Rörelsefenomen

Rörelsefenomen hos växterna. Hos många växtdelar, såsom stjelkar, blad, blommor, ståndare och fruktblad, förekomma under vissa förhållanden rörelser, som medföra en förändrad ställning af dessa växtdelar. De vanliga fenomenen af läge- eller platsförändring genom växtdelars tillväxt på grund af nybildning af celler och väfnader äro icke hänförliga till de rörelser, som här afses. Dessa sistnämnda hafva nämligen i de allra flesta, om icke i alla fall sin orsak i en ändring af spänningsförhållandena mellan väfnaderna vid den led eller punkt, der rörelsen eger rum. Emedan väfspänningens styrka står i direkt förhållande till cellernas s. k. turgor, d. v. s. deras saftfyllnad eller utspänning af cellsaft, samt är beroende af cellväggarnas förmåga att upptaga eller bevara vatten, så är det klart, att förändringar i ljusets tillträde, värme, luftens fuktighet, blåst, som ökar afdunstningen, o. s. v. kunna öka eller minska vattenmängden i väfnadernas celler och sålunda ändra spänningsförhållandena, hvarigenom rörelsefenomen hos växtdelen kunna framkallas. Granskar man närmare det ställe, der rörelsen utföres, t. ex. lederna i ett sammansatt blad med förmåga att verkställa s. k. variationsrörelser, träffar man der alltid ett saftrikt parenkym, som vanligtvis visar en uppsvälld, knutlik form. I dettas yttersta lager saknas alldeles eller nästan helt och hållet alla mellangångar, och inuti parenkymet finnas mycket böjliga kärlknippen. Mellan dessa och parenkymet samt mellan parenkymet på ledens öfre och undre sida eger en väfspänning rum, och genom dennas ökande eller minskande på den ena eller andra sidan uppstå rörelsefenomen i ena eller andra riktningen. Efter någon tid återvänder vanligen växtdelen till sin förra ställning. Sådana variationsrörelser kunna framkallas genom vidröring eller skakning af växtdelen, hvarigenom på ett ännu icke nöjaktigt förklaradt sätt åstadkommes, att parenkymet förlorar en del af sitt vatteninnehåll, som ledes bort till andra väfnader i granskapet; och när sålunda cellernas spänningsgrad (»turgor») minskas, drager sig den elastiska, förut utspända väggen tillsammans, och den delen af parenkymet minskas i volym. Om detta inträffar på ena sidan af leden, under det den andra sidan bibehåller sin »turgor», uppstår en rörelse af växtdelen åt det håll, der spänningen är mindre och parenkymets volym minskad. Tvänne arter af slägtet Mimosa (M. pudica L. och M. sensitiva L.) äro i synnerhet bekanta för sina variationsrörelser, hvilka kunna framkallas af den lindrigaste beröring. Denna föranleder, att hela bladet sänker sig och småbladen af 1:sta och 2:dra ordningen slå sig tillsammans, de senare tätt intill hvarandra i riktning uppåt. Dervid eger tillika det egendomliga förhållandet rum, att retningen kan fortplanta sig från det vidrörda bladet till andra i granskapet, ett fenomen, som icke ännu är förklaradt, lika litet som att denna retbarhet och rörelseförmåga hos »sensitivan», såsom båda dessa mimosa-arter vanligen benämnas, alldeles upphäfvas, om bladen utsättas för kloroformångor. Dylika rörelser utföra äfven bladen af Acacia Lophanta L., Robinia-arter samt Oxalis acetosella L. m. fl.; likväl äro dessa långt mindre retliga än de nämnda sensitivorna. Hos flere växter visa ståndarna och pistillens märken en likartad retbarhet. Om märket i en berberisblomma vidröres i kanten med spetsen af en nål, böjer sig genast en (stundom 2) ståndare in till den retade punkten. Ståndarsträngarna hos Centaurea, Carduus, Cichorium m. fl. synantherer