Rossini

Rossini, Gioacchino Antonio, italiensk tonsättare, »svanen från Pesaro», föddes i denna stad d. 29 Febr. 1792. Af sina föräldrar, som voro musiker till yrket, sändes han först till Angelo Tesei i Bologna för röstens utbildning, derpå (1807) till Abbate Mattei för kompositionsstudier, dem han afbröt, så snart han hört sin lärare säga, att han kunde tillräckligt för att komponera operor. Han debuterade med La cambiale di matrimonio (Venezia 1810) och skref under de närmast följande åren flere operor, bland dem för Milano La pietra del paragone, der han först använde sitt berömda crescendo, för Rom Demetrio e Polibio samt för Venezia L'inganno felice, I due Bruschini och Tancredi, med hvilken sistnämnda (1813) han erkändes som Italiens störste då lefvande operakompositör. Denna åsigt bekräftades genom L'italiana in Algeri (Venezia 1813), Il turco in Italia (Milano 1814) och Elisabetta (Neapel 1815). I sistnämnda opera verkställde han redan den reformen att utskrifva ariornas fioriturer i st. f. att öfverlemna dem åt sångarnas godtycke, hvarjämte han ersatte seccorecitativet med recitativ, ackompanjeradt af stråkqvartetten. Slutligen (Rom 1816) nådde R. höjdpunkten af sin komiska alstring genom Almavifa (Ilbarbiere di Seviglia), hvilken ännu lefver med oförminskad lifskraft och med rätta gäller som sjelfva inkarnationen af alla den italienska buffans bästa egenskaper. I början uthvisslad på grund af romarnas förkärlek för Paesiello, väckte operan redan andra gången en sådan sensation, att ett fackeltåg till tonsättaren föranstaltades. Ej långt under »Barberaren» anses Cenerentola stå (Rom 1817). Otello skrefs för Neapel (1816), La gazza ladra för Milano (1817), La donna del lago för Neapel (1819), och en stor mängd andra operor skakade R. ur armen med sin vanliga lätthet och lättvindighet, på beställning af impresarion Barbaja, åt hvilken han under åren 1815--23 förbundit sig att for en hederlig vedergällning årligen leverera två stycken, en skyldighet, som han undangjorde så hastigt som möjligt för att dessemellan få lefva makligt och tillfredsställa sin passion för ostron. Sorglös och njutningslysten, blef R. liksom hans musik den konstnärliga exponenten för den politiska restaurationsepoken, då folken, trötta af revolutionens och cesarismens strider, med välbehag läto sig vagga till hvila af hans sirentoner. Hans operor voro blott beräknade för ögonblicket, och de hafva ock med få undantag delat ögonblickets förgänglighet. Småningom kände han dock ytligheten i sitt skrifsätt, och redan i Semiramide (Venezia 1823) bemödade han sig om större konstnärligt allvar, hvilket växte än mera, sedan han -- efter ett besök i London, der han på fem månader förtjenade 7,000 p. sterl. -- slagit sig ned i Paris (1824). Visserligen visade han sig olämplig såsom direktör för »Théâtre italien», men sedan han blifvit »inspecteur général du chant en France» med 20,000 francs pr år, kunde han obehindradt egna sig åt grundligare komposition. Han omarbetade nu äldre verk under namn af Le siége de Corinthe (1826) och Moïse (1827) samt skref Le comte Ory (1828) och slutligen Guillaume Tell (1829), hans mästerverk i den stora stilen, liksom »Barberaren» var det inom den komiska. I »Barberaren» är R. mest sig sjelf, den fullblodige italienaren, den mest typiske representanten för det glädtiga, sydländska lynnet; i »Tell» går han utom sig sjelf och söker, liksom hans föregående landsmän Cherubini och Spontini, på fransk botten förmedla Glucks dramatiska uttrycksfullhet med den italienska formens behag. »Tell» bildar jämte Aubers »Den stumma» öfvergångslänken mellan Spontini och Meyerbeer, och huvudskälet hvarför R. ej vidare skref någon opera var sannolikt det att han snart såg sig öfverflyglad af Meyerbeer. Dessutom miste han genom Julirevolutionen sin plats såsom generalinspektör och räddade med nöd en pension på 6,000 francs. 1836--53 vistades han uti Italien, der han drefs af de politiska oroligheterna från den ena staden till den andra och ofta var sjuk af ledsnad. Bättre trifdes han, sedan han återvändt till Paris, der han lefde allmänt ärad och dog d. 13 Nov. 1868. Hans lik flyttades 1887 till Florens. Under hela den senare hälften af sitt lif skref R. -- utom en del smärre saker -- endast två större andliga kompositioner: det berömda Stabat mater, mera operamässigt än kyrkligt, men innehållande genialiska nummer, samt Petite messe solennelle. Af hans operor hafva i Stockholm gifvits »Turken i Italien» (1824), »Barberaren i Sevilla» (1825), »Tankred» (1829), »Sjöfröken» (1831), »Skatan» (1843), »Wilhelm Tell» (1856) och »Don Bruschino» (1871). Bland hans biografer må nämnas Carpani, d'Ortigue, Azevedo, Pougin och Oettinger, hvars »komiska roman» om R. är öfversatt på svenska (1850). A. L.