Rosenblad, svensk adlig ätt, härstammar från Eberhard Rosén (se öfversigten af slägten Rosén), som 1770 adlades med namnet Rosenblad. Hans fjerde son, Mattias (se R. 2), blef 1805 friherre och 1815 grefve. Som denne afled utan son, utslocknade den grefliga värdigheten med honom. På hans friherrliga nummer adopterades 1809 hans äldre broder öfversten Elof R., inom hvilkens ättegren den friherrliga värdigheten går i arf enl. § 37 R. F.
1. Rosenblad, Eberhard, läkare,föddes i Sexdräga prestgård, Elfsborgs län, d. 16 Nov. 1714, blef student i Upsala 1732 och egnade sig till en början åt teologien, men sedan åt medicinen, dervid understödd af sin broder arkiatern N. Rosén von Rosenstein. Han utgaf två disputationer De tussi (1739, 41), hvilka väckte uppseende, och blef med. doktor 1741. Derefter begaf han sig till Stockholm såsom praktiserande läkare, antogs 1742 till sekreterare i Collegium medicum och blef 1743 expeditionsmedikus på flottan, som afgick till Finland, samt efter återkomsten assessor i nämnda verk. 1744 anmodades han enhälligt af Lunds konsistorium att söka professuren i praktisk medicin, till hvilken han ock efter disputationen De cortice peruviano (s. å.) blef utnämnd. Året derpå reste han till Göttingen för att åhöra von Haller, med hvilken han knöt förtrolig vänskap, samt sedan till flere andra ställen i Tyskland och hemkom 1756. Han blef nu en af dem, som bidrogo till utbildande af den dittills i Lund mycket försummade läkarevetenskapen, och utförde vid detta universitet en lifsgerning, som delvis svarade mot den hans berömde broder utförde för Upsala. Ur hans skola utgingo bl. a. Retzius, Wollin, Florman, Unge och E. Munck af Rosenschöld. Sjelf var R. ofantligt anlitad äfven såsom praktikus och utmärkte sig jämväl vid flere tillfällen såsom skicklig veterinär. I 36 år (fr. 1760) var han också intendent vid Ramlösa helsobrunn. Såsom professor utgaf han 36 disputationer, Observationes botanicae (1749), ett par häften om boskapssjuka m. m. Af hans afhandlingar öfversattes några på tyska och engelska. Såsom vältalare på latin var R. också fulländad mästare, kände äfven grekiska literaturen, var med ett ord ett slags polyhistor enligt gamla tidens mönster. 1752 blef han ledamot af Vetenskapsakademien och upphöjdes 1770 i adligt stånd. 1784 tog han afsked från professuren, men framlefde ännu åtskilliga år i lycklig yttre ställning och fortsättande sin läkarepraktik. Han afled i Lund d. 21 Mars 1796. -rn.
2. Rosenblad, Mattias, grefve, ämbetsman, den föregåendes son, född i Lund d. 23 Juni 1758, inskrefs efter i Lund afslutade studier 1775 i kungl. kansliet och utnämndes 1785 till revisionssekreterare. 1786 förordnades han derjämte till ledamot af Ecklesiastikberedningen. En del af år 1792 förvaltade han justitiekanslersämbetet och utnämndes 1794, på riksdrotset Wachtmeisters förord, till statssekreterare vid Inrikes civilexpeditionen. Mängden af ärenden, som det ålåg R. att föredraga i denna egenskap, ökades högst betydligt, då efter Ecklesiastikexpeditionens (Dec. 1792) samt Handels- och finansexpeditionens (Jan. 1793) upplösning de till dessa hörande ärenden lades till civilexpeditionen. Men R. hade en lika stor arbetsförmåga som hans kännedom om förordningar och reglementen var vidsträckt. Han skötte den maktpåliggande platsen under både Gustaf IV Adolfs förmyndareregering och denne konungs egen styrelse samt var dessutom konungens ombud i Riksgäldskontoret (1796) och ordförande i nummerlotteridirektionen (1805) m. m. Han medverkade kraftigt vid utarbetandet eller verkställandet af flere vid denna tid vidtagna nyttiga förordningar, såsom rörande enskiftet, storskiftet i Dalarna, smidets utvidgning, myntrealisationen m. m. Men R. saknade tillräcklig fasthet i karakteren, och det hände, att han kontrasignerade beslut, som han måste antagas hafva principielt ogillat; det anmärktes ock, såsom det vill synas ej utan skäl, att han af månhet att behålla en inflytelserik ställning ej tvekade att följa den, som för tillfället hade makten. Så framhöll t. ex. L. von Engeström, att R. vid 1800 års riksdag lät nyttja sig till verktyg för förklenande af den regering, hvaraf han såsom inrikes-statssekreterare varit en verksam medlem, och betecknande är att samme man, som d. 12 Mars 1809 kontrasignerade Gustaf IV Adolfs hotfulla proklamation med anledning af vestra arméns »högst straffbara uppror», kort efter det revolutionen