Epos, Grek. (egentl. ord, berättelse) l. Episk skaldekonst, den hufvudart af poesi, hvilken i den sammanhängande berättelsens form framställer förflutna tilldragelser, diktade eller verkliga, till skilnad från dramat, hvilket låter händelserna och personerna sjelfständigt framträda såsom skeende och handlande. Från början var det hufvudsakligen forntida hjeltars bragder och märkliga krigshändelser, som gjordes till föremål för episk skildring, hvarför epos oftast är liktydigt med hjeltedikt, epopé eller heroiskt epos, så kalladt till skilnad från det idylliska epos, hvilket beskrifver det enskilda, företrädesvis det landtliga lifvets enkla och fridfulla förhållanden, och från det didaktiska epos eller lärodikten, hvilken, enär den icke nödvändigt behöfver framträda i berättande form; stundom endast oegentligt kan kallas ett epos. Till följd af den berättande formen är den episka diktningen långt mindre än dramat bunden af fordran på handlingens enhet och begränsning. Det kan erhålla ett långt större omfång och i sig upptaga episoder eller utförliga skildringar af biomständigheter och händelser, hvilka med hufvudhandlingen stå i ett mera löst och tillfälligt sammanhang, hvarjämte en viss bredd
och omständlighet i alla beskrifningar är ett för den episka stilen utmärkande kännetecken. Icke häller fordras ett strängt kausalsammanhang mellan handlingens moment eller en ur hufvudpersonernas egen sedliga karakter konseqvent fullföljd utveckling af handlingens fortgång och upplösning; fastmera är ett betydligt spelrum lemnadt åt yttre omständigheter, åt ödets och gudamakternas ingripande. De sistnämndas personliga uppträdande och deltagande i handlingen sprider öfver denna ett idealt ljus och användes derför äfven med förkärlek. Idealitet eller upphöjdhet öfver det alldagliga och tillfälliga är för öfrigt en af den episka diktartens förnämsta egenskaper. Dess "hjeltar" utgöra ett högre slägte än samtidens menniskor. De stå gudarna närmare och gälla ofta såsom dessas omedelbare eller medelbare afkomlingar. Dessa gestalter måste derjämte vara plastiska, d. v. s. de böra med full sinlig åskådlighet träda åhöraren eller läsaren till mötes. Ett hufvudvilkor för ett äkta epos är äfven att det framgått ur folkandens egen poetiska verksamhet; och af denna orsak rörer det sig hufvudsakligen kring sådana för nationens hela lif och utveckling epokgörande tilldragelser, i hvilka folket sjelf, företrädt af sina stormän (hjeltar och halfgudar), på ett verksamt och ärorikt sätt har deltagit. Denna karakter af egentlig folkdiktning hindrar naturligtvis icke, att det från folkets läppar samlade poetiska materialet kan af konstförfarne skalder hopfogas, bearbetas och ordnas till ett större, helgjutet konstverk. Dock bör, om resultatet skall blifva i allo lyckligt, skalden med afseende på sin allmänna lifsåskådning qvarstå på den ståndpunkt af omedelbarhet, hvarifrån de af honom behandlade dikterna utgått, eller, med andra ord, vara en tolk för folkets poetiska stämning och åskådningssätt. Äfven bör skaldens person så fullständigt som möjligt träda tillbaka och uppgå i hans verk, hvilket bör synas ega en sjelfständig och lefvande verklighet. Detta är hvad man kallar den episka stilens objektivitet.