hafva en böjd ställning, men räta ut sig vid retning samt blifva kortare, hvarigenom de sammanvuxna knapparnas rör dragas nedåt å pistillen, hvarvid håren å stiftet få tillfälle att liksom sopa ut frömjölet ur knapparna, så att detta blir tillgängligt. Andra växters märken äro känsliga för vidröring, så att de sluta sig samman om frömjöl, som insekten medfört, och sedan icke äro tillgängliga för pollen ur samma blomma. Sådana äro de flikiga märkena hos Mimulus, Utricularia m. fl. Förändring i ljus och värme åstadkommer flere rörelsefenomen, såsom den bekanta sömnställningen under natten hos många ärtväxter och Oxalis-arter, i det bladen, då ljuset och värmen aftaga, lägga sig samman med sina småblad, antingen nedåt, t. ex. Phaseolus, Lupinus, Glycyrrhiza, Robinia, Amorpha, Oxalis och många flere, eller uppåt, t. ex. Trifolium, Vicia, Lotus, Lathyrus, Marsilia o. s. v. Detta rörelsefenomen uppstår derigenom att spänningen mellan de motstridiga (antagonistiska) väfnaderna ofvan eller under bladleden ökas, i det vid mörkrets inträdande vattenhalten blir större och således cellernas »turgor» ökas. Genom sin sömnställning bjuda bladen en mindre yta till afdunstning och skydda sig på detta sätt mot kylan under klara nätter samt utsättas derför icke så lätt för frostens inverkan. I sammanhang härmed står äfven de kosmogama blommornas öppnande för ljuset, som hos somliga eger rum periodiskt vid vissa tider på dygnet, såsom Drosera kl. 12--1 på dagen, Tragopogon tidigt på morgonen (kl. 4 under högsommaren), Nycterinia capensis mot aftonen, o. s. v., af hvilka förhållanden Linné begagnade sig vid sammanställandet af sitt »blomsterur» (horologium Florae). Många växter vända sina blommor efter solen, såsom den bekanta solrosen (Helianthus), Tragopogon o. s. v. Fuktighetens inverkan till framkallande af rörelsefenomen visar sig deri att maskrosen och flere synantherer (t. ex. »spåmanstisteln») sammansluta sina blomkorgar, då regn stundar eller pår. Många blomskaft blifva mot regn lutande för att skydda blommornas pollen från att skadas af regnet, t. ex. Saxifraga granulata L., men återtaga sin upprätta ställning, då solsken och torrare väderlek inträda. Stjelkars omböjning i toppen (»nutation») likasom deras slingrande kring ett stöd beror på ensidig tillväxt, så att den ena sidan växer fortare än den andra. Att klängen och slingerväxter så fast gripa omkring stödjande föremål torde äfven i viss mån bero på den retning, som beröringen med stödet framkallar; ty träffas intet stöd, eger icke slingringen rum, åtminstone icke i samma grad, som annars är fallet. Den kringsvängande rörelsen af stjelkspetsarna och bladens egendomliga periodiska rörelser hos Hedysarum gyrans L. äro möjligen beroende af ljusets inflytande. Hos åtskilliga frukter uppstå vid mognaden förändrade spänningsförhållanden i fruktbladens väggar, så att dessa vid vidröring springa från hvarandra och spiralformigt hoprullas under kringkastande af fröna, såsom hos Impatiens noli tangere L. (den vilda, gula balsaminen) och hos den odlade I. balsamina L., Hura crepitans L. o. s. v., eller ock lösgöras från fruktskaftet och starkt sammandraga sig samt utspruta fruktens slemmiga, fröblandade innehåll genom det hål, som fruktskaftet lemnat, såsom förhållandet är hos åsnekurbitsen eller springgurkan, Momordica Elaterium L. Slutligen må icke förglömmas de märkvärdiga, med cilier (svängtrådar) frambragta lifliga, kringsimmande rörelserna hos en mängd svärmsporer inom de lägsta kryptogama växtfamiljerna. O. T. S.