lyckats närmade sig Georg Adlersparre och genom dennes inflytande d. 9 Juni 1809 utnämndes till statsråd. Denna hans gåfva att under alla hvälfningar och förändringar hålla sig uppe ingaf allmänheten det begrepp, att han kunde för bibehållandet af sitt ämbete uppoffra sin öfvertygelse, och denna omständighet jämte åsigten om hans fallenhet för nepotism framhölls såsom skäl emot hans utnämning till justitiestatsminister efter K. A. Wachtmeisters död (1810). Han blef i stället s. å. En af rikets herrar samt 1813 ordförande i Generaltulldirektionen. Af kronprinsen Karl Johan förordnades R. å K. M:ts vägnar i Sept. 1814 att jämte andra statsrådets ledamöter afgifva utlåtande öfver de jämkningar och förändringar i norska grundlagen, som blefve en följd af Norges förening med Sverige. Det förslag till norsk grundlag, som sålunda uppgjordes, utgjorde grundvalen för det förslag, som i Okt. s. å. af svenska regeringens kommissarier framlades för norska storthinget. Bland dessa kommissarier var R. en. Han var tillika kommissionens ordförande, men, såsom han också sjelf har intygat, det hufvudsakliga arbetet å svenska sidan utfördes af Wetterstedt och Wirsén. Såsom belöning för sina tjenster såsom kommissionens ordförande erhöll R. 1815 greflig värdighet (han hade 1805 blifvit friherre). En del af år 1824 var R. tillf. riksmarskalk och en del af 1826--27 tillf. generaltulldirektör. 1829 kallades han till justitiestatsministersämbetet, från hvilket han tog afsked 1840. Betraktad såsom det förnämsta stödet för Karl Johans strängt konservativa politik, hade han då länge varit ett mål för oppositionens angrepp, och dennas afsigt var vid början af 1840 års riksdag att genom anlitande af opinionsnämnden aflägsna honom ur Högsta domstolen och dermed skilja honom från justitiestatsministersämbetet. För att bespara sin trogne tjenare denna skymf lät Karl Johan honom erhålla afsked. R. lefde sedan till d. 4 Sept. 1847, då han afled på Stafsund å Ekerön i Mälaren. Af en politisk motståndare erhöll han vid sin död det erkännandet, att han såsom ämbetsman var »en öfverlägsenhet af första ordningen», fylld af en verksamhetsdrift, »som ingen möda kunnat afskräcka, intet arbete trötta», utmärkt af »ordningssinne utan pedanteri i de största angelägenheter som i de ringaste» och vägledd af ett aldrig svikande minne »af allt hvad som under loppet af tre fjerdedels sekel tilldragit sig i regeringsbestyrens alla grenar». -- R. hade ärft sin slägts smak för studier och vetenskapligt arbete samt var ledamot eller hedersledamot af nästan alla våra lärda samfund samt af Musikaliska akademien. I tryck finnas af honom ämbetsberättelser i hans egenskap af justitiestatsminister, åtskilliga tal, bl. a. Tal om juridisk statistik och grunderne för lagstiftningen (presidietal i Vet. akad. 1840), samt Upplysningar om rikets styrelse från år 1810 till konung Carl XIV Johans dödliga frånfälle (1845). R. var en af stiftarna af Svenska bibelsällskapet (1815) och Svenska missionssällskapet (1835).
3. Rosenblad, Bernhard Emanuel, finansman, den föregåendes brorson, född d. 10 Maj 1796, blef student i Lund, bevistade såsom fänrik vid Lifgrenadierregementet 1814 års fälttåg i Norge, aflade 1819 kansliexamen i Upsala ock utnämndes 1823 till kammarherre. 1825--31 var han legationssekreterare i Berlin och förestod under denna tid flere gånger beskickningen. Han inträdde 1831 såsom ordförande i banko-diskont-direktionen och utnämndes 1837 till kommerseråd. I sådan egenskap utredde han bl. a. de statsrättsliga förhållandena med Öresunds-tullen. Han var medlem af den s. k. unionskomitén 1843--44 (för ordnandet af vissa svensk-norska unionella förhållanden). Som medlem af ridderskapet och adeln deltog R. i alla riksdagarna 1823--53 och utmärkte sig såsom talare på den konservativa sidan; han uppträdde hälst i bank-, tull- och statsregleringsfrågor samt stred från början för en myntrealisation. R. var bankofullmäktig 1833--48. Han fick 1852 i uppdrag att verkställa en af ständerna begärd fullständig utredning af alla det svenska folkets skattebördor, men måste efter ett år för sjuklighets skull afsäga sig detta värf. Död i Stockholm d. 16 Jan. 1855. R. utgaf Några ord om publicitetens uppkomst och öden i Sverige, i synnerhet emellan 1719 och 1772; jemte en blick på detta tidehvarf (1824; anonymt) och Tankar i afseende på ordnandet af Rikets mynt-, bank-, skuldoch kreditväsende (1829).