Mer eller mindre betydande ansatser till episk diktning träffas hos nästan alla gamla kulturfolk (kineser, egypter m. fl.). Till högre utveckling synes denna diktart hafva kommit endast hos den ariska eller indo-europeiska folkstammen. Ett storartadt nationalepos eger den fornindiska literaturen i de båda omfångsrika dikterna Râmâyana och Mahâbhârata, i hvilka dock den episka skönheten allt för mycket lider intrång af den i det hela rådande formlösheten. Sin högsta fulländning nådde den episka diktningen hos grekerna. Såsom samverkande orsaker till detta lyckliga resultat äro att anföra en bragdrik sagotid och det redan tidigt väckta medvetandet af nationel enhet, en liflig och skapande fantasi samt medfödt sinne för ideal konstproduktion, ur hvilket tidigt framgick en poetisk teknik, som nådde den högsta grad af formfulländning, medan ännu det naiva och omedelbara åskådningssättet var orubbadt; slutligen ett formskönt och i hög grad bildbart språk, på hvilket den episka skaldekonsten redan i urminnes tid skapat sig en genom lugn värdighet så väl som genom kraft och omvexling fullt passande metrisk form, den daktyliska hexametern, äfven kallad det episka eller heroiska versmåttet. Detta i skaldekonstens historia ensamt stående sammanträffande af de mest gynsamma omständigheter har i de Homeriska sångerna (Iliaden och Odysséen) frambragt den fulländade typen af episk diktning. Iliaden skildrar, i kraftfull och högstämd ton, en vigtig och afgörande vändpunkt i krigshändelserna utanför Troja, detta storartade krigsföretag, i hvilket den helleniska nationen hade sammanslutit sig till en verldshistorisk kamp mot ett mäktigt asiatiskt grannfolk. Odysséen deremot framställer i mildare dager den råd vise och mångpröfvade hjelten 'Odysseus' irrfärder och mångfaldiga vedermödor på återvägen från Troja samt hans slutliga hemkomst och återvunna husliga lycka. Dessa sånger, i hvilka grekerna skådade den trogna och fullständiga spegelbilden af hela sin glada och sköna hjelteålder, hade på deras följande utveckling ett oberäkneligt inflytande. Ty de gällde för dem icke blott såsom mönster af episk diktkonst, utan tillika såsom den högsta auktoritet i religiöst, sedligt och politiskt hänseende. Efter mönstret af de homeriska sångerna uppstodo under de närmast följande århundradena åtskilliga episka skaldeverk öfver ämnen, hvilka till Iliadens och Odysséens innehåll ansluta sig såsom dels föregående, dels efterföljande. Dessa sånger, af hvilka endast obetydliga fragment finnas i behåll, bruka sammanfattas under den gemensamma benämningen cykliskt epos, emedan de åsyfta att tillsammans med Iliaden och Odysséen bilda en fullständig dikt-cykel (Grek. kyklos). Vid sidan af grekernas heroiska epos uppkom något senare ett didaktiskt epos, hufvudsakligen representeradt af Hesiodos' båda sånger, Theogonien samt Arbeten och dagar. Efter det sjette årh. f. Kr. hvilade i det hela den episka skaldekonsten, som undanträngdes och ersattes af den i stället uppblomstrande och efter förändrade tidsförhållanden mera lämpade lyriska och dramatiska poesien. Först under den alexandrinska tiden, då lärda studier manade till imitation af äldre skaldeverk, började episk diktning ånyo flitigt bedrifvas. Det alexandrinska epos är dock helt och hållet en konstprodukt och saknar såsom sådan alldeles den friskhet och ursprunglighet, som utmärker den homeriska sången. -- Det samma gäller äfven om det romerska epos, hvars förnämste representant är Virgilius. Dennes Aeneis (Eneiden), en imitation af Odysséen, vann emellertid, med hänsyn till ämnets fosterländska art, den sorgfälliga bearbetningen, diktionens förträfflighet och många enskilda drag af hög poetisk skönhet, ett rättvist erkännande såsom konstepos och framkallade bland skaldens landsmän en skara efterföljare.
