rangens namn: Göthe, som gaf bl. a. ett mönster för äktenskapsromanen, och Jean Paul med sina rikt poetiska, men tunglästa humoristiska romaner. Walter Scott inledde ett nytt skede genom skapandet af den historiska romanen. (I denna art är hjelten vanligen en diktad privatperson, som drager starkaste intresset till sig, trots de historiska händelser och personer, som äro grupperade omkring.) Äfven genom sin massproduktion och sin sympatiska teckning af det lägre folket vardt Scott ett föredöme. Cooper gaf upphof åt den transatlantiska l. exotiska romanen; Marryat utbildade sjöromanen. Bulwer vann segrar både på karakters- och situationsromanens fält. Efter Julirevolutionen vardt den franska romanen förherskande med V. Hugo, Dumas, Soulié o. s. v. samt främst den psykologisk-sociala romanens store idkare Balzac och George Sand. 1830--40-talens roman var en tidsspegel i största stil och en makt i samhället. Bland mycket öfverspändt, tomt och fabriksmässigt finnas der många rena perlor. Såsom en reaktion mot de osunda företeelserna under nämnda skede (Sue, Féval o. dyl.) kan man betrakta Dickens' genomsunda humor, Thackeray, George Eliot, Auerbachs och George Sands folklifsskildringar. Vid sidan af tidsromanen (med fritt uppfunna händelser, förlagda till nutiden) är i senare tid den arkeologiska romanen (Bulwer, Kingsley, V. Rydberg, Ebers, Flaubert, Hamerling, Dahn) ganska uppburen, ehuru i densamma det konstnärliga intresset lätt nog tränges åt sidan af det populär-vetenskapliga. Familje- och guvernantromanen odlas i väldig omfattning i England, och på detta område hafva äfven svenskor utmärkt sig. Herderomanen har ersatts af byhistorien, skälmromanen dels af sensationsromanen, dels af kriminalromanen, en dålig afart, omtyckt i synnerhet i Tyskland. Den franska psykologisk-sociala romanen utmynnade under Andra kejsaredömet i äktenskapsbrotts- och demimonderomanen. Frivol njutningslystnad och brist på idealitet känneteckna densamma. Under senaste årtiondena har den förträffliga ryska romanliteraturen trängt igenom. Dess grundriktning är en själfull, pessimistiskt färgad realism med förkärlek för abnorma företeelser. Samma egenskaper visa fransmannen A. Daudets tidsskildringar, medan Zolas »vetenskapligt»-naturalistiska metod, som med våldsam koncentration genomför studier öfver någon särskild samhällsdetalj, på visst sätt betecknar ett återfall i platt, moraliserande nyttig-hetstendens. -- Ju mera den utvecklade samfärdseln mellan nationerna spridt den enas literära alster till den andra, dess mer ökad betydelse har romanen fått såsom nutidens verksammaste form för poetisk och halfpoetisk lifsskildring. Den bättre romanliteraturens uppfostrande, humaniserande inverkan kan ej skattas nog högt, medan detta diktslags dåliga alster äro i betänklig grad egnade att missrikta fantasien och karaktersdaningcn.
Bland svenska romanförfattare, som uppträdt med större framgång, märkas Mörk (Sveriges förste romanförfattare, f. 1714), Cederborgh, Palmblad, Almqvist, P. Sparre, Fredrika Bremer, Sofia von Knorring, Emilie Carlén, Wetterbergh (Onkel Adam), von Zeipel, Blanche, Ridderstad, Bjursten, Marie Sofie Schwartz, Rosa Carlén, V. Rydberg, Starbäck, Aurora Lovisa Ljungstedt (psevd. Claude Gerard), Strindberg och Victoria Benedictsson (psevd. Ernst Ahlgren). -- Af norska namn på detta område framstå Camilla Collett, J. Lie, Magdelene Thoresen, Kr. Janson, A. Kielland, K. Elster, Björnson, A. Garborg, af danska Ingemann, Hauch, Goldschmidt, Andersen, H. F. Ewald, Bergsöe, Jacobsen, Schandorph och Gjellerup. Jfr Novell.