Den vesterländska medeltiden erbjöd öfver hufvud ej någon gynsam jordmån för den episka skaldekonsten, och i dess riddareepos är det lyrisk-romantiska elementet vida öfvervägande. Ett undantag bilda dock de i 12:te årh. uppkomna stora germaniska hjeltedikterna Nibelungen och Gudrun, hvilka med afseende på
storslagenhet och nationel karakter fullkomligt ega de för det högre epos nödiga förutsättningarna, och hvilka man icke utan skäl brukat jämföra med Iliaden och Odysséen, i förhållande till hvilka de dock stå långt tillbaka genom sin brist på konstnärlig fulländning. Af det motsatta felet, eller en ända till grubblande konstighet drifven utbildning af den poetiska formen, lider deremot den österländska medeltidens mest berömda epos, den persiske skalden Ferdûsis (omkr. år 1,000) Schânáme (konungabok), hvilken på poetisk skönhet rika jättedikt bl. a. genom den oerhörda tidrymd (2,000 år), som den omfattar, saknar nödig enhet i kompositionen. Ett urgammalt folkepos af stort poetiskt värde är det finska Kalevala. -- Inom den italienska literaturen står på öfvergången från medeltiden till renaissanceperioden Dantes stora episka skaldeverk Divina commedia (Den gudomliga komedien). Till samma literaturperiod höra Tassos La Gerusalemme libarata (Det befriade Jerusalem), som med from hänförelse och framstående konstnärskap förhärligar korstågen, det närmast förflutna tidehvarfvets största tilldragelse, samt Ariostos Orlando Furioso (Den rasande Roland). Den af dessa italienska eposdiktare begagnade metriska formen är icke den gamla hexametern, utan nybildade rimmade versmått (terziner och ottave rime). -- Ur samtidens historia har äfven portugisen Camões (16:de årh.) hemtat ämnet för sitt epos Os Lusiadas (Lusiaderna), i hvilket han, med Vasco di Gamas upptäcktsresa såsom ledtråd och medelpunkt, lofsjunger sina landsmäns lysande bragder i fjerrbelägna verldsdelar. -- I Frankrikes literatur har den episka diktningen icke uppnått någon betydande höjd. Dess på sin tid mest berömda alster är Voltaires Henriade. -- I England återupptogs det af Dante gjorda försöket att i episk form behandla rent religiösa ämnen med framgång af Milton i hans Paradise lost (Det förlorade paradiset), till hvilket sedermera, såsom fortsättning, lades Paradise regained (Det återvunna paradiset). En betydande plats såsom epiker intager äfven Byron, i synnerhet genom sitt satiriska epos Don Juan. -- I den nyare tyska literaturen infördes den episka diktningen förnämligast af Klopstock genom hans högstämda och af varm religiositet genomträngda skaldeverk Messias, hvilket äfven verkade epokgörande på den poetiska tekniken genom återupptagandet af den antika hexametern i stället för den franska alexandrinen. som under lång tid varit allena herskande. Bland tyska epos af mera framstående värde märkas för öfrigt J. H. Voss' Luise, Goethes Hermann und Dorothea, båda tillhörande den idylliska riktningen, samt Wielands romantiska epos Oberon. -- Danmarks literatur eger i Holbergs komiska hjeltedikt Peder Paars och i Paludan Müllers psykologiska dikt Adam Homo tvänne betydande epos. -- Äfven den svenska vitterheten har att uppvisa icke få försök till episk diktning. I spetsen går Stjernhjelm, "den svenska skaldekonstens fader", med sin Herkules, en berättande lärodikt, hvilken är betydelsefull äfven såsom det första allvarliga försöket att i svensk poesi begagna den klassiska hexametern. Inom de olika arterna af episk skaldekonst hafva sedermera med större och mindre framgång uppträdt Dalin (Svenska friheten), Creutz (Atis och Camilla), Gyllenborg (Tåget öfver Bält), Ling (Gylfe, Asarne) m. fl. Långt framför alla dessa står den finske skalden Runeberg, hvilken i Elgskyttarne, Hanna och Julqvällen skapat mönstergilla prof af idylliskt epos och i Kung Fjalar med öfverlägsen konst behandlat ett af den nordiska hjeltesagans höga och dystra ämnen. Till hans episka dikter brukar äfven räknas Nadeschda, hvilken dock med afseende på såväl stämning som poetisk form mera närmar sig lyriken. Detsamma gäller om Tegnérs Frithiofs saga och Axel. Nattvardsbarnen af samme skald är ett didaktiskt epos med religiöst kristligt innehåll.
I det hela måste man medgifva, att den ny-europeiska civilisationen, med sina invecklade kulturförhållanden, sin öfvervägande kritiska tendens och sin mera på det karakteristiska än på det ideala riktade smak, icke är gynsam för uppkomsten af ett egentligt epos, hvars plats i stället intages af den moderna prosadikten eller romanen. A. M. A.